Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Återuppliva spelserier (3)

Den tredje och sista delen av denna artikelserie kommer här...

  • Text: Redaktionen

Jonas vill återuppliva:
Panzer Dragoon
Kolla på Game of Thrones, det är något visst med att sitta på en drake högt ovan molnen och sedan spy ur sig dödlig eld. Det fanns en spelserie som lät oss göra just detta i ett fartfyllt tempo och häpnadsväckande grafik. Jag talar såklart om Panzer Dragoon. Både del ett och två till Sega Saturn var fantastiskt bra, men ändå var det med comebacken några år senare med Panzer Dragoon Orta som alla bitar föll på plats.

Till Xbox fanns tekniken för en riktigt episk rälsskjutare och bländande vacker grafik, allt med en typiskt japansk ursmidig bilduppdatering och extremt följsamma animationer. Det gjorde krigandet till en ren följd och det kändes genuint coolt att vara drakkapten. Konceptet kändes som den perfekta blandningen mellan gårdagen tvådimensionella shoot 'em up och en gläntande framtid. Men det stannade inte där, för det som verkligen var pricken över i:et och som gjorde Panzer Dragoon Orta så magiskt var känslan i spelvärlden. Utvecklarna Smilebit hade lyckats perfekt med att ska den här superflummiga mumbojumbovärlden som hela tiden balanserade mellan "högtravande pretentiöst" och "svinjävla coolt". Det ramlade aldrig över på fel sida lyckligtvis och i slutändan är detta en serie som verkligen borde återuppväckas snarast. Mer drakar, mer flum, med rälsaction och mer sinnessjukt häftig grafik.

Petter vill återuppliva:
Golden Axe
Jag skulle vilja att Sega bara glömde bort skiten som stavades Golden Axe: Beast Rider (2008) och istället fokuserar på att försöka kicka liv i 1990-talssuccén som stavades Golden Axe 1-3, några av de absolut bästa beat 'em up-spelen som någonsin gjorts och ett knippe odödliga smisk-omgångar proppade med charmig design och underbar, underbar musik. Jag vill ha ett Golden Axe IV, med delar stulna från såväl Bloodborne som Middle-earth: Shadow of Mordor fast med en mer 80-tals-kitschigt nostalgidränkt design. Jag vill att Sega ska kontraktera CD Project att utveckla detta spel, nu efter att de officiellt pensionerat Geralt. Jag vill ha ett spel som påminner en del om magin som finns inkluderad i The Witcher 3, med mer av en Fist of the North Star-ton. Mer... Mer apokalyps, över det hela. Jag vill rida på en drake. Jag vill smiska surmulna barbar-dvärgar med enorma helskägg och jag vill kunna göra allt detta utan något på överkroppen. Precis som det ska vara i Golden Axe. Just-ja... Det ska finnas co-op också. Genom hela äventyret.

Petter vill återuppliva:
Sega Rally
Första spelet står sig stadigt som ett av tidernas fem bästa racingtitlar, oavsett subgenre/kategori. Uppföljaren var klart sämre - men fortfarande underhållande. Stundtals helt sanslöst beroendeframkallande. I japanska arkadhallar har det florerat en slapp-slaskig trea ett tag och till Playstation 3 och Xbox 360 fick vi Sega Rally Revo för lite drygt tio år sedan. Inget av dessa spel borde egentligen ha burit namnet Sega Rally då de inte ens kom nära till att kommunicera samma sanslösa känsla av fart, friktion och kurvmässig perfektion som AM2-originalet gjorde. Jag vill istället att Sumo Digital ska utveckla Sega Rally Returns, till Playstation 4 Pro och Xbox One X. Jag vill ha den där överdrivet ilsnabba och kaxigt knäppa fysiken från det allra första spelet och jag vill ha banor som känns som moderna hyllningar till omgivningarna från ettan. Jag vill känna hur handbromsen låser bakdäcken i min Landia Delta HF Integrale och jag vill att den smått bisarra kommentatorn sjunger "Fiiiiiiiiiiii-nish, yeaaaaah!" varje gång jag går i mål.

