Wolfenstein II är skitkul

Wolfenstein II: The New Colossus är ett fantastiskt spel.

Jag har inte klarat ut det än men tror att jag är något längre än halvvägs in i spelet. Jag spelar på vanliga Xbox One men tycker spelet är vrålsnyggt. Det ska tydligen vara den "fulaste" versionen men jag har inte en enda gång under mina timmar tänkt att det jag sett på skärmen varit det minsta fult. Tvärtom faktiskt.

Sett till gameplay så är det en ganska standard premiss med hur det funkar. Skönt är det dock som attan att spela, om än lite svårt ibland att t.ex. byta vapen i stressiga situationer. "Damn you, överkänsliga weapons wheel..."

Möjligheten att använda sig av två vapen samtidigt är dock underbar och drar man fram 2 st smått uppgraderade shotguns är man nästintill ostoppbar även mot de tyngsta fienderna. Till en början var spelet skitsvårt när man som mest hade 50 poängs standard i livmätaren men nu har den höjts till 100 en bit in i spelet och då känns det i varje fall som att jag klarar mig längre innan jag av högst ospecificerad otur dör. Det är nästan så man tappar huvudet ibland, hehe.

Men den här bloggen tänkte jag egentligen inte prata om spelets gameplay utan den biten som jag faktiskt tycker att Machine Games har gjort fruktansvärt bra - Alla cinematics mellan uppdragen samt när man mellan uppdrag befinner sig på ubåten och får umgås med sin besättning och observera deras dialoger. Karaktärerna känns verkligen levande och väldigt genomtänkta! En av karaktärerna som fascinerar mig mest är Sigrun och hennes försök att passa in på ubåten. I många situationer när hon närmar sig folk uppstår pinsam tystnad och nästintill en mobbningskultur (vilket är förståeligt med tanke på vems dotter Sigrun faktiskt är) men man kan med små medel interagera i situationerna och således påverka storyn, åtminstone tror jag att storyn påverkas av det.

Man kan som BJ Blazkowicz inte svara besättningen när de pratar med en men man kan interagera i situationer genom att utföra små sidouppdrag, sätta sig vid ett bord, eller plocka upp en potatis och därmed interagera i händelserna på ubåten som jag tror kommer forma spelets slutkläm något.

Humorn är även den helt spot on i många fall och medan jag spotfräser svordomar under uppdragen om det är svårt och jag ofta dör fnissar jag istället gott under mellansekvenserna och karaktärernas dialoger ombord på ubåten. Och det tycker jag är en lysande kompott!