Pelle säger att 7+3 är 11, och Lisa säger att 4+8 är 11, båda når samma slutsats, men båda använder också fel pusselbitar, där de endast av sin starka vilja får bitarna att passa in. Får dem att utgöra världsbilden.

Jag läste imorse en ledare, blogg. Nåt sånt. Det våras för fängelsefeminismen, var rubriken. I ingressen fick vi läsa om feminismen, metoo-rörelsen och hur den används som förevändning för att pådyvla oss en starkare och mer repressiv stat. Jag nickade instämmande. Men då jag visste med mig att jag befann mig på främmande vatten, en sån där kommunistisk sajt, så kände jag att jag ville läsa mer först, innan jag var beredd att hålla med. Som jag anade, började min nickning sakteliga övergå i ett försiktigt skakande på huvudet, det jag blev introducerad för här var ett sidospår, ett parallellt universum, där allt sytts samman ut och in. Artikeln avslutade i att beskylla högern, den konservativa hemska högern - för denna utveckling.

Låt oss ta ett djupt andetag: För denna utveckling där våldtäktsmän faktiskt lagförs för sina handlingar.

Det kanske är så att feminism är en frikopplad verksamhet från vänsterism. Men då vänstern fullkomligt konsumerat begreppet feminism det senaste årtiondet eller så, där i princip varenda person som går ut och kallar sig feminist också är vänster, så är det svårt att som utomstående inte dra lite lätt på leendet nu när delar av vänstern vill retirera och brunmåla även dessa människor. På samma sätt har jag också svårt att se hur det skulle kunnat drivas till denna punkt genom enkom konservatism - det hade givetvis varit omöjligt, därför torde det vara närmare till hands att problemet ligger någon annanstans.

Min logiska slutledning säger att repressioner inte har med varken konservatism eller progression att göra, utan snarare socialism. Vare sig du tittar i progressiv eller konservativ riktning, promiskuitet eller kärnfamilj, massinvandring eller totalstopp, miljödyrkan eller förnekelse kring fenomenet - så får du nog leta länge innan du hittar någon som säger att de vill att staten ska ha mer makt och kontroll. Jag tror inte någon resonerar i de banorna. Samtidigt så finns en viss lockelse i mig att hävda att varken promiskuitet, massinvandring eller miljösatsningar går att genomföra utan en stark stat som har gott om skatteintäkter att röra sig med. Socialism blir således en förutsättning - eller från andra sidan; repressioner blir en biprodukt, eftersom det inte går att driva in skattemedel på godtycklig basis utan just repressioner.

Jag förstår dock att det finns ett intresse i att inte brännmärka den egna rörelsen (den socialistiska), och att istället andra rörelser att hänga ut. Att däremot som Silas Aliki (skribenten) ställa sig emot repressioner för våldtäktsmän, och istället hävda att strukturerna är problemet och vad som borde bekämpas, blir ganska ihåligt när man sedan börjar fundera på hur strukturerna skulle bekämpas, om inte med repressioner. Man kan såklart vara för en helt autonom utveckling, så som jag är. Där staten avskaffas - och folk får klara sig bäst de vill.

Men Aliki har en annan idé: ge kvinnojourer mer statligt stöd så att fler kan få stöd när de väl blivit våldtagna, bygga fler statligt subventionerade bostäder så att folk kan byta bostad, jämställda löner för att spä ut beroendeställningar sinsemellan i partnerskap.

Jag har ännu inte hybris nog för att hävda att jag sitter på alla svar, men jag förstår inte hur något av det skulle kunna hjälpa i mer än några udda case. Men viktigare än kvinnors trygghet gängse sina medmänniskor, är enligt Aliki att inga rasistiska föreställningar späs på och att staten inte ska kunna idka maktmissbruk, mot någon. Jag kan nog sluta mig in i det sista, även om jag och Silas Aliki ser helt olika delar i det som händer just nu.

Jag ser hur staten misslyckas med att beskydda sina invånare, och sedan straffar de som tar saken i egna händer:
https://www.expressen.se/kvallsposten/tony-ledel-mordade-med-gevar-i-lantidyllen

-Där jag helst skulle se att det blev lagligt att avhysa folk (med alla medel) som tränger sig in på ens mark och sysslar med hot, utpressning, rån eller annan typ av brottslig verksamhet. Går inte det så är en starkare polis åtminstone i teorin bättre än att inte ha något skydd alls.