Petter vill återuppliva:
Kane & Lynch
Jag kommer aldrig att glömma de där dagarna då jag recenserade Kane & Lynch. Jag skrek, svor, spottade och fräste likt en rabiessmittad grävling. Jonas kommer heller aldrig att glömma den arbetsveckan eftersom varje dag slutade med att han drog hem i förtid, sådär lagom sugen på att dela kontor med en psykotiskt förbannad chef med allt vad illröd ansiktshud och sönderslitna kläder heter. För Kane & Lynch höll på att avliva mig, så in-i-hellböbbö hopplöst idiot-irriterande upplevde jag Io Interactives mycket hypade storspel. Det var konceptuellt och tonalt perfekt men lika bra som det var sett till synopsis, karaktärer, manus och den grundläggande estetiken - lika uselt var det rent spelmekaniskt. Tvåan var dessutom inte särskilt mycket bättre. Och just därför borde jag väl aldrig någonsin önska mig en trea?

Det jobbiga är ju att jag verkligen hoppas på att Eidos återupplivar Kane & Lynch. Nu när Io Interactive är borta är bilden hoppas jag innerligt på att Eidos och teamet bakom Thief samt Deus Ex: Mankind Divided tar tag i de sönderskjutna gamla bankrånarsvinen och ger dem ett äventyr som är deras oborstat brutalhårda Tarantino-aktighet rättvisa. Jag vill se mycket finurliga spelkontroll, större och bättre byggda miljöer och mer fokus på co-op-biten. Lite som i det första Army of Two, fast modernt och ännu smidigare med mycket mer mekaniska möjligheter.

Petter vill återuppliva:
Out Run
Samma sak gäller här som det gör för Sega Rally. Sega slarvade bort en av spelhistoriens viktigaste racingtitlar och även om jag älskade Out Run 2000 är det svårt att begripa hur de nu bara begravt följetongen som definierade hela genren för lite drygt 30 år sedan. Jag skulle vilja att Sega säljer namnet och licensen till Microsoft som borde låta Playground Games göra en nyversion på det allra första spelet som jag skulle vilja döpa till Out Run: The Passing Breeze. Jag vill ha originalmusiken nyinspelad i 136 kanaler med tillräckligt mycket 80-talssynth att skallen värker. Jag vill ha vidsträckta landsvägar genom underbara storstäder och palmtäckta sandstränder. Lite som Out Run 2000, fast mer åt Drift Stage-hållet rent estetiskt. Mer 80-tal. Mer kitsch. Mer nostalgi. Jag vill ha en drift-funktion, också. Som ska vara svår att bemästra, även fast upplägget ska vara av arkadtyp.

Petter vill återuppliva:
MDK
Jag minns mitt första besök till USA och min allra första internationella pressresa (om man räknar bort alla besök till ECTS). Den gick till Laguna Beach (en timme söder om Los Angeles) där spelhuset Shiny Entertainment höll till. De hade något år tidigare hjälpt Bioware med utvecklingen av MDK 2 (samt en rad Wild 9, RC Stunt Copter samt Earthworm Jim-titlar) och pysslade för fullt med Messiah när jag besökte dem. Jag fick förutom ett par timmars värdefull speltid med deras nya spel massor av möjligheter att prata med Dave Perry och bland annat pratade vi om MDK under en rätt saftig grillmiddag. Shiny hade stora planer för fortsättningen på den spelserien och "Murder Death Kill"-konceptet ville de utveckla in i absurdum, som det lät. Men det brändes för mycket pengar på för mycket onödiga saker och varken Messiah eller Sacrifice sålde särskilt väl. MDK 2 blev aldrig någon chocksuccé, heller. Vilket fick Interplay att dra ur pluggen. MDK 3 blev därmed aldrig av. Sorgligt nog. Jag vill dock ha tillbaka Kurt Hectic och hans spetsiga dödshjälm. Jag vill att Nick Bruty designar hela skiten. Tack på förhand!

