Så var det min tur att ge sig in i bloggens förlovade värld, med allt som hör det till. Frekventa inlägg med viss aktualitet kan nog inte skada. Viss självdisciplin och jävlar anamma kanske är på sin plats så här 33 år efter dag ett i mitt liv. Humorn får man hoppas är med på noterna emellanåt också.
Jag är egentligen för ung för att uttala mig om Sonics glansdagar då han inbringade Sega seriöst klirr i kassan. Den enda association till den uppnosiga igelkotten jag egentliga har är alldeles för många timmar spenderade med Sonic Adventure 2: Battle rullande i ett Nintendo Gamecube som pojkvasker med växtvärk och puffskyddsfrilla. På senare år har jag dock insett att det kanske inte var det allra bästa spelet jag förstrött min dyrbara tid på. Musikspåren var däremot ljuvligt catchiga, trots att de inte kunde mäta sig med musiken från de äldre spelen. Någon som tycker likadant som mig är Steven Pardin, trummis i det helt magiska bandet Reign of Kindo. Han har skapat ett medley av gamla Sonic-dängor med hans trumspelande som huvudnummer, och jag måste medge att den blå klädseln och de röda skorna är pricken över i. Sexigt, svängigt och skit-jävla-bra.