Det började med att Abba gjorde sin ganska snabbt bortglömda comeback härom året. De lanserade en ny platta som förvisso lät helt OK, men som knappast hade blivit någon av deras större under storhetstiden, tvärtom. Ska man som en av tidernas bäst säljande artister göra comeback efter sisådär 40 år - måste man ha något vassare på lut.
Tyvärr blev det aldrig Blink 182 för min egen del när de nyligen besökte Stockholm, men att hinna se dem live förblir en punkt på min bucket list. Hur det än är med den saken så har den mest kända trion återförenats igen efter många års interna stridigheter, och allt de hittills bjudit på låter förträffligt.
Det var min kollega och gode vän Marcus Persson som plötsligt dök upp i vår redaktions-chat idag och hade ett fredagstips att bjuda på i form av Tommy Johansson. Hade aldrig hört talas om honom förut, mer än att det tydligen är Sabatons gitarrist, och klickade förutsättningslöst på länken.
Jag skulle ljuga om jag kallade mig för Rolling Stones-fan, men visst sjutton finns det mer än en handfull låtar i min spellista, och jag har en oerhört respekt för gubbarna som fortfarande rockar - och har rockat sedan 60-talet.
Petter bloggade om Nordmans nya dänga igår, en låt vår kära kollega Månsis tipsat febrilt om på redaktionen senaste tiden. Jag gled tydligen också med på ett hörn som fan av inte bara Nordman, utan även Magnus Uggla och Blink 182. Och... två av tre är definitivt rätt.
Petter bloggade som bekant nyligen både om musik han önskar att han kunde gilla och igår dessutom om musik han önskar att han inte gillade. Jag känner igen mig i mycket av det han skriver, men istället för att spalta upp alla mina egna förslag, kommer här min egen lista med musik jag önskar att jag kunde gilla:
Ledig från jobbet idag och massor över tid för vardagsbestyr. Mitt val av hushållssyssla föll på inventering av vinylskivor. Min samling startade för drygt 12 år sedan och jag köper skivor lite pö om pö. Det finns ambitioner för den att växa, men det är lite svårt att orientera sig i prioriteringslistan och maten är för närvarande svindyr. Nedan följer en lista på vilka skivor jag äger:
Det här året blev faktiskt Sweden Rock av efter 2 år av denna förbannade pandemi som alla blev drabbade av på ett eller annat sätt. Man märkte väldigt snabbt på tisdagen hur taggade alla var på att få vara på musikfestival igen! Många glada hårdrockare, nya vänner som man kanske inte träffar igen men som man har festat med under festivaldagarna, mycket god mat och en massa mer! Vad mer kan man begära, åtminstone en gång om året?
Jag har sedan länge tröttnat på Melodifestivalen. För mig fick det vara nog ungefär när det blev flera deltävlingar. Att lyssna på vad som i grund och botten är åtta-nio ganska risiga låtar för att höra en-två som har potential, är egentligen inte underhållning. När det istället blev fyra program innan finalen - fick det vara nog med skräpmusik för min del.
Peacemaker överraskande rejält och blev nästan omgående en dunderfavorit för min egen del. All action, humor, karaktärerna och även storyn bara klickade för mig och jag har faktiskt lyckats kika igenom hela serien två gånger.
Hej svejs, Gamereactor-fejs! Idag tänkte jag presentera två återblickar jag gjorde igår; först avlyssnade jag klassikern Today (1965) av The Beach Boys i duschen och sedan satte vi på Neighbors (1981), en mystisk kultrulle signerad John Belushi & Dan Aykroyd med regi av John G. Avildsen (regissören bakom Rocky och Karate Kid).
Nu är man tillbaka efter en stundaktig svacka! Jag befann mig i Köpenhamn i helgen och besökte lite rika vänner (en Rolex som låg på handfatet vid toan var symbolisk nog) och fick även besöka en av sällskapets nya affär. Är själv ingen materialistisk själ; det försöker jag övertyga mig själv, i alla fall. 💁♂️
Tar en break från filmskrivandet för att fördjupa mig i Idris Elbas senaste musikaliska alster-collab med australienska kungbröderna Lime Cordiale, nämligen Apple Crumble.
Jag älskar julsånger, både klassiska amerikanska, schyssta svensktoppstolkningar och mer gimmickartade sådana som Lars Vegas Trios julskiva samt Edward Bloms dänga Nu lagar vi julen. Det ska helt enkelt mycket till för att jag ska tappa julstämningen, jag gillar det mesta i sammanhanget.
