När spel inte når hela vägen fram...

Du vet hur det är, vi förväntar oss en viss sak - får en annan. Eller något som inte riktigt når hela vägen fram. För det finns mängder och åter mängder av spel som är bra, men inte fullt lika bra som vi hade önskat. Jag har en personlig lista, såklart, och den kommer här.

Yooka-Laylee Mitt betyg: 6/10
Det spelade för egen del ingen roll att Yooka var charmigt urgullig, att det estetiska fick mig att sakna gamla tider och att utvecklarna hämtat igen en del av charmen från Banjo-Kazooie. Kickstarter-succén Yooka-Laylee var trots detta ändå ett mediokert plattformsspel med allt för enkel grafik och tokstökig spelkamera som i jämförelse med genregiganter som Ratchet och Mario tedde sig som helt chanslöst.

Mighty No. 9 Mitt betyg: 6/10
Jag minns framförallt hur extremt exalterad min goda vän samt kollega Jonas Mäki var när före detta Capcom-guden Keiji Inafune och nystartade indie-studion Comcept först visade upp Crowdfunding-projektet som stavades Mighty No. 9. För det såg ju verkligen ut som det ultimata Mega Man-spelet, fast utan Mega Man. Men problemen kantrade sig under utvecklingens gång och det färdiga resultatet osade av medelmåttighet. äventyret var kort, bilduppdateringen hackig och röstskådespelarna genuint hemska.

Perfect Dark Mitt betyg: 6/10
Jag minns det mycket väl, hur extremt övertaggad jag var på uppföljaren till det genombriljanta Golden Eye 007. Jag minns till och med dagen som recensionsversionen damp in genom brevinkastet på dåvarande Missil-redaktionen, och hur besviken jag var redan efter den första speltimmen. För även om Perfect Dark innehöll en rolig och framförallt flamsigt toktramsig multiplayerportion och en hel del läckra idéer, var det ett tekniskt haveri utan dess like. Faktum är att spelet i princip bara hackade. Bara.

Alan Wake Mitt betyg: 7/10
Remedys Twin Peaks-dränkta, Stephen King-doftande thriller var underhållande, men inte ens nära på lika bra som Max Payne samt Max Payne 2, och därmed inte ens i närheten av vad jag hade hoppats på. Berättandet var inte fullt lika tight som i studions tidigare spel och spelmekaniken samt de tråkiga skugg/gast-fienderna framkallade vare sig skrämselhäcka eller någon egentlig spänning. Men det var inte dåligt, för det. Långt ifrån.

Forza Motorsport 7 Mitt betyg: 7/10
Jag hade roligt tillsammans med det sjunde spelet signerat Turn 10 och då inte minst med tanke på hur otroligt mycket bilar som gömde sig i spelasken. Forza 7 var polerat, omfattande och varierat. I samma veva var det något av en besvikelse, inte minst på grund av den arkadaktiga och därmed kraftigt förenklade däckfysiken samt loot-systemet som äcklade mig mer än lovligt.

Destiny Mitt betyg: 7/10
Jag hade i månaders månader kallat Destiny för drömspelet. Som ett Halo, fast i en enorm onlinevärld. Utvecklat av vad jag då ansåg vara världens näst bästa studio (efter Valve) och med Halo-bossen Jason Jones som storhövding bakom spakarna. Den färdiga produkten var inte dålig, tvärtom. Det var ett bra spel, men absolut inget mästerverk och absolut inget som lyckades fånga min uppmärksamhet mer än i någon ynka vecka. Det var innehållslöst och platt, även om själva spelmekaniken var lika snortight som i samtliga av Bungies Halo-titlar, och jag lade Destiny åt sidan och har sedan dess aldrig återvänt.

Kane & Lynch Mitt betyg: 4/10
Konceptet, tonen, storyn, karaktärerna, designen... Allt stämde i Kane & Lynch, förutom just det spelmässiga - som står sig som den värsta sörja som danska spelhuset Io Interactive någonsin klämt ur sig. Det kändes alldeles för ofta, alldeles för mycket - som att spelet inte hade färdigställts. Fiender träffade Kanes kranium trots att jag hukade mig bakom en lastbil och kameran levde sitt egna lilla liv vilket innebar frekventa avgrundsvrål från redaktionens spelrum (från undertecknad, förstås).

