Gamereactor älskar spel: Mega Drive

Petter Hegevall väljer: Castle of Illusion Starring Mickey Mouse
Mitt första spel till Segas sotsvarta 16-bitarsbest stavades Castle of Illusion Starring Mickey Mouse och det står sig som min alltime-favorit, även fast titlar som Toejam & Earl, Sonic samt Streets of Rage givetvis alltid kommer att ha en alldeles särskild plats i mitt sotsvarta gubbhjärta - också. Men Musses Mega Drive-äventyr är renodlad spe,magi, för egen del - och varje gång jag hör en liten strof av musiken från spelet - ryser jag av välbehag. För det var så otroligt bra, så atmosfäriskt och mystiskt spännande, det där spelet. Variationen var otrolig och att Musse rörde sig lite segt men samtidigt väldigt följsamt gjorde att hela äventyret kändes som en snyggt animerad Disney-rulle, åtminstone på den tiden. Jag kommer aldrig att glömma spökskogen eller det där chockrosa leksakslandet - eller slutbossen i häxtornet, med en vilt skrikande Mimmi uppe i bildens högra hörn.

Joakim Sjögren väljer: Elitserien 95
Mitt allra första hockeyspel var visserligen NHLPA Hockey '93 till Super Nintendo, men trots detta var det svårt att inte mysa av välbehag varje gång man kickade igång Elitserien 95' till Segas Mega Drive-konsol. För ishockey är som bekant världens bästa sport och att få spela som sina inhemska hjältar istället för nordamerikanska stjärnspelare var något utöver det vanliga för en skridskosvag pjuklarv under mitten av 90-talet. Att få trä MoDos eldröda sportskrud över sina virtuella axlar var nämligen en dröm som gick i uppfyllelse och att sedan få slagga gummitrissor från blålinjen (och in i Frölundas bortakasse) var lika upplyftande varje gång. Visst, spelet var identiskt med NHL-utgåvan från samma år, men det var trots allt något väldigt speciellt med att kämpa och SM-guldet istället för Stanley Cup-pokalen samt få crosschecka Luleås Thomas "Bulan" Berglund in i sargkanten under brinnande finalspel.

Kim Orremark väljer: Sonic the Hedgehog 3
Även om det första spelet med den supersnabba igelkotten i huvudrollen är en ultraklassiker och den superba tvåan fortfarande imponerar är det Sonics tredje del jag förknippar mest med Sega Mega Drive idag. Det var verkligen toppen på Sonics karriär där delar från de två första spelen blandades med nya och häftiga idéer. Igelkotten var snabbare än någonsin, Knuckles var förmodligen den coolaste kotten jag någonsin skådat och Dr. Robotnik var mer äggskallig än vanligt. Spännande banor, härlig grafik och ett soundtrack som fortfarande ekar i mina öron gör Sonic 3 till ett av mina bästa barndomsminnen, åtminstone på spelfronten.

Fredrik Säfström väljer: Gunstar Heroes
Gunstar Heroes var ett av spelen jag ägde på releasedagen och även om spelet egentligen är ganska svårt och orättvist så älskade jag det av hela mitt hjärta. Spelet höll mig kvar genom andra kvalitéer och på den här tiden var Treasures actionpärla ett av de häftigaste jag skådat i hela mitt liv. Även om jag också är ett stort fan av Nintendo och Super Probotector så anser jag fortfarande att Gunstar Heroes är snäppet bättre och återfinns fortfarande på min topp-tio-lista över de bästa spelen jag någonsin spelat. Treasure lyckades perfekt tack vare den tighta spelkontrollen, de tempofyllda banorna, de coola bossarna samt den kreativa utmaningen, och hade det funnits fler spel i samma stil till Sega Mega Drive under det klassiska 16-bitarskriget så hade jag garanterat bytt sida.

André Lamartine väljer: Toejam & Earl
Jag ägde aldrig en Mega Drive när jag växte upp i Chile, då jag mest sysselsatte mig med pusselspel på farsans PC och konsolkonceptet var något okänt för mig. När min kompis Diego sedan bjöd mig till hans hem och visade upp Sonic till sin Mega Drive, kände jag mig något överväldigad av den sortens spel; det var inte riktigt mitt tempo, som J.K. Simmons skulle ha sagt, men när kompisen sedan plockade fram det superfunkiga Toejam & Earl var jag helt såld och vi spelade inget annat när jag var på besök - till Diegos stora förtret. Toejam & Earl var ett trivsamt, lagom stressigt och omåttligt roligt spel med suveränt samarbetsläge och som fångade min uppmärksamhet med sin skrikiga, Nickelodeon-aktiga 90-talsestetik och rappande hip-hopsniglar från yttre rymden. Målet var att samla skeppsdelar för att bygga sitt rymdskepp och fly från ett surrealistiskt landskap som kryllade av hula hula-dansörer och sinnesrubbade tandläkare, men vi alla vet att det verkliga målet var att gå från "Wiener" till "Funklord" - en mer värdig 90-talstitel än så finns inte. Ledsen Diego, men i min värld kommer Toejam alltid att vara coolare än Sonic.

