Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu (Februari 2018)

I en ny, återkommande, grej tänker vi på Gamereactors redaktion skriva lite om vad vi spelar mest - varje månad...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Att vi alla tillbringar mycket tid i spelsoffan råder det naturligtvis ingen tvekan om hos dig som på daglig basis läser Gamereactor. Vi lever för den här skiten och många av oss lirar säkert 3-4 timmar per dag om vi skulle slå ut ett snitt. I denna återkommande artikel kommer vi att varje månad lista spelet som vi gillar mest för tillfället, skriva om våra upplevelser under de senaste veckorna och försöka motivera varför vi lägger mest tid på just denna titel. Vi hoppas sen, såklart, att du gör det samma i form av en kommentar.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

Petter Hegevall: Project Cars 2
Det må låta tråkigt (jag är ju ärligt talat rätt tråkig) men det går för egen del liksom inte sluta spela Slightly Mad Studios mycket mustiga uppföljare och under den gångna månaden har jag fastnat i ett enda race, som jag återupplever om och om igen. Det handlar om den genombriljanta "R8 LMS GT3 Endurance" som jag piskar runt Nordschleife, en racingupplevelse som inte bara fick definiera 2017 för egen del men även gjort mig gravt beroende. Den där Audin i förhållande till den kraftigt uppgraderade fysikmotorn i Project Cars 2 är så otroligt perfekt på just Nordslingan och med tanke på hur extremt krävande Det gröna helvetet är, känns det som om jag kommer att kunna tävla här hela året utan att sätta det där perfekta varvet.

Bäst Just Nu (Februari 2018)
Detta är en annons:

Jonas Mäki: PlayerUnknown's Battlegrounds
Jag stod emot länge på ren och skär tjurighet, men när en god vän handgripligen gav mig en kod fick jag så lov att testa. Resten är historia. Sedan dess spelas PlayerUnknown's Battlegrounds flera gånger i veckan och jag har inga planer på att sluta när en kycklingmiddag faktiskt står på spel. Vare sig jag landar med sju andra kring en liten stuga utan annan loot än jeans och vit tröja varpå handgemäng uppstår, eller att jag och två-tre andra smyger runt i den minsta cirkeln och knappast vågar andas - så är underhållningsvärdet underbart. Otaliga nätter har blivit sömnlösa efter att "bara en gång till" upprepats like ett mantra. Winner Winner Chicken Dinner, som man brukar säga i dessa kretsar. Jag kommer spela detta länge än.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

André Lamartine: Gwent
Trots att mycket gick fel när CD Project släppte Midwinter-patchen sent förra året - såsom instabila kortfördelar, brist på goda synergier och viss förlorad identitet - är Gwent ett spel jag har svårt att lägga ifrån mig och är ett spel jag har spelat religiöst sedan den öppna betan lanserades förra året. Gwent har nämligen gått en lång väg sedan det först dök upp som ett minispel i det utmärkta Witcher 3-äventyret och har förvandlats till ett komplext, smart och strategiskt kortspel med generösa kortinsamlingsmetoder som gör införskaffandet av läckra kort direkt beroendeframkallande. Personligen har jag givit mitt liv åt att försvara Nilfgaards portar från Temeria-hundarna och det lortiga alvpacket med hjälp av mäktig alkemi, sluga spioner och ursinniga mangoneler som förgör allt i sin väg. Jag har full förtroende för CDPR-gängets fortsatta finslipning av spelet och jag lär spela Gwent i många månader till om det fortsätter vara så här belönande och roligt. Hael Ker'zaer!

Bäst Just Nu (Februari 2018)
Detta är en annons:

Henric Pettersson: Overwatch
Det har ju gått ett bra tag sedan Overwatch lanserades nu men än idag fortsätter jag lira det. Jag har under en lång tid spelat mest som Mercy men i och med den senaste patchen har jag fått tänka om. Detta eftersom jag anser att de gick från en lite för bra karaktär till en som är betydligt sämre än vad som bör ses som balanserat. På grund av denna förändring har jag börjat spela andra hjältar. Att efter så här lång tid fortsätta testa på nya karaktärer och känna att dem växer på en är alltid lika tillfredsställande. Overwatch är kanske inte det bästa spelet just nu men det är utan tvekan det jag spelar allra mest och jag kommer med stor sannolikhet fortsätta göra det framöver. Nu ska jag bara se till att klättra lite mer i ranking snarare än att ramla ned till en sämre rank än vad jag är van vid.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

