Redaktionen Resonerar: Bästa bärbara konsolen

Petter Hegevall:
Efter att ha korat det jag anser vara Tidernas 10 snyggaste bärbara konsoler (som en uppföljning på artiklarna "Tidernas 10 fulaste konsoler" respektive "Tidernas 10 snyggaste konsoler") tänkte jag att vi kunde diskutera hur det sett ut, de senaste 30 åren, gällande just bärbart spelande. Vad har du för minnen samt historia när det kommer till "handhelds" och vilken konsol är din favorit? Jag kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt sotsvarta gubbhjärta för Game Boy, originalet. Jag hade nämligen sparat i ett år och skulle cykla ned och inhandla en maskin när jag fick syn på något som hette Atari Lynx. Den var större, snyggare (tyckte jag då), lyxigare, hade färgskärm och omgavs av någon slags märklig mystik som jag på den tiden helt enkelt inte kunde motstå.Jag tog mina hårt förvärvade GB-pengar och köpte istället en Lynx med strömadapter/laddare samt spelet Gates of Zendocon. Det var ett riktigt skitspel, dock. Tyvärr. Och konsolen var förhållandevis oduglig trots sin lyxiga färgskärm. Det tog bara ett par ynka veckor innan jag hade tröttnat och med tanke på att Atari inte hade ett enda vettigt spel på gång till sin egen (nya) maskin var beslutet enkelt; Jag bytte den mot en Game Boy med 11 spel, i en gränd utanför Hobbyboden Östersund. Och det! Det var nog det bästa bytet jag gjort i hela mitt liv. För Nintendos första riktiga handheld (jag räknar inte Game & Watch) var magiskt bra och spel som Golf samt Super Mario Land roade mig kungligt i månaders månader.

Fredrik Säfström:
När jag var liten spelade jag ohälsosamma mängder Game Boy och idag vill jag inte veta hur många timmar jag har lagt ner på bland annat Super Mario Land, Teenage Mutant Ninja Turtles, Kid Icarus: Of Myths and Monsters och konsolens tungviktare Metroid II: Return of Samus. Många av mina skolkamrater spelade Pokémon i mängder och de pratade både intensivt och högljutt om alla de färgglada monster de hade fångat i succéliret till Game Boy. På grund av mina skolkamraters eviga tjat väckte Game Freaks framgångsrika spelserie ett otvivelaktigt intresse hos mig. Efter ett ständigt skrik lyckades jag övertala mina föräldrar att köpa spelet, men jag förstår inte än idag vad det är som gör Pokémon så populärt. Jag spelade ett antal timmar i följd men fattade aldrig charmen och lade det snabbt på is för att istället fortsätta att utrota Metroider i Metroid II. Det var mycket roligare. Det är mycket tack vare alla mina nostalgiska minnen som gör att jag anser att Game Boy är den bästa bärbara enheten någonsin. Jag spelar fortfarande mängder med Game Boy och jag vill dessutom passa på att flika in att jag också har fått en genuin kärlek till min Nintendo Switch, som är den maskinen jag spelar mest på, just nu. Men som sagt, mina nostalgiska minnen väger tyngre.

Henric Pettersson:
Jag kan känna igen den där kärleken till något handhållet. Som liten fick jag en Game Boy Color av mamma och pappa i födelsedagspresent som hängde med mig dagligen i flera år framöver. Tusentals timmar har spenderats med den och diverse Pokémon-spel och trots alla gånger jag snubblat i mormors trapp för att jag spelade samtidigt som jag gick i den och maskinen åkte i marken fungerar den kanonbra. Det är på senare år som jag däremot inte gillar handhållet särskilt mycket alls. Det kan mycket väl bero på att jag inte ägt någon handhållen konsol sen GameBoy men jag har alltid föredragit stationärt. Naturligtvis har jag lirat en del PSP, PS Vita, Nintendo DS/3DS också men ingen av dem har omfamnat mig med en sådan glädje som Game Boy Color gjorde. Det var min första handhållna konsol och jag kommer älska den för evigt.

