LIVE
HQ
logo hd live | Pepper Grinder
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Gamereactor
      artiklar
      Klonoa: Door to Phantomile

      Spelen som startade allt (André)

      Det är dags för Wiggan att prata om spelet som på riktigt drog igång hans vildsinta passion för underhållningsformen...

      Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

      * Obligatoriskt att fylla i
      HQ

      Endast en tjugolapp till lördagsgodis, borttappade mjukdjur, och mjölktänder som fullständigt rasade ut från truten. Nej, det var minsann inte lätt att vara barn. Varje dag var som en enda lång strävan mot att bli äldre och att någon gång slippa misären av att åka bums i säng redan klockan åtta kvällen. Efter min läggdags-tid började också alla fräcka TV-program, något som grabbarna i sandlådan gärna pladdrade på ordentligt om. Jag lade istället dövörat till, spadade till ett sjuhelvetes sandslott, och längtade hem. Hem till mitt Playstation.

      Jag har egentligen inte den blekaste aning om hur Sonys askgråa burk landade i mitt pojkrum - men jag minns banne mig spelen. Crash Bandicoot, Gex, Rayman, Croc, Tekken, och det så fantastiska Metal Gear Solid. Även om grafiken till Shadow Moses-vistelsen var det i särklass snyggaste jag någonsin sett, var jag alldeles för ung och dum för att klara mig förbi det första rummet, så det dröjde nog ett helt år därefter innan jag likt många andra brakförälskade mig i David Hayters sexiga röst. Metal Gear var alltså inte starten på mitt missbruk. Den titeln som istället drog ned mig i denna fantastiska hobby var det lika bortglömda som underskattade Klonoa: Door to Phantomile.

      Klonoa: Door to Phantomile

      I och med att de engelska färdigheterna var lite bristfälliga som barn hade jag förstås inte en susning om vad Klonoa handlade om. Hon (eller han?) var en sorts kattråtta som helt sonika skulle ta sig genom tvådimensionella banor. Just då spelade det faktiskt inte någon roll om det var någon tjusig tösabit jag skulle rädda, eller om en skäggig superskurk skulle smälla världen i småbitar. Välslipad spelbarhet och mustig, färgsprudlande design var allt som krävdes då, och visst fungerar det konceptet än idag om man ser till det suggestiva Journey?

      Detta är en annons:

      I vilket fall som helst hittar kissekatten en helt gigantisk förlovningsring, och från själva smaragden skuttar det fram en blå liten filur som agerar dels bästa polare, men också själva vapnet som Klonoa kan försvara sig med. Det unika här är att tillhygget inte direkt delar ut ordinärt stryk. Rultiga kaninbollar beflockade spelvärlden, och om de åkte på en smocka växte de till en ballong över Klonoas huvud, och kunde sedan hivas iväg mot andra knubbisar. Blotta åsynen av hur dessa uppblåsta Tellietubbies brakade in i varandra med en fet smäll var ett klockrent upplägg, och visst gav det en säregen charm till Klonoa jämfört mot andra plattformare.

      Det vackra här (om jag får lov att bli lite blödig) är att kärleken till spel som underhållningsform inte direkt satte fart under de bästa av förutsättningar för mig. Nu har jag förvisso hört om många fler som genomlidit detta problem, så jag vill inte påstå att jag är unik, men oavsett så spenderade jag närmare ett halvår med Klonoa...utan något minneskort. Varje gång en mustig spelsession tog fart startade jag alltså på samma bedrövliga bana, pucklade på samma fiender, och tittade på samma mellansekvenser - om och om igen. Idag skulle jag aldrig kunna göra något liknande. Det hade på sina håll känts som ren tortyr. Kärlek trots värdelösa förutsättningar, som sagt.

      Kanske var det de färgsprängda banorna, eller den otroligt välkomponerade musiken i Klonoa som lyckades hålla ett järngrepp om mig, för jag minns samtidigt hur känslig jag var mot andra spelvärldar med lite tuffare karaktär. Då menar jag varken våld eller blod, för det var kalaskul som spelform även då. En av dessa smått deprimerande upplevelser var Heart of Darkness; en titel som var väldigt läcker sett till grafiken och animationerna, dock ganska bitter och karg, proppad med slemmiga skuggmonster och en oroväckande tyst ljudbild. Likadant gav plattformaren Gex samma typ av melankoliska känsla då miljöerna var en enda stor kyrkogård med stirrande Notre Dame-inspirerade gravstenar i bakgrunden.

      Klonoa: Door to Phantomile
      Detta är en annons:

      Det är nog inte svårare än att jag var en fjantig lillgrabb i hängslebrallor, och då passade det väl utmärkt att spöa på badbollar i Klonoa istället? Men som vi alla vet blir det minsann inte tal om någon längre mysstund i klassiska plattformsäventyr, utan tids nog brakar det till på skärmen av att en riktig bamsetölp bjuder upp till bosskamp. I och med hur oerfaren jag var till principen av bossar kändes det alldeles för övermäktigt att ge sig på något så stort, men samtidigt dödligt spännande. För varje försök ersattes rädslan med lite jävlaranamma, och efter osaligt lång tid kunde jag segervråla i en vidrig pojkfalsett. Just känslan av att övermanna något så enormt, och sedan beträda okänd mark med en våldsam upptäckarglädje har jag på senare tid haft svårt att hitta tillbaka till. Bloodborne, och det nya Zelda är nog de enda äventyren som åstadkommit något liknande under den nuvarande konsolgenerationen.

      Det ena utesluter sällan det andra, så jag kan förstås inte veta om grabbarna i sandlådan någonsin snöade in sig i virtuella världar, eller om de fortfarande stirrar på svensk TV-smörja över en brusig parabolsändning. Oavsett hur det ligger till är jag rejält tacksam över att kattskrället Klonoa trollband mig till spelens närgångna berättarmedium, för annars hade jag kanske aldrig fått skrikgrina till The Last of Us. Eller svettas sönder en fullgod skjorta under en bosskamp i Dark Souls. Eller känna mig absolut bäst i världen efter att ha rockat sockarna av elitfyran i Pokémon Gul. Varken böcker eller film kan tävla mot sådana känslor.

      Relaterade texter

      KlonoaScore

      Klonoa

      RECENSION. Skrivet av Jonas Elfving

      Gammalt Playstation-spel med ringbärande kanin och en bit sockervadd i huvudrollen fräschas upp och blir Wii-spel



      Loading next content