Kim Jakobsson: Monster Hunter World
Jag erkänner, jag är besatt. Inte sedan mina glansdagar i World of Warcraft där jag tillbringade ohälsosamma mängder timmmar att kötta mig igenom Alterac Valley eller Arathi Basin har jag varit så fast i ett TV-spel. Hade det inte varit för det faktum att jag har föreläsningar att gå på hade jag förmodligen suttit hemma och spelat konstant. Trots att min speltid har jag inte ens kommit halvvägs genom storyn, utan spenderar min tid med att "farma" olika monster för att få den bästa möjliga utrustningen för min nivå. Monster Hunter World är i mina ögon ett nästintill perfekt spel, i den mån någonting kan vara perfekt. Det är fortfarande rätt bökigt med alla system, och speciellt i hur man valt att lägga upp flerspelarläget, annars har jag inte så mycket att klaga på. Ne ni, nu ska jag bege mig till min lokala mack och inhandla några påsar godis, och spendera hela lördagen framför spelet, måtte den där förbaskade draken ge mig den loot jag behöver nu.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

André Wigert The Witcher 3: Wild Hunt
Efter att ha tillbringat många vilt vinnande nätter med den pågående Gwent-betan så insåg jag häromveckan, skamligt och vidrigt, att jag faktiskt aldrig tog mig till slutet av The Witcher 3: Wild Hunt. Gissningsvis var de 20 sista timmarna enbart troféletande och ändlösa jakter efter nya spelkort, och förmodligen gick jag vilse bland alla lockande frågetecken på kartan som ofta var en ren fröjd att upptäcka. Doug Cockles enastående röstskådespeleri tillsammans med de läckra solnedgångarna var nog det absolut härligaste jag upplevde under spelåret 2015 och vetskapen av att fortfarande ha en av spelhistoriens enligt många bästa DLC-paket framför mig är en anledning till att bryta ett nyckelben med flit och vara sjukskriven en liten stund. De väntande sidouppdragen sägs ju nämligen vara ännu bättre än den rentav världskända försvunna stekpannan, vilket känns för bra för att vara sant. Så trots Shadow of the Colossus, trots Monster Hunter: World, så så dräper jag just nu troll och elaka spöktanter med silvermannen Geralt. Och så kommer det förbli under februari månad.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

Joakim Sjögren: Monster Hunter World
Precis som Kim så befinner jag mig i ett ytterst seriöst förhållande med Monster Hunter: World för tillfället där timmarna jag tillbringar i den "The New World" bara flyger förbi i ett hiskeligt tempo. För det här ett spel jag har längtat länge efter, och det under en extremt lång tid. Enda sedan mästerverket Monster Hunter Tri släpptes till Nintendos handviftande Wii-konsol har jag nämligen suktat och trånat efter en ny stationär del i den japanska jägarsagan och med World så har Capcom, på något sätt, lyckats förbättrat sig på alla punkter samtidigt som de överträffat sig själva om man ser till mängden innehåll man levererar. Det finns liksom alltid något nytt att göra, ett nytt uppdrag att bemästra och en ny och häpnadsväckande best att tämja. Om det bara inte hade varit för att Red Dead Redemption 2 planeras släppas till hösten så hade jag faktiskt redan nu - i februari - vågat spikat Monster Hunter World till årets GOTY-vinnare. För ja, så bra är det.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

Kim Orremark: Monster Hunter: World
Det kanske låter aningen tjatigt men precis som de rekordeliga herrarna Kim och Joakim sitter jag också djupt nerkilad i monsterträsket. De senaste tre veckorna har spelat Monster Hunter: World som om det inte funnits någon morgondag, dels inför recensionen men också med vänner som skaffat spelet. Jag har åsidosatt mat, umgänge, träning och jobb för att "bara samla liiiite mer material". Monster Hunter: World är bäst just nu, det är det ingen tvekan om. Jag har nästan tillbringat 200 timmar i Capcoms monsterslaktare nu och jag är exakt lika hänförd nu som jag var i början. Få saker överträffar den känsla av storhet som när jag skrikvevar ett mycket stort svärd i en monsterhjässa bara för att bli avbruten av ett ännu större åbäke som vill mumsa loss också. Den ständiga känslan av uppfyllda mål, nya objekt på horisonten och ett speldjup som aldrig någonsin tar slut gör Monster Hunter: World till någonting alldeles, alldeles (alldeles) extra och jag ser fortfarande inget riktigt slut på den tunneln.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