André Lamartine:
Jag hakar på Game Boy Color-kärleken här. När jag var en liten Pokémon-fantast drömde jag om att hitta Pokémon på egen hand och det fanns nog inte en enda stund jag inte tänkte på att knappa. En dag gick det faktiskt så långt att jag byggde (!) en egen konsol av kartong och papper, där jag flyttade en ihålig kartong-Gameboy över ett pappersgolv med tecknade hus och buskar för att ge illusionen av att jag flyttade runt en karaktär över en stad. Trixigare blev det att skapa interaktiva Pokémon-fighter, så jag försökte lösa det genom att klippa ut mängder av fickmonster och livmätare för att - med hjälp av en tärning - göra mina "encounters" mer oförutsägbara genom att enkelt byta ut När mina föräldrar såg att jag hade blivit spritt språngande galen skaffade de mig en Game Boy Color på störten för att jag skulle upphöra med tokerierna och så att jag skulle kunna socialisera med grannbarnen istället, som inte gjorde något annat än att samlas i parkbänkarna och stirra ner på sina Game Boys. Vilken dag det var, när jag visade mitt exemplar av Pokémon Silver och accepterades av Game Boy-eliten. Knappljudet från A/B-knapparna, det behagliga plinget man hörde när man startade konsolen, att sitta under täcket och ostört samla på sig en Pokémon-armé mitt under sömnlösa nätter... det var tider, det.

Lisa Dahlgren:
Jag har aldrig varit någon för bärbara spel, egentligen. Spelar inte spel på min telefon och orkar inte dra med mig ytterligare teknik ut på stan eller med på tåget. När jag var liten däremot och brorsan hann först till TV:n på morgonen haffade jag dock vår gröna Game Boy Color och höll hårt i den när brorsans program var slut, inte fasiken skulle han få sno åt sig maskinen, jag hade ju fullt upp med Pokémon. Vad jag minns var Pokémon det enda vi spelade, Pokémon gul, röd och guld, enbart. Vilken variation!

Ronny Carlsson:
Min uppväxt bestod av ytterst lite bärbart spelande. Jag spelade Game Boy hos vänner, men tyckte det var mest irriterande jämfört med NES på en stor, färggrann CRT-TV. Med detta tankesätt höll jag mig från bärbart under större delen av mitt liv. Men sent förra året, i november, så blev jag tvungen att köpa en Nintendo Switch. Detta blev faktiskt min första bärbara konsol. Någonsin. Det var därför lite komiskt när jag, strax efter att jag köpte Switch, fick en Playstation Vita i födelsedagspresent av en kompis. Min röst hamnar därför på någon av dessa två! Att jag kan spela en del gamla Playstation-spel på Vita är ett stort plus. Det första jag gjorde när jag fick den var att spela genom Resident Evil Director's Cut. Dessutom har jag ett bibliotek av spel från flera år med Playstation Plus, tillräckligt att jag egentligen aldrig behöver köpa ett enda spel till den. Trots detta, och att jag är inbiten Playstation-älskare, så vinner Switchen. Det är så himla smidigt att hoppa mellan dockad och bärbart. Något jag spelar ofta är plattformare, och Switch är gudomligt för dem. Konsolen har relativt få spel jämfört med Vita, men det växer ju så att det knakar även där. Hade jag skaffat en Vita tidigare så hade jag nog haft mer kärlek för den.

Kim Jakobsson:
Bärbart spelande har väl inte direkt varit en grej i mitt hushåll, den enda bärbara konsolen jag ägt förutom ett Nintendo Switch är ett Game Boy Color när jag var tio bast. På denna spelade jag sönder Pokémon Gold tills mina ögon blödde sönder och samman. För mig kommer denna konsol alltid vara förknippad med barndomen och således alltid ha en extra varm plats i mitt hjärta. Med detta sagt skulle jag nog bestämt hävda att Nintendo Switch är den ultimata bärbara konsolen med ett spelbibliotek som heter duga. På mindre än ett år har konsolen fått fler spel än vad WII U någonsin hade. Jag hade inte för mitt liv trott att jag faktiskt skulle sitta och spela bärbart med den lille rackaren, men varje kväll innan läggdags försöker jag beta av ett par katakomber i Darkest Dungeon, eller några banor i Celeste.

