Manskulturen i studentlivet

Jag har länge avfärdat mycket av feminism-rörelsen som bogus. Det är något jag står för än, så till mångas förtret har det ännu inte skett någon revelation hos mig. Jag har dock börjat inse, med tiden, att min bubbla kanske inte är en representation av verkligheten. Ändå. Det är en del av verkligheten, och kanske den bättre delen. Men inte hela verkligheten.

Dåligt bemötande mot kvinnor, utnyttjande av maktpositioner, tafsande förekommer inte. Alls. Egentligen knappt ens bråk, eller dåligt bemötande av någon individ överhuvudtaget. Ribban går typ vid "lite skitsnack" i de sammanhang jag rört mig i de senaste åren. Så, extremt harmoniskt. Med andra ord. Det är möjligt att det sker sånt man inte ser, men jag tror inte det.

Sen några månader tillbaka bor jag i ny stad och lever studentliv igen. Och något som blivit oerhört påtagligt är just könsroller. Inte överallt, men på många håll. Just mitt program är ganska befriat från sånt då det är en rätt udda skara människor generellt och precis 50/50 i könsfördelning. Men själva vibben, i studentlivet - den inre cirkeln; känns så oerhört förlegad. Jag är själv inte i den, vill inte vara i den, men jag ser och hör. Och det kanske bara är här, i den här bubblan som det förekommer. Men sen i nästa stund tänker jag på att det också är dessa människor som slussas ut i samhället och ev. får högre uppsatta roller i företag. De män som är skrikigast, bröligast, och mest påträngande är de som har högst status här. Och det är ingen longshot att de tar med sig den mentaliteten ut i världen.

Jag har som alltid tänkt att dessa problem växer bort. Och de har varit relativt bortvuxna "där jag kommer ifrån", men sen inser man också att det kanske inte ser ut så på alla håll. Det finns skrämmande många "vanliga grabbar", som tycks ha helt skeva värderingar. Men jag vägrar ändå tro att dessa utgör en majoritet, eller ens mer än 10%. Men de finns där, och de är tillräckligt bestämda, och många för att göra den kulturen till den rådande kulturen - i studentsammanhang. För andra, kvinnor som män, är det bara att tacka och ta emot eller hålla sig utanför.

Exempel är hur jag överhörde att man på en studentpub lyft ner massa tungt skit som tjejerna dagen efter skulle få städa undan. För att de ju var små och svaga. Visst, ingen biggie, men ändå.
Nästa herre uttryckte sig om hur han längtade tillbaka till sina utbytesstudier, där tjejerna i det landet "gav vika" mycket lättare och scenariot han målade upp kändes borderline våldtäkt.
Småsaker, där man ser hur killar helt apropå lägger sin arm över en tjejs axlar, varpå de ser allmänt svårmodiga ut - förekommer också hyfsat frekvent.

Det här kanske är struntsaker, men jag ser förmodligen heller inte det mesta, då jag håller mig så långt bort från denna kultur jag kan. Jag har innan jag kom hit, åtminstone inte på flera år varit med om detta. Och det är såklart ingen representation för universitetsliv i allmänhet där det också finns väldigt många bildade människor, utan förekomsten är störst i det tillhörande föreningslivet, där åtminstone jag tänker mig att det inte är de mest slipade som deltar. Kanske är det dock så att jag bara varit bra på att välja mitt umgänge i Gävle. Kanske är problemet inte så utbrett som det inom den här sfären verkar.

Men är det såhär det ser ut för de som bekymrar sig, då kan jag förstå. Det som är märkligare är väl att #metoo, här, där det behövs som mest inte alls är påtagligt. Förmodligen för att det här är mer stigma kring det. På samma sätt kommer jag dock vara kritisk mot drevet, de verkliga incitamenten och sociala medie-protester i allmänhet. De förespråkar som ett annat typ av förtryck, vilket inte heller är bra.

Jag hoppas bara vi hittar en balans snart.