Aliki väljer å sin sida att lyfta hur en gravid kvinna anfallits statligt anställda vakter i Tunnelbanan:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Eo1zgG/forundersokning-om-vaktingripande-mot-gravid-kvinna/promo

Men i slutändan ser jag ändå samma ironi som Silas: "Att vissa av dagens feministiska rörelser, ett halvt århundrade efter att begreppet "lag och ordning" lanserades som ett sätt att döda [bland annat] det antirasistiska, queera och feministiska motståndet mot makten, själva övertagit politiken och till och med firar repressionen..."

Och så var det med det. Vems fel är det att vi är där vi är? Och hur skulle ni vilja se att det sköttes?

Originalartikel:
https://www.kontextpress.se/politik/det-varas-for-fangelsefeminismen

Det var bättre förr. En positiv upplevelse vid första tillfälle väger tyngre än alla andra. Blir det vi ser när vi tänker på något, för all tid framöver.

Svårt att protestera mot, då det i någon bemärkelse är bevisat att det är så det förhåller sig.

Vi ser på förändring som utveckling. Utveckling är positivt laddat - måste innebära bättre. Således kan det inte ha varit bättre förr, eftersom vi lever i den mest utvecklade tiden nu.

Båda förhållningssätt är subjektiva, och går hem i gängse state of mind. Men ingendera säger i sig självt något om vad som verkligen är bäst. Vad som är bäst - eller ens bra, är i samtiden upp till individen, och alltså subjektivt. I slutändan är vad som är bra dock högst objektivt, även om vi inte alltid besitter metoderna för att uppskatta detta. Det senare är snarast effekten av ett försök att devalvera värdet av det faktiska hantverket bakom med syfte att vi ska konsumera mer.

Vad som faktiskt är bäst, är svårare att reda ut. Men kanske framförallt för att vi saknar verktygen för att kunna göra det. Människan är inte fullkomlig.

I kontexten av konst (musik, film, måleri - vad det nu må vara), brukar jag hävda att det var bättre förr. De bästa verken är redan gjorda och det bästa vi kan göra med våra produktionsmedel idag är att försöka efterlikna det som varit. Tills vi når en annan tid. För tiden, innan vi kom dit vi är idag, betedde sig annorlunda. Kanske inte tiden i sig, utan snarare vårt-, och vår omgivnings förhållande till tiden. Förr så kunde en hantverkare dedikera sig till ett hantverk. Man föddes in i rollen som smed, tränades till det genom hela sitt liv - och blev således en rätt bra smed. Det säger sig självt att en smed som från ung ålder skolades in i yrket hade alla möjligheter att bli riktigt bra på det. Idag går man någon flummig hantverkslinje på folkhögskola, och förväntas sedan vara både sin egen säljare, marknadsförare och ekonom, för att kunna hanka sig fram i den världen. Det säger sig självt att en sådan, allt annat lika, aldrig kan nå samma verkshöjd.

Därför krävs en devalvering av gängse uppfattning om vad som är bra smide. Annars lär inte denna smed sälja något alls.

Samma förhållningssätt går att applicera på musik och film. I en tid där förväntan ligger på att pusha ut mästerverk efter mästerverk, så kan inte mästerverken vara mästerverk, utan konsumenten måste sakna tillräckligt bra referensramar för att på riktigt kunna bedöma huruvida en film är ett bra hantverk. En reducering av människans förmåga att till sig, där vad som konsumeras i princip är det som blinkar och låter mest, utan förståelse om vad det egentligen är som de ser.

Jag har länge hävdat att de bästa filmerna gjordes på 80-talet. Möjligen kom det några bra även under 90-talet och i början på 2000. Jag saknar det akademiska ramverket kring film för att formalisera det korrekt, men det var en tid då tekniken var mogen och film handlade mer om kärnan än "bells and whistles". Jag ser knappt film idag. De få jag ser och som faktiskt fastnar är antingen äldre eller gjorda någon annanstans än i västvärlden. Offset från våra konsumtionsmönster. Jag är rätt säker på att det beror på förhållandet till skapandet för de som skapar dagens filmer, kontra de som skapade förr. Och då menar jag inte regissörerna per se, utan snarare företagsstrukturerna, tänket och ambitionerna bakom de filmer som görs.