Andreas Blom:
Jag fick en begagnad Game Boy Pocket inför en resa till Norge för länge, länge sedan. Den, tillsammans med Pokémon Red, följde med mig vart jag än gick och plockades fram så fort en lucka hittats. Samlingen må ha bestått enbart av sagda Pokémon Red och Super Mario Land 2, men det stoppade inte mig från att fullkomligt dränera batteri efter batteri. Ren och skär spelglädje var det som höll intresset uppe och allt pytsades på av att varenda polare också gick omkring med en i fickan (även fast samtliga var liiite coolare än mig då det var Color de sprang omkring med). Där och då var man såklart avundsjuk på att inte kunna se pixlarna i färg (än mindre hålla i en färgad klump), men i dagsläget är det inget annat än sockersöta minnen jag har kvar. GameBoy kommer alltid ha en speciell plats hos mig. PSP var nästa kärlek. Toppmodern, vrålcool, färgskärm och med en premiumkänsla dittills inte skådad av mitt 12-åriga öga. Tekken: Dark Resurrection, Wipeout Pulse, Tony Hawk's Underground 2 Remix, Loco Roco... Mycket fin speltid där. Idag ligger den, ensam och övergiven, i en låda och slår förtvivlat med laddsladden på insidan, i hopp om att bli utsläppt. Jag skäms. Något ofantligt. Men när vi träffas (och efter en laddning) är det som om vi aldrig skiljts åt.

Petter:
Jag var förvisso cirka 42 år gammal när den väl släpptes och var därmed vare sig färsk eller ung (vilket jag aldrig varit) men visst var premiären av PSP magisk. Jag minns faktiskt hur min dåvarande sambo snabbt lärde sig att hata maskinen eftersom knapparna tydligen "gnekade". Denna kvinna sov väldigt mycket och ville då sova fullständigt ostört. Detta ledde till att jag valde att lira Wipeout till PSP med hörlurar men trots att jag besparade henne techno-trance-musiken och missilexplosionerna som spelet innehöll - var det tydligen snudd-på olidligt att försöka sova bredvid en farbror som på daglig (nattlig?) basis skulle envisas med att spela det där förbannade spelet. "KNAPPARNA GNEKAR JÄTTEHÖGT!" fick jag inte sällan höra varpå jag ofta lämnade sovrummet för att istället försöka klå motståndarsvävarna från ett annat av husets fem rum.

Adam Holmberg:
När jag var liten var det en blå Game Boy Pocket jag hade med mig överallt med spel som Metroid 2, Pokémon Red och Super Mario Land. Det var en period då det enda jag gjorde på skolrasterna var att spela Game Boy. Till och med när lärarna langade ut mig på skolgården satt jag och justerade kontrasten tills jag nästan kunde se vad jag gjorde. Pocket, följt av min trogna Game Boy Color föräldrarna tvingades skaffa när Pokémon Crystal kom. Men om jag ska vara ärlig så måste jag ändå säga att sett till sin potential, om än hur bortkastad den var i slutändan, så är Playstation Vita min favorit av bärbara konsoler. Sony slarvade verkligen bort den apparaten med sina underbara knappar, intressanta kontrollmetoder, vackra display och dåtida hästkrafter på att endast köra portade spel, billigare sidoäventyr som inte gjordes av deras topputvecklare eller bara mängder indies. Jag fick ut ett par riktigt bra upplevelser ur min Vita såklart (som jag köpte på premiärdagen) med Gravity Rush, Tearaway och den faktiskt helt okej Metal Gear Solid 3-portningen. Att det också var hysteriskt dyrt att köpa minneskort till konsolen var också ett aber då jag var tvungen att betala en tusenlapp bara för att importera ett 64GB från Japan. Jag sörjer fortfarande hur det gick för konsolen då den verkligen hade potentialen att regera som en bärbar upplevelse.

Petter:
Nån förutom jag som köpte, ägde och spelade på Lynx, Game Gear, Nomad samt N-Gage? Jag tänker såklart inte prata allt för mycket om Nokias hemska, hemska styggkonsol i en diskussion om det vi anser vara "den bästa bärbara spelmaskinen" men det är ändå skoj att minnas Taco-örat, på något bisarrt sätt. För den var episkt usel den. Lynx likaså. Game Gear gillade jag dock som snorig tioåring, om inte annat så bara för att det fanns ett Wonder Boy-spel till den. Jag minns även med glädje Neo Geo Pocket samt uppföljaren Neo Geo Pocket Color och hur otroligt mycket jag spelade på den under mina Missil-år. Metal Slug till den konsolen var riktigt bra.

Kim Orremark:
Jag älskade min Game Gear på sätt som förmodligen är olagliga idag. Visst hade den skev skärm, var stor som en mindre elbil och hade batteritid som var allt annat än miljövänlig, men ack så fin den var. Jag minns att den kändes mångt mer högteknologisk än Nintendos svartvita dito och så länge det fortfarande fanns kräm i batterierna slungade jag upp den på skolgården bland avundsjuka klasskamrater. Jag minns spel som Chuck Rock, Kawaski Superbikes, Jurassic Park och Spider-Man vs The Kingpin med ett stort leende på läpparna.