Jonas vill återuppliva:
Onimusha
Det var märkligt redan när det kom. Ett samurajspel med samma spelsystem som Resident Evil där vi sprang omkring i vackra japanska omgivningar och köttade motståndare och fick leva livet som samuraj. Smarta pussel, ett lugnt tempo utanför actionscenerna och larvigt stämningsfull musik samt underbara mängder mysigt japanskt mumbojumbo gjorde serien till en riktig höjdare. I del tre, Onimusha 3: Demon Siege, hade Capcom börjat förlora insikten om vad som gjorde Onimusha till just Onimusha och det blev mer övernaturliga inslag, och av oklar anledning dök även Jean Reno upp liksom ett besök till Paris. Även det fjärde spelet, Onimusha: Dawn of Dreams från 2006, var bra men färden från det ursprungliga ultrajapanska äventyret fortsatte och med det dog även serien. Sedan dess är enda livstecknet ett webbläsarspel kallat Onimusha Soul som släpptes obemärkt för fem år sedan. Det är hög tid för Capcom att backa bandet, kolla vad som gjorde de två första spelen så vansinnigt bra och bjuda oss på en ultrasnygg samurajfest vi sent kommer att glömma.

Jonas vill återuppliva:
Brothers in Arms
Det råder ingen brist på bra spel från andra världskriget, men ofta är det fråga om strategispel eller renodlade actiontitlar där mycket av fokus är multiplayer. Riktigt bra äventyr som förmedlar känslan av att faktiskt vara med i kriget finns det däremot inte lika många av. Det är här Brothers in Arms kommer in i bilden. Med en liten trupp, tydligt definierade uppdrag, stor frihet att lösa problemen på sitt eget sätt blev det en gedigen andra världskrigssimulator där världen ofta kunde vara märkvärdigt tyst medan man sneddade över bakgårdar och över låga staket för att överraska tyskarna och slippa onödig strid.

Det var de små stridernas spel under världshistoriens största krig och den verklighet de flesta hade att göra med. Teamet blev alltmer sammansvetsat och det blev en personlig uppgift att försöka hålla alla vid liv. Inget spel har någonsin känts mer som 'Rädda menige Ryan', och det är naturligtvis en komplimang som heter duga. Det här är en serie som har framtiden för sig i en tid när historiska krig är på modet igen. Med fördel upplagt så en trupp kan spela co-op tillsammans och utföra de viktiga uppdrag som bidrog till att sänka det Tredje riket.

Jonas vill återuppliva:
Crysis
Det är lätt att glömma bort hur otroligt stilbildande Crysis var för sin tid. Och då pratar jag inte bara om den direkt makalösa grafiken som slog alla med häpnad, utan om spelbarheten i de öppna djunglerna där det egentligen inte fanns något manus för hur jag skulle göra för att lyckas. Jag fick verktygen och resten var upp till mig. Det här har Ubisoft byggt vidare på i sina Far Cry-spel i viss mån, men att vara sin egen enmansarmé var ändå något visst. Crytek irrade bort sig lite med uppföljarna som fortfarande var väldigt habila hantverk ur ett actionperspektiv, men vad det fortfarande hade var fantasifulla omgivningar och grafik som gjorde att man bara ville slicka intensivt och motbjudande på skärmen. Idag handlar fler Crytek-nyheter om deras finansiella svårigheter än om de spel de faktiskt levererar, och jag kan inte hjälpa att tycka att det är dags att gå tillbaka till Crysis igen. Snegla på vad som gjorde det första spelet så ofattbart bra och sedan drämma till med en uppföljare. Potentialen är enorm, och lika mycket som Crysis blev spelet som gjorde Crytek till ett namn att räkna med, tror jag det är Crysis som åter kan sätta dem på banan.