Svenska
Gamereactor
artiklar
Gone Home

När atmosfären skrämmer upp dig

Det behöver inte stå skräck på lådan för att man ska vilja tända lamporna, gå ner i fosterställning och intala sig att "spöken finns inte". Andreas koserar om hur atmosfär i spel kan ge tillfällen där han blev rejält uppskrämd.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

"Jag höll på att skita på mig.", sa min polare i ett tonläge som antydde att han ansåg diskussionen om spelet avslutad. "Men det är ju...", försökte jag, men blev avbruten. Vi dryftade, helt kravlöst, våra känslor kring The Fullbright Companys storytunga Gone Home och min kompis var rätt snabb med att klassificera det som ett skräckspel.

Fast jag hade en annan uppfattning. Klart fanns det ögonblick som skrämde upp en, men på det stora hela skulle jag inte se det som ett skräckspel. Samma sak gäller Campo Satos Firewatch; även det har sina sidor som får en på nålar, för att sekunden senare känna av en temperaturstigning i mellanregionerna. Men som i grunden inte alls fokuserar på skräck.

Vad dessa två spel har gemensamt är att de inte är skräckspel. Gone Home klassas som indie/äventyr och så gör även Firewatch. Men på samma sätt som en Disneyfilm innehåller lika delar sorg, glädje, humor, romantik, spänning och skräck, så har även ett bra spel en balanserad mängd känsla. Jag själv fascineras av hur uppslukad, och därmed skrämd, man kan bli enbart av ett spels atmosfär. Och hade därför tänkt att ta upp lite exempel från två spel. Det blir ganska detaljerade beskrivningar, men jag kommer inte beröra några slut i något avseende. Men trots det är lagom allvarlig spoiler-dos utfärdad.

Gone Home
Jag har spelat igenom Gone Home två gånger. Första gången är den som gjorde störst intryck på mig och som fick den här tankegången att slå rot. För efter den absolut första uppstarten och efter att jag, för den absolut första gången, stod på den inglasade verandan och såg den fasttejpade lappen på dörren, satte blixten in. Inne i hallen lös en lampa i taket ovanför trappan, och en annan bredvid telefonen på bordet i vänstra hörnet.

Detta är en annons:

Trapplampan kastade ett behagligt sken över rummets alldagliga möblemang; Några ännu ej uppackade flyttlådor stod längst med ena väggen, intryckta under ett avlastningsbord nedtyngt av ytterligare lådor. På andra sidan rummet stod två bastanta bokhyllor. I den ena; två troféer instoppade bland de annars rätt tråkiga bokryggarna. Mattor på golvet och tavlor på väggarna och jag vaggades ögonblickligen i en känsla av hemtrevlig säkerhet. Blicken pendlade försiktigt från hörn till hörn samtidigt som jag, i hörlurarna lyssnades på regnets taktfasta trummande mot taket, tog in atmosfären. Allt var lugnt och stilla. Inget som dolde sig i skuggorna, eller som med hjälp av ljud påkallade min uppmärksamhet. Det var då jag tog ett steg mot telefonen som blixten slog till och dundret, som tack vare hörlurarna kändes som inuti mitt huvud, fick hjärtat att kortslutas.

Gone Home
I hallen skrämdes jag första gången. Trots att det var välupplyst.

Nästa passage som gjorde att jag helst av allt ville stänga av och se ett marathon av The Simpsons eller My Little Pony i lugnande syfte, var då jag med hjärtat i halsen och pulsen i pannbenet, lämnat hallen för korridoren till vänster. "Open door", stod det och jag öppnade... För att mötas av en korridor mörkare än en kolsäck. I andra änden blinkade en försiktigt röd prick mot mig. Men det var inte den som fick mig att vilja löpa okontrollerat åt andra hållet, utan skenet som flackade mot väggen under. Ett flimrande ljus dansade spöklikt över panelen och när jag spetsade öronen hörde jag någon prata. Är jag ensam i huset?

Gone Home
För att ett ögonblick senare flyga av stolen då jag mötte levande rörelser.
Detta är en annons:

Sista momentet. Jag hade utforskat huset tillräckligt mycket för att nysta upp vad som hänt och var min syster, och våra föräldrar, befann sig. Men jag hängde kvar, enbart för känslan och detaljnivån huset erbjöd. Jag kom från övervåningen och skulle precis till att kliva in i köket (som jag redan varit i), då det slog mig: Mörkret. Jag hade släckt på vägen ut och då jag hunnit med rätt mycket emellan, glömt det. Så nu stod jag, även om jag visste hur köket såg ut, och skakade. Varför? Jo, det konstanta smattret av regnet kombinerat med husets förmåga att knarra och klicka då det själv behagade. Lägg till det ensliga gröna skenet som klockan på mikrovågsugnen kastade i symbios med kylskåpets surr. Jag kände mig plötsligt utsatt, som om jag aldrig varit där förr.

Gone HomeGone Home
Kök är ett rum jag vanligtvis förknippar med hemtrevnad. Well, not in the dark.

Firewatch
Ett annat spel som har fått nerverna att spännas är Campo Satos Firewatch. Det skiljer sig en aning från föregående exempel då detta är väldigt linjärt i sitt historieberättande. Gone Home erbjuder omkringvandring och utforskning efter att du fått reda på vad som hänt, medan Firewatch har sin snitslade bana och när den är klar - är det klart. Här finns på förhand bestämda händelser, vilket inte Gone Home stoltserar med i samma utsträckning. Dock inte utan några riktigt fina nagelbitare längst vägen. Premissen är mig väldigt tilltalande. Det är du som spelare, en chef och en enorm vildmark emellan er. Länken är en walkie-talkie, genom vilken all spelets dialog sköts. Således blir det väldigt ensamt och vetskapen om att man själv vandrat i flera dagar för att komma till vakttornet, ger intrycket av att marken under den organfärgade himlen är helt öde.