Lagom till juletid har jag börjat grotta ner mig i allt vad 80-talet har att erbjuda. En modern musikstjärna vid namn The Weeknd har nämligen samplat låten "Cherry-coloured Funk" av ett 80-tals band i den hjärtskärande R&B-dängan "The Knowing" (med vacker musikvideo) i sin mörka debut stavad "House of Balloons". Helgmannen har även namngett en låt efter den sistnämnda länken av detta inlägg. Vilket band ekar fortfarande kvar i melodier år 2021? Jag pratar nämligen om: Cocteau Twins
Att gilla något få andra uppskattar brukar kunna vara kontroversiellt. Jag älskar exempelvis surströmming och skulle räkna det som en av de tre godaste maträtter jag vet, och är förtjust i fermenterat käk överhuvudtaget. Men om man vänder på spektrumet och inte gillar saker som alla andra tycks gilla – ja då blir det lätt kontroversiellt även där.
När det kommer till välklingande arenarock med fantastiska stora refränger, utomordentligt gitarrlir och bara prickarna över ä:et så är det väldigt lite som slår 80-talet med band som Def Leppard, Bon Jovi och hela drösar av andra fantastiska band. Därför tänkte jag tipsa om ett band som i princip varit allt jag lyssnat på sista tiden - för till skillnad från alla andra band som försökt så lyckas de faktiskt med det. Looken? Den är helt rätt. Soundet? Bullseye. Texterna? Mer catchy än "Pour Some Sugar On Me" i varenda rad. Bandet heter Reckless Love och är från vårt soldränkta grannland Suomi, här i trakterna kanske mer känt som Finland.
Jag är rätt gammal idag, det är väl inget att hymla med. Jag minns mycket väl hur det var att leva med endast två TV-kanaler i Sverige och ransonerad popmusik på radio, när Berlin-muren revs, Sovjet löstes upp och så vidare. Jag minns även hjälpligt när Abba gav ut sitt sista album, The Visitors.
Har du startat ett spel och bara fastnat i huvudmenyn ett tag. Svepande toner av jazz, härliga färger eller något spännande som sker. Om så är fallet är detta en bra blogg för dig. Min tanke är att med lite korta beskrivningar ge några exempel på ett par menyer som jag drömt mig bort i. Där musik och ljud blir som en form av terapi. Eller att inramningen är något alldeles eget och intressant. Denna blogg kanske dominerar något på musiksidan men det finns exempel som är bredare. Du som läsare får såklart också jättegärna dela med dig av dina egna favoriter i kommentarerna.
Efter Doom-dramat med Bethesda/ID Software blev jag rätt besviken över att mannen som gjort musik av ilska, inte kommer att tonsätta franchisen igen. Under prokrastineringen idag slösurfade jag på Youtube och kände igen ett namn.
Ennio Morricone, skaparen av tidernas, kanske mest berömda filmmusik gick natten till måndagen svensk tid bort 91 år gammal. Ennio gjorde bl a soundtracket till flera av Sergio Leones kultförklarade westernfilmer.
I mixen av det jag lyssnar på dyker det ofta upp nån rockballad. Idag på väg till jobbet lyssnade jag på Scorpions och det slår mig alltid hur bra de är på att göra ballader. Om ett band lyckas skapa en hel plat
Det är inte alltid posters för konserter övertygar, men Tenacious D har lyckats med en riktigt cool SNES-inspirerad sådan. Tyvärr är denna bara för tre konserter i Texas, så den blir nog svår att få tag på. Me
Babymetal är nog något av det konstigaste som finns i musikväg - och jag älskar det. Om du inte känner till Babymetal kan det beskrivas något så här: tänk två japanska tjejer (22 o 23 år. Bandet hade en tredje medlem, men Yui Mizuno, också 23 hoppade av förra året pga. sjukdom), heavy metal och j-pop. Detta är en genre som kallas Kawaii metal. Bandet startade när tjejerna hade en snittålder på 12! De har sedan varit förband till bland annat Red Hot Chili Peppers och Guns N' Roses.
Det band som följt mig överlägset längst tid i livet är Kiss. Är faktiskt inte säker på när jag började lyssna på dem, men har ett vagt minne av att det kan ha varit det coola sminket på samlarkort som fick den sex- eller möjligen sjuårige Jonas Mäki att bli intresserad. Resten är iallafall historia. Jag köpte plattorna med sparade lördagspengar och kopiera äldre släktingars skivor på kassett.
Detta var ju i och för sig i måndags förra veckan, men sommarvärmen gör att det går lite segt. Det var nämligen 2-in-1-konsert i Prags O2 Arena förra veckan. 80-talsrock overload med först Whitesnake och sedan efter en halvtimmes break, Def Leppard. Två av mina favoritband. Jag valde mellan denna konsert och en annan dubbelkonsert som skedde bara några dagar innan, Kiss och ZZ Top. Jag hade dock redan sett båda dessa band, så mina pengar spenderades på enarmade trummisar och nästan pensionerade sångare.