Ronny Carlsson: Shadow of the Colossus
Jag har svårt att hålla mig från Shadow of the Colossus när jag äntligen kan spela det på Playstation 4. Bluepoint Games har gjort underverk med den vackra världen, men valt att hålla nyversionen oerhört trogen till Team Icos skapelse. Att greppa tag i rygghåret på en koloss, för att påbörja sin färd upp mot huvudet, känns minst lika spännande som i originalet. Varje höjd som du utmanar är fortfarande en risk; något som äventyrsspel med klättring sällan lyckas med. Här kan du inte bara trycka på hoppknappen och förlita dig på att karaktären hjälper dig med resten. Det är inte ofta jag vill spela om ett spel direkt efter att jag har sett eftertexterna, men jag kommer snart påbörja min tredje genomspelning; denna gången med speglad värld och kamerafilter. Min tid har även lagts på att krossa varelserna i Time Attack Mode på olika svårighetsgrader, för att nu kunna leka med nya vapen och andra leksaker. Men jag måste ändå säga, att Photo Mode är det som lockar mest till att fortsätta. Jag måste ju skaffa nya bakgrundsbilder till konsolen! Ibland uppskattar jag verkligen spel där fin utsikt känns som en belöning för utforskandet.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

Lisa Dahlgren: Persona 5
Jag har alltid stämplat mig själv som hatare av japanska rollspel. Skulle rent av säga att japanska spel överlag aldrig riktigt tilltalat mig, men när jag satt hemma hos brorsan i Arvika slog han på sin Playstation 4 och satte i Persona 5 och jag blev (efter att ha ropat blä av ren princip) till min förvåning ganska intresserad. Första intrycket präglades nog mest av spelets fantastiska soundtrack (även om jag avskyr att det inte är helt instrumentalt) och dess otroliga design men nog såg det intressant ut alltid. När jag kommit hem till egna lägenheten igen nynnade jag fortfarande motvilligt på en av spelets få, enligt mig, usla låtar "You'll never see me comiiiiing" - den satt helt fast någonstans där bakom pannbenet. Efter några dagars egenframkallad tortyr klickade jag hem spelet, delvis av genuint intresse för det och delvis för att försöka komma ihåg några av låtarna jag uppskattade. Det var nu flera månader sedan och jag har fått in några sporadiska tiotimmars-spelsessioner sedan dess. Helt fast.

Bäst Just Nu (Februari 2018)

Adam Holmberg: Prey (2017)
Jag valde nyligen att installera Prey, igen. Jag har knappt rört det sedan det släpptes förra året men blev plötsligt sugen på ett återbesök ombord på Talos I. Det är verkligen synd att spelet aldrig riktigt fick den uppmärksamhet det förtjänade då det verkligen är en solid modern twist på klassiska System Shock. Spelvärlden är verkligen utsökt väldesignad där hela stationen känns som en fysisk plats som jag logiskt kan utforska på ett logiskt sätt och lära mig hur de olika delarna sitter ihop och rutter jag ska ta. Sedan så är spelmekaniken och vår utrustning även den välbalanserad och varierad i sin användning. Som hur GLOO Cannon kan användas för att klättra och utforska eller hur smart användande av en leksaksbåge låter mig låsa upp nya områden om jag är uppmärksam. Jag har ju redan klarat ut spelet en gång så jag vet redan att jag uppskattar spelets story, utan min nuvarande spelrunda går helt ut på att mixtra med spelets system och artificiella intelligens med mina förmågor och bandesignen. Prey är ett riktigt roligt spel för att leka runt i och testa gränserna i för att se vad Arkane Studios låter mig göra. Sedan så har spelet också ett riktigt fint soundtrack av den fortsatt talangfulle Mick Gordon som levererar alla dagar i veckan.



Loading next content