Jag vet, det har varit min inofficiella uppgift att se till att det finns massor att läsa om Destiny 2. Jag vet också att jag inte riktigt fullföljt mitt ansvar här. Det ska jag försöka bli bättre på från och me
Klockan 19:00 startade vi med expansionen igår, klockan 07:00 på morgonen gick jag och la mig. Första intrycket är bra, gedigen berättelse, bra mekaniska ändringar, roliga vapen (pilbågen rockar!), och det är tillsynes fullt med innehåll. Vi kom fram till slutdestinationen The Dreaming City, blev power level 500 och utklassade motstånd i Gambit på morgonen innan det var dags att ta en paus. Nu ska jag bara äta och duscha sen är det tillbaka till minst 12 timmar Destiny 2: Forsaken igen och spelar som en galen illbatting inför recensionen som kommer någon gång tidigt nästa vecka.
Jag har mottagit åtskilliga meddelanden som ser ut såhär: "KIM, HELVETI, vad tror du om Forsaken?" och jag vet att jag inte har tagit mitt ansvar här och yttrat ett endaste ord om megaexpansionen Forsaken till Destiny 2. Det finns såklart massor av orsaker till dig, både privata angelägenheter och rent arbetsmässiga, men jag har inte hunnit helt enkelt. Det har varit Gamescom och en massa annat. Nu, med mindre än ett dygn kvar är jag nästan redo att prata om mina förväntningar på Bungie. Studion som satsade alla sina kort på fel häst med Destiny 2 (sett till end game-innehåll) och som genom ett helt år behövt att städa upp efter sig själva och visat sin community att de verkligen menar allvar med att leverera en upplevelse som många kan kalla sin hobby.
8:e maj är det dags. Ytterligare nytt liv i Destiny 2. Spelet som nästan är mer dött just nu än valfri grann-zombie. Expansionen Warmind är officiellt utannonserad men precis just nu vet vi praktiskt taget ingenting alls. Den 24:e april ska det avtäckas ordentligt av Bungie själva och innan dess kan vi bara spekulera och önska. Precis vad jag tänkte göra i det här inlägget. Det finns en del hel ändringar som behöver komma till Destiny 2, sandbox, vapenhantering, progression och så vidare. De sakerna kommer jag ej att ta upp i min lista. De behövs, men jag kommer endast prata om innehåll nu.
Det har varit väldigt lite Destiny 2 för mig senaste månaden, på grund av massor av anledningar. Men visst, Destiny 2 saknar ordentligt end game... igen. Vilket är otroligt tråkigt. Jag har dock hunnit trycka hundratals timmar och står fast vid att spelet är fantastiskt men det behövs mer innehåll helt klart. Där kommer The Curse of Osiris in, om drygt tre veckor är det redan dags för den första expansionen att komma och jag har sett trailern 36 gånger nu och längtar något fruktansvärt. Att få träffa och möjligtvis rädda en av de mest intressanta karaktärerna i Destiny-världen kommer utan tvekan bli magiskt, och jag hoppas på en kampanj i samma anda som den i House of Wolves eller Rise of Iron tillsammans med nya strikes och en helt ny raid och en hel drös anledningar att fortsätta grinda, någonting som saknas helt just nu.
Det är en fråga jag har sett på många ställen senaste veckan (inte minst i min recension), en fråga som alltid är vanlig när det kommer en uppföljare. Givetvis kan du njut av Destiny 2 utan att veta ett skvatt om Destiny. Bungie/Activision (och alla andra) vill ju såklart dra in nya spelare med Destiny 2 och måste då se till att ingen känner sig helt bortkommen. Själva berättelsen i Destiny 2 är praktiskt taget helt fristående, den börjar tydligt, motiven förklaras och den avslutas. Däremot finns det saker som kan vara förvirrande för någon som är helt ny, exempelvis, vad är The Traveller för något? Det vet ingen förutom Bungie, men det finns faktiskt lite att hämta från det förra spelet här. Påverkar det storyn i Destiny 2? Egentligen inte.
Lite väl dramatiskt. Förlåt. Det är inte ett avsked egentligen, snarare ett nytt kapitel. Jag vet. Jag har nu precis stängd av Destiny för sista gången, förmodligen för alltid - åtminstone på bra länge. Det är drygt ett dygn kvar till servarna öppnas till Destiny 2 och där planerar jag att tillbringa merparten av min speltid de kommande tre-fyra åren. Sjukt. Slutet på tusentals timmar av äventyr. Du känner redan till historien om den problemkantade utvecklingen och jag har inga avsikter att tråka ut dig med den idag. Jag tänkte snabbt summera min tid med spelet. Vad jag tyckte och tycker och hur de här tre åren har varit för mig.
Jag lovade dyrt och heligt att spela som Titan i Destiny 2. Nu, efter betan, är jag inte lika säker längre. Jag har utforskat Warlock och den omgjorda Voidwalker-klassen och jag gillar den. Skarpt. Funktionen att kunna buffa granaten för extra skada känns bra och Warlock känns mer mage än någonsin, vilket är bra. Vad jag verkligen gillade i betan och med Warlocks var dock det exotiska vapnet Riskrunner. Om det är exklusivt till Warlock-klassen vet jag dock inte.
Betan är igång. I alla fall om du har förbokat. Som utlovat innehåller den ett kampanjuppdrag, en strike och två PvP-lägen (på två olika kartor). Jag har redan babblat om innehållet i en detaljerad förhandstitt och nu tänkte jag istället gå lite djupare på ett par av de förändringar som Destiny 2 har gentemot sin föregångare. Det är dock en beta fortfarande och i princip allt kan ändras innan spelet släpps, men här är mina reflektioner.
Jag var en av dem som hoppade på Destiny dag ett när det släpptes för nästan tre år sedan. Efter all hype var jag alldeles spänd av förväntan, och jag spelade det en månad i sträck. Det var efter det som jag insåg att spelet inte riktigt hade levt upp till mina förväntningar, och trots fantastiskt gameplay fanns det så mycket som saknades. Det kändes inte som ett komplett spel och levererade inte på det som hade utlovats. Sist jag spelade Destiny någorlunda seriöst var kring House of Wolves-expansionen, som dock visade prov på att Bungie lyssnat på klagomålen och senare ska det ha blivit bättre har jag hört (dock inte spelat det något nämnvärt sedan dess).