Samma sak går att se i musik, och det är något som jag tänkt på mycket på senare tid. En stilla tanke tillbaka till då man i unga dagar jämförde musiksmak och hur vänner (och i retrospekt även en själv) som lyssnade på musik som var obscent dålig alltid slog ifrån sig med att det inte går att bedöma musik objektivt. Vilket jag i högre grad köpte då än vad jag gör idag. Kan man inte bedöma kultur objektivt, så har man helt enkelt för lite förståelse, och bara för att man själv inte förstår - så innebär det inte att det inte går.

Dock finns det aspekter av musik som även jag, trots flitigt musiklyssnande inom allsköns genrer inte kan bedöma objektivt. I den bemärkelsen skulle min subjektiva uppfattning då bli min oinformerade uppfattning. Det vill säga, att en subjektiv uppfattning är detsamma som en oförmåga att förklara vad det är man gillar eller ogillar. Det subjektiva skulle också kunna beskriva förhållandet till annat som jag gillar, och hur bra en viss låt upplevs i relation till dessa. Med andra ord baserar en konsument sin uppfattning på antingen objektiva egenskaper av en låt, eller utifrån låtens relation till andra låtar. En kritiker av kultur torde således vara en person som endera har djup förståelse för musik som sådan, alternativt har lyssnat på såpass mycket musik att den kan derivera fram hur bra musiken är i relation till allt annat.

Problem uppstår givetvis när unga kritiker bedömer något, och då endast utifrån en relation till det som släppts på senare tid, där en viss låt i jämförelse troligtvis uppfattas som bättre om vad det ställs mot endast är det som är nytt.

Tillagt 2019-02-07 21:11:
Just musik blir ganska intressant i kontexten av att AI idag kan producera generisk musik som lånar karaktärsdrag av redan befintlig musik. Om folk inte bär med sig verktygen för att bedöma reiterationer av samma sak som mindre värdefulla, så kan företagen i princip producera innehåll helt gratis som de utan omsvep sedan kan sälja, vilket gör det faktiska hantverket än mindre värt, eftersom ingen ändå förstår skillnaden.

Jag skriver inte så ofta här längre, och det är egentligen av en enkel anledning. Att jag för det mesta får utlopp för mina tankar på annat håll, i en annan blogg. En produkt av en alltmer akademisk riktning, som inte är så omsättningsbar här.

Ja, nå.

Är det något som lämpar sig väl att skriva om här, så är det väl ändå spel. Och när det kommer till spel, så gillar jag framförallt vackra spel. Sådana spel där man kan gå runt och insupa miljöerna i sitt eget tempo.

Jag har alltid varit lite av en utforskare, och det finns få saker som jag drar så mycket njutning av som ett kartlägga terräng och hitta nya favoritplatser, och det gäller även verkliga platser. Har lokalkännedom i de flesta svenska städer, små som stora, och oberoende av var jag än sätter fötterna så tar det sällan särskilt lång tid innan jag hittar bra. En lika delar bra egenskap, som märkligt särdrag.

Ibland är det trevligt att fly verkligheten.

Horizon är en favoritplats, och efter att under kvällen ha flippat igenom de många screenshots som jag tagit under det dryga året som jag haft spelet så förunnas jag ständigt över hur vackert det är, och med vilken visuell densitet som detta representeras med. Sida vid sida med Witcher råder det inga tvivel om vilket spel som är snyggast, även om man inte tänker på detta när man faktiskt spelar dem. Witcher är på det stora hela mycket mer stämningsfullt, men har nästan inte tagit några bilder i det - vilket delvis kanske beror på bristande möjligheter att ta bra bilder eftersom GUI:et alltid är i vägen.

Horizon bjuder dock på en vansinnig variation. Både ljust och mörkt. Högt och lågt. Natt och dag. Inbäddat i såväl snö, som öken och grönska. Möjligheterna att variera en bild är enorma med det inbyggda fotoverktyget, och samma plats, kan beroende på tid och väderlek bjuda på en ny upplevelse. Som uttjänt videofotograf, som numer känner viss aversion till riktiga kameror och allt som hör till, är det såhär några år senare ganska trevligt att gå tillbaka till rötterna; fota och filma i spel - precis som det började för ca. 15 år sedan, långt innan jag började jobba med dylikt.

Jag gillar Gerilla också. Killzone är gamla favoriter, och ljuddesignen i Skyfall, med Lorn i spetsen, är i mitt tycke ett av denna generations mest underskattade ljudverk.