Helt spontant har jag kikat på Hurdy Gurdy instrument, det är något av de mest fascinerande instrumenten jag sett. Jag fick prova ett sådant för ett par månader sen och jag tror att jag slog någon typ av guiness rekord i att sittandes i en gungstol veva fram groteskt gräslig hemsk musik. Ljudet skulle beskrivas som att någon hällde ravioli i en bensinmotor och drog naglarna på lacken samtidigt.
Har nyligen bokat en resa till goa södern i USA igen där bland annat New Orleans står på schemat denna gång. Det betyder givetvis kopiösa mängder kryddig seafood och förhoppningsvis friterad alligator samt en hel del live-musik. Jag vet att det inte har varit fredag i två timmar ens, men skitsamma.
De senaste sex veckorna har min bloggaktivitet endast bestått av spelmusik, så nu när jag äntligen skriver ett inlägg utanför den bloggserien så borde det rimligtvis handla om något annat, exempelvis om Black Friday, mina tidiga tankar från Battlefield V, några rader om Spider-Man eller kanske äntligen vad jag tycker om Kingdom Come: Deliverance. Eller?
Hallå GR:s hemtrygga sällskap! Rubriken syftar på tre band som jag har bekantat mig med mera på senaste tiden. Hade tidigare lyssnat en del på Tame Impala och Beach House men först igår hittade jag Jerry Folk, en rätt okänd EDM producent som gör musik i en helt särartad stil. Blev helt förbluffad när jag för första gången satte på en av hans låtar på Spotify och började genast kontakta honom på hans FB-sida för att skriva en liten hyllning. Vaknade sedan upp idag av att han hade svarat tillbaka med "Thank u!!" och en smiley. Inget dåligt sätt att starta dagen på.
Det blir en trevlig sommar i år jag ska jobba för tredje sommaren i rad på Sweden Rock Festival, och vilken jävla line-up asså! Den här festivalen har potentialen att bli en riktigt höjdare! Jobbar jag inte backstage på Rockstage så kommer ni hitta mig ute i publikhavet.
Det var ungefär två år tillbaka jag valde att skaffa mina första multiroom-högtalare. Appstyrda saker som ofta går på wifi i hemmet istället för dagens fortfarande väldigt begränsade bluetooth och som kan spridas ut på olika platser i hemmet. Även om jag bara bodde i en etta på den tiden så införskaffade jag mig själv två stycken av Sonos kompakta Play:1-apparater och jag var redan då förskräckligt nöjd med mitt köp.
Är ingen rapp tok direkt. Det jag lyssnat på är praktiskt taget enbart mainstream - Eminem, Kendrick Lamar, Tech9ne mm. - Ofta har detta spelats när man är arg, tränat eller i stämning för att själv försöka rimma. Såg i flödet att Eminem går ut på en ny världsturné. Inte för att jag är särskilt taggad då det senaste albumet var en ren fis, mitt intresse grundar sig i att jag lyssnat på hans tidigare alster och jag kände då att, ja kanske kan det vara kul att se honom.
Visste du att hårdrock legat långt fram vad gäller jämställdhet och minoriter? Först nu har världen fattat att hårdrock är långt mer nyanserat än "ett jävla bröl"!
Ett band jag i princip ratade bara för deras namn under mina yngre år. Vilket jag nu i sk "vuxen" ålder har fått äta upp. Mest av mig själv, men ändå. Efter att ha fastnat för då ex sångaren Danny Worsnops nya projekt "We are harelot", började jag sakta men säkert lyssna in mig på lite av vad han sjungit på. Detta inkluderade ju så klart ovannämnda Asking Alexandria. Men till min stora förtjusning insåg jag att jag missat en hel grupp och deras musik bara på grund av något löjligt tonårs hitte på. Att ju hårdare namnet är destu brutalare och bättre är musiken.
Jag gillar Thirty Seconds to Mars. Och man kan inte göra annat än att beundra frontmannen Jared Letos produktivitet. Hur hinner man med att vara i ett populärt band, med skivinspelningar och konserter samtidigt som man spelar Joker i horribla Suicide Squad och snart dyker upp i Bladerunner-uppföljaren (och någonstans där emellan kammar karln hem en Oscar-statyett också)?
Alla som har hängt med i Hollywood på sistone vet att La La Land är det bästa som hänt människan sedan Coca-Cola. Jag såg den på bio tidigare i år och det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på den och nynnat på musiken - till min familj och vänners stora förtret. Och allt det trots att jag i princip är allergisk mot musikaler.