Jag hade precis klättrat upp ur en grotta (som, med tanke på vad jag just bevittnat inuti, fått mig att tvivla på om jag var helt ensam) och mötte den svala kvällsluftens vidöppna isolering. En snabb blick mot den skimrande himlen, som för att skingra tankarna och ta ett djupt andetag för fortsatt färd till tornet, innan jag vände mig snett till höger. Och kvävde ett skrik. På toppen av stenformationen framför mig målade något svart upp sig mot den matt djupblåa natthimlen; en skugga. Av en människa. Sekunden senare bländas jag av en lampa som försvann lika fort som den kommit. Den mystiska siluetten står som förstenad och observerar mig, som står förstenad, innan den smyger iväg utom synhåll. Jag hade under min tid med spelet sett spår som skulle kunna ha lämnats efter av människor, men aldrig stött på en. Detta, tillsammans med den ödsliga ensamheten, gjorde att mötet med den mystiske skuggan skrämde huvudmuffen av mig.

Gone Home
Efter dagar av ensamhet i ett reservat jag trodde var helt öde - så dyker en mystisk skugga upp.

Jag var på väg hem till tornet. Det var sent på kvällen och jag såg mest fram emot att få avsluta den gångna dagen högt över trädtopparna, då jag fick syn på en kartongfigur i naturlig storlek. Jag gick fram och plockade upp den varpå walkie-talkien sprakade till. Det var Delilah, chefen, och jag klargjorde snabbt att jag inte var överdrivet förtjust i kartongmannen som hade visat sig vara företagets maskot. Delilah konstaterade att eftersom jag var anställd av sagda företag, just hade begått högförräderi genom att yttra den åsikten, innan hon försvann. Undertiden hade jag hunnit fram till trappans första steg och skulle precis till att sätta kängan mot det, om det inte vore för det som låg strax framför. Min skrivmaskin. Som alltid stått på mitt skrivbord uppe i tornet. Nu låg den på marken intill första steget på trappan upp. Det var då jag hörde den. Hörde musiken som smugit sig in och nu låg i bakgrunden, likt en passiv men medveten högre kraft. Suggestiva, hotfulla toner rörde sig som i slowmotion ur högtalarna och pulsen ökade.

Blicken uppåt. Mot toppen där skrivmaskinen kommit ifrån. Sen nervösa kliv, ett steg i taget, mot vad jag nu skulle möta däruppe. Vad? Jag var rätt säker på att en björn inte hade tagit sig hela vägen upp för trappan, för i så fall skulle det ha synts på den. Räcket längst yttre kanten var orört så därför måste det vara något annat. Tillräckligt nära nu för att kunna kika åt vänster och se efter. Glaset i både dörren och fönstren var krossade. Inredningen omkullvält, och det var tydligt att någon hade varit där. Jag hade förväntat mig en konfrontation med vem det nu var som observerat mig tidigare, och hade en hjärtrytm på 180 och andan i halsen. Men det som mötte mig var bara ett tomrum. Vem hade varit här? Och varför?

Gone Home
Musiken som satte in då jag sekunden senare upptäckte min skrivmaskin på marken under tornet.

Dessa spel är bara två exempel på hur atmosfär där ljud, färger, och det man får reda på tillsammans utgör en känsla av obehag på gränsen till skräck. Det behöver nödvändigtvis inte leda till något som hoppar ut framför en. Eller som kommer upp bakifrån och likt en Clicker från The Last of Us, skriker hest innan du förblir en blödande hög pulvriserat kött. Ibland är det, för att jämföra med "tillfället gör tjuven", en fråga om ren timing i allehanda spel.

Ta Red Dead Redemption där man kan gå runt i den snötäckta delen av Tall Trees, och efter att inte ha hittat något på evigheter, plötsligt hör ett upphetsat vrål två millimeter bakom en. När man vänder sig om, är det bara blotta glimten man får se av Grizzlybjörnens enorma klo innan den gräver sig in i en och snabbt drar ner ridån. Hade man gått åt andra hållet, eller stannat till någon sekund, kan man tänka sig att björnen aldrig fått syn på en.

Relaterade texter

4
Gone HomeScore

Gone Home

RECENSION. Skrivet av David Eriksson

En ganska vanlig familj, med ganska vanliga problem, utgör stommen i Gone Home, en av årets finaste indie-titlar...

4
När atmosfären skrämmer upp dig

När atmosfären skrämmer upp dig

ARTIKEL. Skrivet av Andreas Blom

Det behöver inte stå skräck på lådan för att man ska vilja tända lamporna, gå ner i fosterställning och intala sig att "spöken finns inte". Andreas koserar om hur atmosfär i spel kan ge tillfällen där han blev rejält uppskrämd.

6
England får fysisk utgåva av Gone Home

England får fysisk utgåva av Gone Home

NYHET. Skrivet av Andreas Blom

Indie-titeln Gone Home signerad The Fullbright Company har fram tills idag enbart sålts på digital väg. Ville man ha en fin liten låda att ställa på hyllan fick man byta...



Loading next content