Det om det.

Mer och mer sällan reflekterar jag över livet som sådant. Min situation. Det är för att jag i stort är rätt nöjd med den. Synd att klaga. Samtidigt finns där i alla rimliga världar egentligen ganska mycket att klaga på. Problemet är bara att jag själv inte ser problemet. Vilket kanske gör det till ett icke-problem. Det är åtminstone det jag försöker hävda när jag rationaliserar mina egna val. Mina egna val som uppstår i lika delar feghet som faktiskt rationell.

Jag tittade precis på Ready Player One. Och blev lite inspirerad av Lurkmans bekännelser kring sitt sociala liv. Kände att det var dags att fundera lite. Skriva.

Skriva för att tänka.

Med visst gråtmod tänker jag tillbaka på tidig tonår. Några år innan dess hade jag precis bytt skola, tillsammans med mina bästa vänner. Till högstadiet kom de in på en friskola som jag inte kom in på. Var ingen mönsterelev. Blev således nekad.

De fick nya vänner.

Jag vantrivdes som fan i min situation. All glädje jag fann var i spel. Jag lärde känna många fina personer den vägen, eller representationer av personer åtminstone. Det lilla som syntes av dem i spelen. (för yngre läsare var det en helt annan typ av altruism i spel på tidigt 2000-tal än vad det är idag, man interagerade och hjälpte varandra istället för att lurka på wiki-sidor och köra på med sitt i spelen).

Några har jag kontakt med än. Vi ses någon gång ibland, även om vi bor i olika delar av landet. Men framförallt så spelar vi - fortfarande som en verklighetsflykt, men inte riktigt samma typ av verklighetsflykt som när det begav sig. Vännerna som jag för knappa 15 år sen fick i spel, är min motsvarighet till "de där högstadievännerna som hänger med en hela livet". Några riktiga såna har jag dock inte. Även om man såklart alltid hade någon att hänga med på rasten, så blev det inte mycket mer än så. Ungefär samma sak under gymnasiet; då med skillnad att jag faktiskt trivdes bra i min klass.

Mönstret var dock återkommande. Och har blivit lite som ett mantra. En ödesbeskrivning. Ensamheten formades om till en slags självständighet. Jag började trivas med att vara för mig själv. Skaffade många intressen, vilka också ledde upp till jobb och nya bekantskaper.

Idag har min "ensamhet" inte längre att göra med att jag inte har några sociala plattformar som jag trivs i, utan det är helt och hållet ett inneboende problem. Ett problem som blev starkare i 20-års-åldern då jag hade stort influx av nya relationer som snabbt kördes in i kaklet. Rent retrospektivt, när jag tänker tillbaka så finns det mycket att lära. En sån sak är att jag är sanslöst receptiv. Umgås jag med ostadiga människor, blir jag själv ostadig. Umgås jag med glada människor - glad. Ledsna - ledsen. Jag påverkas enormt mycket av min omgivning, och har därmed byggt ett litet safe space som jag lever i just nu. Utan några som helst djupa relationer.

Inget som kan rubba mig.

Samtidigt finns det också en saknad. En saknad efter det som inte är flyktigt. En saknad efter det som är mer. Något jag märkt nu efter att ha bott i ny stad sen ett år tillbaka är hur snabbt ens relationer försvinner. Inte försvinner-försvinner, men de tappar relevans. Jag har flyttat förut - det är inget nytt. Men den här gången var det ändå människor som jag delade intressen med. Som jag trivdes med på många fler nivåer än de som jag haft i mitt liv tidigare. När jag åker tillbaka på besök idag blir jag betraktad som en gäst, hellre än en faktisk del av gemenskapen.

Jag har inte svårt att lära känna människor. Utåt passar jag in i nästan vartenda sammanhang. Men inåt så känner jag mig aldrig riktigt hemma. Jag brukade tänka att när jag blev äldre så skulle jag flytta till ett annat land. Att det skulle lösa allt. Såhär i retrospekt fattar jag att det jag såg framför mig då aldrig skulle hända. Men även om jag fortfarande tror att det ligger något i det; kulturombytet. Så får jag allt svårare att se hur det skulle hjälpa.