Henric Pettersson väljer: Sonic the Hedgehog
Jag har ingen jättestor koppling till Mega-Drive. Jag var inte ens född när konsolen släpptes men jag minns ändå mitt första möte med den. Min kompis storasyster hade en som vi fick spela på en gång när hon inte var hemma och detta kom även att bli mitt första möte med Segas blå igelkott till maskot. Det var kärlek vid första ögonkastet och är än idag det Sonic-spel jag fastnat för bäst. Redan i huvudmenyn där Sonic hoppar upp och viftar med handen för att sedan hoppa rakt in Green Hill Zone var magi för mig. Sonic the Hedgehog var vackert, utmanande men framför allt fruktansvärt roligt för sju år gamla Henric. Mitt val av favoritspel till Mega-Drive är inte ett så konstigt val eftersom jag aldrig fick chansen att spela några andra titlar men med tanke på det positiva avtryck det lämnade på mig har jag svårt att tro att ett annat skulle trollbundit mig på samma sätt.

Mathias Holmberg väljer: Sonic & Knuckles
Jag tror faktiskt att mitt allra första spelminne kommer från min tid med Sonic & Knuckles. Jag var fyra år gammal, och jag minns det fortfarande så väl. Min styvfar satt i soffan och spelade. En röd, fräsig snubbe gled fram och tillbaka på skärmen, och greppade tag i bergsväggar med sina stora, vita knytnävar. Myrpiggsvinet Knuckles var typ det coolaste jag hade sett i mitt liv, och spelet i sig är fortfarande en av mina favoriter. Färgglada miljöer, grymma bossar, fenomenal musik (Flying Batter Zone, hallå?), två separata kampanjer och en helgrym epilog där man får spela som självaste Super Sonic. Vad mer kan man önska sig från ett Sonic-spel egentligen? Ingenting, just det.

Kenny Gustafsson väljer: TMNT: The Hyperstone Heist
Sega Mega Drive är nog den första konsolen som jag minns i mitt liv. Min farsa hade köpt maskinen och jag och lillebrorsan gjorde vårt yttersta för att förstå vad knapparna gjorde på kontrollerna. Jag minns egentligen bara två spel från min tid med konsolen (då förstår du nog hur pass liten jag faktiskt var på den tiden). Det var Toejam & Earl och Teenage Mutant Ninja Turtles: The Hyperstone Heist. Det sistnämnda gjorde ett betydligt starkare intryck på mig eftersom att jag var (och fortfarande är) smått förälskad i de gröna ninjasköldpaddorna. Tillsammans med Spider-Man så var de mina största barndomshjältar, och spelet var ju dessutom perfekt för en liten grabb som bara ville lira ett simpelt TV-spel med sin bror. Jag minns än idag när vi lyckades spöade Leatherhead i kloakerna för sedan hoppa på surfbrädorna mot det galna piratskeppet. Och när vi tillslut nådde hissen i Teknodromen, som tog oss till finalen mot Super Shredder, då studsade vi av spänning. TMNT: The Hyperstone Heist är ett spel som tar mig tillbaka till ett av mina första minnen tillsammans med en spelkonsol. Ett härligt minne där jag och lillebrorsan sitter i våra skitiga blöjor och skriker Cowabunga tillsammans.

Jonas Mäki väljer: Aladdin
Atari 2600, Commodore 64 och NES i all ära. Men de handlade om spel. Stora, grovt tillhuggna pixlar som tillsammans skapade underbara upplevelser. Det var med Mega Drive som grafiken i TV-spelssammanhang tog fart på allvar. Tack vare en ilsnabb processor och en upplösning som Super Nintendo aldrig kunde matcha, var Mega Drive-spelen ofta så utsökt animerade att det var lätt att missta dem för tecknade filmer. Ingenstans blev det tydligare än i Aladdin (får ej blandas ihop med Aladdin till något annat format), som togs fram av Virgin tillsammans med Disney-animatörer och producenten David Perry. Resultatet blev ett lekfullt och kreativt mästerverk som fullt ut återskapade magin från den underbara filmen med samma namn. Jag minns hur jag stod på TV-spelsbörsen i Östersund och spelade varje rast, innan jag till slut fick råd att köpa det själv. Att studsa på dromedarerna på banan Agrabah Market till tonerna av "Prince Ali", kämpa mig ut från sultanens hemska fängelsehålor och åka flygande matta hör alla till spelupplevelser som etsat sig fast i hjärnbarken för evigt. Aladdin är för mig inte bara Mega Drivens bästa spel och en kandidat till det möjligen bästa filmlicensspelet någonsin - det är också något jag bara kan sluta ögonlocken och tänka på för att omedelbart bli på bättre humör.

Du har väl inte missat tidigare delar i denna artikelserie?
Gamereactor älskar Super Nintendo
Gamereactor älskar Xbox
Gamereactor älskar Dreamcast
Gamereactor älskar NES
Gamereactor älskar Playstation