Petter:
Jo, det var ju precis så även jag kände. Segas konsol var lyx medan Game Boy var standard-konsolen som alla ägde, i princip.

Fredrik Säfström:
Några år efter jag fick mitt Game Boy så införskaffade min familj en Game Gear-enhet. Och jag hatade den av hela mitt hjärta. Inte nog med att den vägde 300 ton mer än min älskade Game Boy, utan den hade också ett hemskt ljud och ett betydligt sämre spelutbud än Nintendos motsvarighet. Eller ja, spelutbudet kanske inte var så värst dåligt ändå men det fanns inte så många exklusiva speltitlar som intresserade mig gentemot Game Boy. Om jag blev det minsta sugen på att lira Sonic, The Little Mermaid, Shinobi eller Columns så kunde jag lika gärna spela spelen på en stor TV med brorsans Sega Master System inkopplat. Spelen till Sega Game Gear var ju en enda stor portning av det som redan fanns att tillgå till Sega Master System. I övrigt äger jag både en Atari Lynx och en N-Gage idag, men jag har aldrig rört något av formaten. Jag har inte heller varit sugen på det.

Petter:
Äger du konsolerna men har aldrig startat dem?

Fredrik:
Korrekt! Aldrig spelat på varken en Atari Lynx eller en N-Gage.

Petter:
Hahaha!

Jonas Mäki:
Ingen bärbar spelenhet har gjort så vansinnigt massivt intryck på mig som när jag såg Lynx första gången på Korg-Olles i Östersund, vilket var namnet på vår största leksaksaffär. I källaren fanns de coola prylarna, Lynx inkluderat. Där och då hade jag aldrig råd med enheten, men när TV-spelsbörsen öppnade och inbyten blev en grej, passade jag på att lämna över en trave TV-spel mot en Lynx. Med California Games och Blue Lightning var klassresan till Stockholm på högstadiet räddad. Än idag känns det nästan bisarrt att samma år som Nintendo lanserade en monokrom bärbar enhet med ofattbart svag prestanda, krämade Atari på med en 16 bits-enhet som spöade alla konsoler som fanns vid tillfället. Förmodligen enda tidpunkten i spelvärldens historia där en bärbar enhet varit det mest kraftfulla kommersiellt gångbara alternativet. Tyvärr kom de för få bra spel och den slukade batterier som om det inte fanns någon morgondag, men Lynx har fortfarande en speciell plats för mig.

Petter:
Jag vill så gärna minnas Lynx på det sättet som du beskriver, för som jag berättat var det min första bärbara spelmaskin. Men det faktum att det inte släpptes ett enda vettigt spel till maskinen förutom möjligtvis California Games - gör att jag bara inte kan förmå mig. När jag tänker på't har jag faktiskt en del riktigt finfina minnen från PS Vita, också, trots att de är färska. Tearaway samt Killzone: Mercenaries var bra skit det - rakt igenom. När det gäller Nintendo DS kommer jag alltid att minnas New Super Mario Bros som fullständigt magiskt samt Advance Wars 2.

Jonas Mäki:
Nån som vill ha en finsk pinne?

Petter:
Nej tack. Men hörrni... Om ni bara får välja ett enda bärbart spel att ta med er till öde ö, vilket skulle ni välja?

Kim Jakobsson:
Förmodligen ett Pokémon-spel. Sitta där bland strandkrabborna med sand i håret och samtidigt kötta sig igenom en gammal hederlig Pokémon-kampanj, det vore inga fel.

Kim Orremark:
Ett Pokémon-spel känns smart men jag skulle plocka Zelda: Ocarina of Time till 3DS eller Metal Gear Acid till PSP. Tror jag. Samt en grill för att tillaga sandkrabborna på.

Joakim Sjögren:
Jag skulle nog plocka med mig Animal Crossing: Wild World till DS. Man kan ju liksom spela i en mindre evighet innan man ens inser att man tillbringat hela dagar med att maniskt palla virtuell frukt (för att få ihop tillräckligt mycket kosing) så att man ska kunna köpslå med en psykotisk handels-tvättbjörn om ett par hiskeligt fula vardagsrumsmöbler. Äckligt vanebildande och hysteriskt underhållande på något skrämmande sätt. Elite Beat Agents till samma konsol hade också varit en bra kandidat att ha med sig då det är ett av världens absolut bästa spel.

Jonas Mäki:
Kan man välja finska pinnar?