Nu är det dags för mig att lämna Gamereactor. Jag blev inte långvarig. I början av året skrev jag min första text, och har under sommaren inte haft möjlighet att vara värst aktiv. Beslutet att lämna handlar helt enkelt om det; jag har inte tiden just nu. Om tre ynka veckor är det beräknade födelsedatumet för mitt första barn. Med andra ord kommer det bli kaotiskt framöver och jag vill inte distraheras från det. Självklart kommer jag att spela så ofta jag bara kan, men det blir min egen tid som jag avnjuter själv. Utan en tanke på att skriva om det!

Det har varit häftigt att få sprida mina åsikter och tankar om spel här. Tacksamheten jag känner för Petter, Mäki och samtliga redaktionsmedlemmar är gigantisk. Istället för att skapa en liten blogg för mig själv, fick jag pröva på att skriva på den absolut största plattformen i landet. Det är stort!

Tusen tack till alla som läst och stått ut med min fascination av indiespel, klassiska skräckspel, samt konstiga filmer. För er som nu undrar "vem tusan är du?" - jag förstår, jag var bara här några månader. Men för att friska upp minnet länkar jag ett par texter som var extra roliga att skriva:

#Gamestruck4: Ronny Carlsson

Det bästa spelåret: 2000

Bättre sent än aldrig... (artikel om Sega Saturn)

Recension av Minit

Mitt första blogginlägg: Mina spelfavoriter 2017

Men främst kommer jag nog att leva kvar på Gamereactor genom introduktionen av ordet "Blurre" (som då betyder "blu-ray"). Använd det du också!

Nu ska jag ta hand om min höggravida fru, skriva en strategi för att få den kommande bäbisen att älska tv-spel och skräckfilm (så tidigt som möjligt), och mysa ner mig med SNES Mini.

Kort sammanfattat: James Gunn får sparken över osmakliga skämt, och jag ser ingen anledning att någonsin titta på en Marvel-rulle igen. Som jag skrivit om tidigare är jag trogen följare av James Gunn sedan Troma-dagarna, och detta var enda anledningen till att jag såg på och uppskattade Guardians of the Galaxy. Marvel är i övrigt helt ointressant för mig.

Så, vad hände? Tja, James Gunn började karriären med provokativ humor med Tromeo & Juliet. Hans humor har alltid hängt med honom - skruvad och överdriven, men som person har han alltid varit väldigt varm. Att han har skrivit saker på Twitter bara för att jävlas och chockera är inte konstigt. Skämten som skrevs för 6-10 år sedan har nu grävts upp av arga Trump-följare som var trötta på Gunns anti-Trump-attityd på Twitter. De bestämde sig för att rota fram allt gammalt de kunde hitta och göra det till en världsnyhet. Vissa har till och med använt skämten för att bevisa att han är pedofil. Helt absurt. Disney pinkar i brallan för att de inte vill associeras med rubrikerna och sparkar honom. Saker han skrev långt innan han ens fick jobbet, och många som de troligtvis redan visste om. Han fick inte sparken för skämten; han fick sparken för att folk var arga.

Värt att notera är att han redan 2012 bad om ursäkt för saker han hade skrivit, med en ursäkt som var oerhört lik den han skrivit nu. Helt enkelt att hans humor ibland går för långt, han ber om ursäkt och kommer inte fortsätta med det. Vilket är sant, han skiftade rejält efter det. Den gamla ursäkten var specifikt om HBTQ-skämt från sin gamla blogg, inte om de skämt som nu pratas om; poängen med ursäkten är dock exakt samma: han ber om ursäkt för osmakliga skämt och säger att han är en annan person nu. Jag kan garantera att han inkluderade alla skämt som gick för långt i den gamla ursäkten, inte att han menade "jag har blivit en bättre person, jag skämtar inte om HBTQ längre. Barn? Jaja, det fortsätter jag med".

Jag är inte förvånad över att han fick sparken för att Disney noterade folks ilska. Jag är bara besviken att det är där vi är idag. Humor har alltid varit viktigt för mig, och då utan gränser. Osmakliga skämt kan göras utan att vara illasinnade. Ibland finns det inget roligare än när någon kläcker något så opassande, vulgärt och överdrivet att man inte kan göra annat än att gapskratta.

Vi lever i en sjuk värld, men inte på grund av sjuk humor.

Ganska ofta sker så kallade "blinda köp"; jag köper en film eller ett spel jag inte vet ett dugg om. Senaste filmbeställningen blev ett gäng Eureka-blurror, vilket inkluderade Double Indemnity, Harakiri, The Cabinet of Dr. Caligari, japanska House och då även det blinda köpet - The Old Dark House. Jag behöver inte veta mer än att det är en 30-talsrulle med gotisk atmosfär och Boris Karloff i en av rollerna, för att slå till. Igår var vädret behagligare i Karlstad så jag och frugan passade på att titta på den:

Den var en härlig överraskning. Riktigt stark början som innehöll ett par ovanligt actionfyllda sekunder, jämfört med andra filmer från tiden; ett oväder som skapade jordskred som är centimeter från att mosa en bil. Ovädret tvingar våra kära huvudrollsinnehavare att ta skydd i ett gammalt hus. I huset bor två säregna syskon och en galen butler, bland annat. Stämningen var allt man kan önska sig från en gammal skräckis, men jag blev paff hur komisk den var. Medvetet komisk, inte sådär ironiskt "så dåligt att det blir kul" - utan på riktigt rolig. I min blinda entusiasm hade jag helt missat att detta var en skräckkomedi. Både jag och frugan log genom hela filmen. Skrämmande? Nej, troligtvis knappt för sin tid, men en mycket rekommenderad film ändå!