Duke Nukem Forever Mitt betyg: 5/10
Visst, med tanke på att skiten gjordes om flertalet gånger samt genomgick studiobyte efter studiobyte, torde kanske indikerat det faktum att hela bygget var en enda stor soppa. Samtidigt blev ju 3D Realms-klassikern Prey fullständigt magiskt bra, och det genomgick ju ungefär samma process. Dessutom ville jag verkligen tro (hoppas) att Forever skulle bli bra, inte minst eftersom jag hade skrivit om det i 14 års tid. Det färdiga resultatet var absolut inte uselt men heller inte bra. En koncentrerad medelmåtta.

No Mans Sky Mitt betyg: 5/10
Det såg ju episkt ut, på förhand. Här på Gamereactor hade vi höga förhoppningar och hjälpte Sonys PR-maskin att bygga effektiv hype. När Hello Games hett efterlängtade mastodontäventyr väl släpptes var det ett enda stort luftslott. Ingen substans, bara yta. Och även om No Man's Sky idag är något helt annat än var det var för ett år sedan, går det för egen del inte ha överseende med det skick som titeln släpptes i. En massiv, massiv besvikelse.

Shenmue Mitt betyg: 7/10
Jag drev speltidningen Missil när Shenmue släpptes och även jag (precis som alla andra som skrev om spel på den tiden) hade fallit pladask för Segas marknadsföringsarbete, var jag i viss mån skeptisk till själva upplägget som på förhand mer kändes som en variant på gamla Space Ace än ett nyskapande rollspel. Och enligt mig var det ju lite så som Shenmue kändes, som en stelbent, interaktiv B-film som aldrig riktigt nådde hela vägen fram. Atmosfären och tempot var underbart väl genomfört tillsammans med estetiken... Det var bara så olyckligt att spelbarheten haltade som en enbent farbror på rumpsparkar-VM.

Mafia III Mitt betyg: 6/10
Jag kunde inte riktigt bestämma mig, till en början, om vad jag tyckte om Mafia III. Att det var långt ifrån lika mästerligt som de två första titlarna kände jag direkt men den svajiga kvaliteten gjorde att jag pendlade mellan "kanonbra" till "dåligt". Jag bloggade till och med om att jag gillade det mer än Gamereactors recensent efter cirka sex speltimmar, något som sedan kom att ändras - åtminstone något. Mafia III är inte dåligt, inte alls. Det är bara så otroligt medelmåttigt tack vare slöa strider och klen mekanik. Vilket är synd med tanke på hur välskriven grundstoryn/karaktärerna är.

Street Fighter V Mitt betyg: 6/10
Jag är ingen proffsspelare. Jag spelar sällan fightinglir över nätet och är ingen som sitter och nöter i 30 timmar per vecka, heller. Jag gillar snarare att spela 30-40 matcher varje gång jag och polarna träffas samt att sitta i "practice mode" och öva in några vassa combos, när det finns en stund över. Street Fighter IV var briljant, är fortfarande briljant och kändes på flera sätt som ett stort kliv framåt för hela genren. Femman var klart, klart sämre och ett av fjolårets överlägset största besvikelser för egen del. Ful grafik, segt speltempo och långa laddningstider gjorde att jag relativt snabbt övergav Capcoms femma.

Ghost Recon: Wildlands Mitt betyg: 5/10
På pappret lät det som det perfekta spelet. Enorm frihet, oändliga möjligheter och supertight mekanik som skulle låta mig helt välja väg framåt, för att i slutändan sätta stopp för den mexikanska knarkkartellen. Det började rätt bra, dessutom. Och vissa uppdrag som jag spelat i Wildlands kommer jag att minnas i en lång tid framöver. Samtidigt gjorde bristen på variation samt den ihåligt innehållslöst korkade nonsensstoryn och stundtals fula grafiken att jag inte spelade det mer än i några dagar.

Vilka storspel har du haft skyhöga förväntningar på som visat sig vara besvikelser?