Separationsångest från Zelda

Ni vet den där känslan när man inte vill att något ska ta slut? Jag brukar mest få den när jag läser en riktigt bra bok. Då kan det hända att jag drar mig för att läsa sista kapitlet, för sen måste jag ju skiljas från den.

Spel brukar inte ge mig den känslan lika ofta, men 99 shrines och fyra bossar in i Zelda : Breath of the Wild är det precis vad som har drabbat mig. Separationsångest. Jag är i valet och kvalet om jag ska leta efter mina tre sista shrines eller om jag ska bege mig till slottet direkt istället. Jag vet att jag kommer att kunna fånga upp lösa trådar efteråt, men något säger mig att viljan att göra det kanske inte finns där när jag redan vet hur spelet slutar. Det är så det brukar vara, och jag vill egentligen inte vara klar med spelet och ha allt bakom mig. Så väl har jag trivts i Hyrules senaste inkarnation och det var länge sedan ett spel drog in mig så djupt i dess värld som Zelda har gjort.

Nå, Thimbleweed park kommer ju om en dryg vecka, så kanske är det lika bra att vara "klar" med Zelda åtminstone till dess. Jag ska bara komma över ångesten först, och kanske köra Trial of the Sword.

När gav ett spel dig separationsångest?