Såsom mitt liv har formats, så har jag svårt att se min plats i tidsandan hellre än Sverige som sådant. På bara fem-tio år har jag byggt en motvilja till det jag en gång fann spänning i. Materialism, självförverkligande har tagit över det en gång själsliga. Tempo och mängd - förmågan att uppskatta. Det är svårt att själv gå ner i varv, när det man har runt sig aldrig tycks stanna upp för att reflektera.

Om valet står mellan att anamma det som jag inte är intresserad av, eller kanske rentav går emot mina värderingar - så känns det för mig närmare till hands att avstå och invänta en annan tid.

Jag leker ibland med tanken på hur de människor jag har i min omgivning skulle agera i en verklig kris. Ponera att det blir krig. Vilka är de som kommer stå upp för sig själva? Vilka kommer hjälpa sin omgivning? Vilka kommer bara lägga sig platt? Jag har alltid känt att jag är sån person som skulle göra mig oerhört bra i en krissituation. Där det väl gäller.

Det är inte en anklagelse riktad mot enskilda personer, eller ens flera. Men jag kan inte låta bli att tänka på att det är så mycket vi inhiberas från i vad som gör oss till människor. Vi har en historia av att hålla ihop och står upp för de av oss som är av betydelse för varandra. Något som inte alls behövs på samma sätt längre. Det har istället ersatts av arbiträrt sammansatta system och en stat som kuvar och tar rollen ifrån medmänniskan. Det är bekvämt, men det är också omänskligt.

Någonstans tror jag att om jag levt i en tid där människor uppmuntrades till att vara människor, där vi exponerades för varandra för vad vi verkligen är och där fokus inte varit distraktionerna, utan essensen av det som gör oss till människor, så hade vi nog inte slarvat bort oss på samma sätt.

Känner du någonsin att du skulle göra dig bättre i en annan tid, plats eller kontext?

Valtider. Jag har nog aldrig varit så tyst. I sån här kontext så har jag varit något av en politisk aktivist och uppviglare. Men på senare tid har jag slagits av en likgiltighet som inte riktigt går att skaka av sig. Även om SD, partiet jag röstat på i tidigare val mest troligt kommer att bli största eller näst största parti i år, så har jag svårt att känna mig särskilt entusiastisk.

Jag har blivit mindre invandringskritisk. Och det har inte något att göra med en direkt förändrad syn på invandrare. Förutom i väldigt unga år så har jag alls inte haft en speciellt kritisk syn på dem heller. Utan snarare så handlar mitt minskade engagemang om att jag har gett upp. Jag har svårt att se att det i nuvarande byråkratiska system kan bli så stor skillnad. Det spelar ingen egentlig roll vem som sitter där.

Systemet har så många inbyggda problem, och dom som är del av det är, av naturliga skäl ovilliga att förändra det.

Det enda jag tror kan "hjälpa" är att ett antidemokratiskt parti med en stark ledare extremt snabbt får uppsving och röjer upp, utan konsekvenstänk. Sätter hårt mot hårt. SD är inget sådant parti. AFS är möjligen det. Men jag tror också att risken är överhängande att även de hinner bli för slätstrukna innan de når fram.

Dessutom är jag inte speciellt nationalistisk.

Jag tittade just på dokumentären 'A Swedish Elephant', en film som klockar in på 2h40 och handlar om elefanten i rummet här i Sverige. Integrationspolitiken, polariseringen. Sånt som det inte går att föra en vettig dialog kring i det offentliga rummet. Många olika sidor kom till tals, det kändes relativt nyanserat och neutralt. Åtminstone sett från ett mer globalt perspektiv.

Jag känner mig dock lite rädd. Lite ledsen. Inte så mycket över den förlorade svenska kulturen per se, utan snarare konsekvenserna av förlusten av den. Vilsenheten. Framtidstron. Eller brist på den. Både bland svenskar och invandrare.

En stor skillnad mellan nu och förr är att jag känner större empati för de som kommer hit. Många tar sig garanterat hit med uppsåt att exploatera, men det är inte utan att någon lockat dem med det. Många väljer att komma hit i hopp om bättre liv. De möts av detsamma som de flyr ifrån.

Självklart uppstår frustration. Självklart uppstår kriminalitet.

Jag är uppvuxen i ett invandrartätt område. Fick uppleva baksidorna av det många gånger när jag var liten. Och framsidorna. Sammanhållningen som vi hade, där i vår smått utsatta stadsdel var något helt annat än vad jag någonsin upplevt sen dess. Jag ser den sidan, där man har sitt gäng, man vill mäta sig. Man vill va värst/bäst. Man gör saker som endast uppstår av den kulturen.