När blev du positivt överraskad av en film eller ett spel senast?

Bästa enligt mig, alltså.

Det finns ingen bättre än Shinya Tsukamoto. Av alla regissörer jag ser upp till står kultregissören Tsukamoto på toppen. Från starten av hans långfilmskarriär med Tetsuo: The Iron Man, fram till hans senaste verk Fires on the Plain har han aldrig någonsin slutat att imponera. Visst är det småfilmer jämfört med Hollywoods bedrövliga blockbusters, men hans filmer är kraftfulla, inspirerande explosioner av känslor och idéer. Rena konstverk för dina sinnen från första sekund, med härlig do-it-yourself-anda som lever kvar sedan hans hyper-cyberpunkfilm Tetsuo.

Nu är han på gång med filmen Zan, ett samurajdrama som utspelar sig under mitten av 1800-talet. Jag vet inte mycket om filmen, men jag vågar lova att jag kommer ha gåshud genom hela resan. Finns ingen annan film jag längtar efter lika mycket som denna nu.

Har ni någon regissör som alltid impar på er?

Genre-krocken Onrush släpptes tidigt i juni med en prislapp som många fnös åt efter prat om spelets begränsade innehåll. Jag har själv inte tillbringat mycket tid med det; ett par matcher i betan, och ännu färre under spelets gratishelg på Playstation 4. Att jag inte spelade mer än så beror helt enkelt på att jag inte motiveras av att testa spel under begränsade perioder - jag vill framför allt inte lägga ner timme efter timme på multiplayer då.

Den fria helgen placerades perfekt tillsammans med en stor rabatt på Onrush, så att spelet inte sålde så bra som de önskade är ganska tydligt. Nu har även en testversion som begränsar din speltid till en timme släppts till Xbox. Detta bara en månad efter lanseringen, som i sig klämdes in lite skamset precis före E3-veckan. Alla väntade på nya titlar, "shadow drops" och stora reor. Mitt i uppladdningen kom Onrush. Redan tidigt klagades det på att matcherna var fyllda av bottar på grund av att ingen spelade.

Jag är ju ingen Mäki; ingen expert på försäljningsstatistik eller finsk polka. Men inte tusan gick det väl bra för spelet, och vad gick fel? Onrush är inget litet indiespel och det är inte heller ett i mängden. Codemasters har slängt ihop idéer från klassbaserad multiplayer som Overwatch, kikat på MOBA-genren och placerat allt i ett sorts Destruction Derby som utspelas på breda vägar fyllda med överraskningar. Det är välgjort och polerat. Men ingen satt och väntade på ett spel som detta. Det är inte ett enkelt upplägg att marknadsföra, och de verkar inte ha lyckats att göra det heller. Folk suktade efter nya spel som Motorstorm, Burnout och Flatout. Racinggalenskap, helt enkelt. Ta bort racingbiten och folk blir som frågetecken. Onrush är en konstig mutation av olika idéer, som dessutom är fattigt på innehåll (dock bra innehåll tydligen, det som finns), lanserades på sommaren precis före årets viktigaste vecka för spelare, för ett pris på ca 600kr.

Vad hade Deep Silver chansen att göra annorlunda?

Tja, ett lägre pris vore smart. Och rimligt, med tanke på hur snabbt den stora rean och fria helgen kickade igång. Kanske skulle de ha hållit inne på släppdatumet och satsat hårt på en fin, tydlig presentation på E3 tillsammans med en shadow drop samma dag? "Klassbaserat arkadbilkaos utan racing. Du behöver inte köra bra, bara hårt! 400kr, ute nu. BOOM!", ungefär. Eller hur vågat hade det inte varit med Onrush som PS Plus/Games with Gold direkt vid lansering, á la Rocket League? Inte för att Onrush kommer att sätta sig på tronen med Rocket League oavsett, men tänk kanske hade det kunnat göra gott. Följ upp det med ett gäng kosmetiska DLC-pack, om så önskas.

Jag vet inte... Detta är bara mina tankar utan någon djupare koll på läget. Jag önskar att ett spel som Onrush blev stort. Det är en fräck idé. Men något gick ju fel. Jag har fortfarande inte har köpt det själv. Trots att jag är intresserad. Trots den grymma rean. Men jag sitter ju med samma oro som alla andra; ett multiplayerspel med lågt antal spelare och på tok för lite innehåll skämmer iväg plånböcker.

Spelar du Onrush?