Nu är jag ändå i en fas där jag försöker få saker gjort. Stänga av sociala medier, fokusera på viktigare saker att göra, försöka dejta mer, ställ frågor och var intresserad i samtal, se mer på dokumentärer och läs böcker. Men svårt, framförallt sistnämnda där jag bara lyckats ta mig till typ sida 50 på lite mer än en månad. Har min hjärna blivit så pass lättdistraherad av facedown-generationen senaste åren att jag inte har någon diciplin kvar eller är det bara fel verktyg för mig?
Antoine Fuqua ska stå bakom rodret och jag känner mig trygg med det, jag tror han kan fånga helheten kring Michael och ge oss en upplevelse vi sent kommer glömma. Jag hoppas man vågar ta ut svängarna och att alla aspekter som det utlovas får ta plats. Men likväl så hoppas jag att bilden som visas är rättvis och belyser magin kring honom. Det är ett hästjobb han står inför och inget jag avundas. Men jag är sååå pepp på detta och så redo att se en biopic om Michael.
Nu kan äntligen Trump röra om lite i grytan igen, Twitter är bättre med Trump och så är det bara. Underhållningsvärdet ökar markant och det behövs lite krydda och folk som säger vad de tycker. Självklart var det felaktigt att ta bort hans konto ifrån början och det är bra att detta nu korrigeras.
Har en tjejkompis som är i samma bransch som mig. Hon har uttryckligen sagt att hon älskar mig och att jag är hennes bästa kompis. Men känner jag detta själv?
Har använt Tinder aktivt ett tag nu. Visst har det varit ett bra verktyg för dejting. Men sällan lyckas jag attrahera tjejer som jag faktiskt är min typ. Många som vill ha mig har ofta inget gemensamt med mig, är ibland
Då var man där igen. Då man möter en sån där person som man, inte blir kär i, men börjar intressera sig för. Kul, men samtidigt inte jättekul då man inte riktigt känner att man "älskar sig själv" helt 100% men ändå känner att man vill. Vill lära känna henne, vill dejta, vill hångla, vill ligga bla bla ni fattar. Men känns liksom som att man äntligen kommit ur sin senaste ångest angående kärlek och bara vill förbli fri.
Jag vet inte. Jag liksom vet inte varför jag gör det jag gör just nu och för vad. Jag bara jobbar, äter, sover, jobbar, äter, sover och gör samma upprepade grej hela tiden. Allt känns väldigt själlöst. Jag kä
Här om kvällen hade jag en dröm om att min pappa gick emot mig med kniv och sa åt mig att lämna mitt hem. Jag minns inte mycket mer än att det var jul och att det var en jävligt hemsk upplevelse där jag kände mig extremt underlägsen. Varav det sista inte bara är i drömmen.
Är på jobbet nu och har lite avslappningssvårigheter när jag ska berätta historia eller bara föra en konversation. Mycket hackande i grammatiken bla. Överdriver kanske en smula nu. Har i försig inte jobbat här så länge så jag fattar ju att alla känner varandra lite mera + att tjejer har lite mer att säga än mig som är enda killen (på rasten).
Har egentligen ingen riktig erfarenhet av dejting. Att ta en kaffe eller öl med killar och tjejer, det har jag gjort. Men vet inte om jag skulle kalla de gånger jag här gjort det för någon dejt. Och nu har jag kommit till ett sånt där läge där det är någon som män vill ta ut på en kaffe. Satt på en bar igår med några kompisar. Jag visar min vän Luke den personen som jag vill dejta, varpå han svarar att han tror att hon kommer att säga nej. "Varför?" Frågar jag. "Bara kolla på henne, hon är ju jätte vacker" (Visst stämmer det, i min, hans, och kanske många andras ögon. Det får jag själv dessutom höra mycket ifrån andra om mig och mitt utseende. Men inte ifrån alla: Kort sagt: Vad menas med snygg? För vem, vad, hur?). Hittils har det gått bra, vi kommer bra överrens och det är något annat i luften än utseendefixering. Hade det varit det sistnämnda hade det varit mer av "onenightstand-sektorn" som jag inte riktigt ser någon dejting i. Visst, det kanske finns de som nöjer sig med det, eller som nöjer sig med att dejta "andrahandsvalet" som finns till hands. Det verkade vara fallet med min före detta bästa vän, som hade tre sådana på 1-2 år. Ingen av dem varade länge dock. Han insisterade ofta dock på att man ju fulare desto snällare, ju snyggare desto elakare. Stämmer till viss del. Skrivet faktum är det knappast, dock. Har träffat feta, muskelösa, smala, bleka, mörka, blonda, rödhåriga, snygga, fula, mittemellan etc som jag bara önskat att de trillar från Mount Everest. Sorry förre detta bästis!