Hade jag inte blivit flyttad av mina föräldrar till annan skola, hade jag mest troligt följt med dem ner. Hade jag dessutom inte varit svensk, inte kunnat språket ordentligt, om detsamma gällt för mina vänner, och om stadsdelen jag växte upp i då hade varit kantad av grövre kriminalitet - så kan jag inte se att det kunnat bli bättre, direkt.

När jag gick i skolan så var det ungefär 30% med invandrarbakgrund. Vissa var Romer, andra kom från Israel, Bosnien. När jag går förbi samma skola idag, så är det kanske 70% av barnen som har invandrarbakgrund, där ingen kommer från ovanstående kulturer. När jag ibland kliver in på min gamla fritidsgård, så är det mest äldre ungdomar där - kanske runt 15-18 år. Inte en enda svensk.

Segregationen är total. Och det handlar inte om att det inte bor några svenskar i den stadsdelen. Tvärtom skulle jag påstå att de är i majoritet. Men de kör sina barn någon annanstans.

Det är inte konstigt att det uppstår misstro mot svenskar och det svenska samhället.

Jag har precis flyttat till en ny stadsdel, i en annan stad. Som också är samma typ av område. Egentligen kanske ännu mer utanför än där jag är uppväxt. Små gäng hänger lite överallt, oklart vad de är up to. Down to earth som jag är så har jag snackat med några av dem. Det kanske gör skillnad, det kanske inte gör det. Men nu när vi ändå är där vi är, så blir det ju inte bättre av att vi tittar snett på varandra.

Problemet ligger inte i invandrarna. Problemet ligger i våra politiker, media och till viss del även befolkningen. Våra största problem diskuteras inte och det är ett svek mot alla som bor här. Inte bara ursprungssvensken.

Istället känns det som att politiker och media ger sig själv de lätta problemen att lösa. Sänka nån skatt, höja nån skatt. Ge lite mer pengar till RFSL så de kan HBTQ-certifiera landsting. Anställa lite fler byråkrater på miggverket. Såna saker. Som kanske är relevant för 1% av befolkningen. Och det är också det som lett till att andelen "rasister" och "nazister" ökar. De enda partier som finns, som ens nämner problemen som folk ser i sin vardag, är de som i övrigt har sådana värderingar. Och även om mitt Facebook-flöde vareviga dag säger åt mig att SD är ett fruktansvärt parti, så är jag totalt resistent mot dylik propaganda oberoende av det som står är sant eller inte. Och jag vet att jag inte är ensam om det.

Vid det här laget så spelar det ingen roll om SD föreslår att man ska deportera alla invandrare medelst flotte - vanligt folk kommer rösta på dem ändå. För det är en lösning, och de är fortfarande hyfsat trovärdiga i sina lösningar (tills motsatsen är bevisad). Skulle SD sedan misslyckas, så kommer dessa människor att drivas ännu längre höger ut såtillvida inte de andra partierna tar tag i det.

Så var ser jag då mig själv i allt det här? Det korta svaret är: Utanför. Som jag nämnde i början så har jag snudd-på tappat tron på den svenska demokratin. Inte för att jag tror på någon djup stat som egentligen styr, men för att systemet som det ser ut idag är för tungrott för att kunna fatta de typer av beslut som behöver fattas. Därför renderas min röst meningslös.

Det till trots så är inför valet min förhoppning att AFS mot all förmodan tar sig över riksdagsspärren och att SD får 25% eller mer. Samt att Sverige ovanpå det får det sämsta valdeltagandet sedan åtminstone 2002. Jag tror att vi behöver en riktig kris för att vakna. Vi behöver skaka av oss faktaresistensen och höja taket på våra samtal.

Men för min del så har inget parti mitt förtroende med detta just nu. Och ska jag vara helt ärlig så har inte riktigt Sverige som land det heller - eller svenskarna som folk.

Vad man nu vill skylla på.

PS. Om man känner att man vill uppnå samma uppgivenhet som mig så kan man förutom att ta en kik på 'A Swedish Elephant också spana in:
Hur kan vi: https://www.youtube.com/watch?v=xq6nLo-nzuw
Aron Flam: https://www.youtube.com/watch?v=PQGeCYtIHOc
Radio Bubbla: https://radio.bubb.la/