Jag håller extremt sällan med André när han recenserar Marvel-produktioner. Ibland händer det dock. Som den här gången när han delade ut en fyra till inledning av fas 5; Ant-Man and the Wasp: Quantumania. Jag hade rätt stora förhoppningar på förhand då jag gillat de tidigare filmerna om Ant-Man samt att man nu på riktigt skulle introducera Kang (som även dök upp i Loki). Jag har väntat länge på att få se denna otroliga skurk dyka upp i Marvels filmuniversum men jag hade hoppats på något mer än det här.

När jag gick ut ur biografen förra veckan var jag knappast belåten. Snarare enormt besviken. För när jag funderade på vad filmen egentligen handlade om så stod det helt still. Ant-Man and the Wasp: Quantumania saknar totalt handling och fungerar mer som en enda stor uppvisning av specialeffekter. Scott och gänget hamnar av en olyckshändelse i en mikroskopisk värld och ska bara ta sig därifrån. Allt däremellan är bara svammel. Som när Janet, Hope och Hank måste leta upp Lord Krylar endast för att Bill Murray ska ha en cameo. Det saknar helt betydelse och fungerar endast som en ursäkt för att de ska få tag på ett skepp (vilket de likaväl hade kunnat stjäla från vem som helst). 

Därutöver är samtliga skurkar underutvecklade och, till viss del, rena sabotage av serieförlagorna. Jag vill faktiskt inte ens prata om hur man fullkomligt förstörde MODOK och gjorde honom till världens största tönt. Helt olik Darren Cross i första filmen. Kang känns å andra sidan som en lovande skurk men han får på tok för lite utrymme här och känns aldrig så skräckinjagande som Thanos gjorde tidigt in i filmserien. 

Sist men inte minst sker ingen karaktärsutveckling i filmen överhuvudtaget. Cassie är besviken på sin pappa för att han inte gör något vettigt med sitt liv efter Thanos, men i slutet av filmen har egentligen ingenting hänt som förändrar det här. Utan att säga för mycket hade jag önskat att Marvel faktiskt hade vågat sig på ett lite mer modigare slut här för att göra karaktärerna något mer nyanserade. Men icke!

Som det ser ut nu står sig Ant-Man and the Wasp: Quantumania som en av Marvels absolut svagaste filmer hittills (tillsammans med Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings). Detta är långt ifrån en bra start på fas 5 och ytterligare ett bevis på att Kevin Feige och resten av gänget på Marvel Studios behöver sätta sig ned och fundera över vad de behöver göra för att höja kvaliteten på deras produktioner. 4/10

Varje morgon måndag till fredag tillbringar jag ett par timmar på tåget till och från min arbetsplats. Jag köper min latte (prisa guldkund på Pressbyrån), sätter mig på tåget med musik i lurarna och tar i kapp vad jag missat under natten. Politik, film, serietidningar, spel och allt däremellan försöker jag uppdatera mig om och det är en rutin jag kommit att gilla. Extra trevlig blev den idag när jag fick se vad Nintendo hade avtäckt efter att jag hade gått och lagt mig.

Jag spelar aldrig på min Nintendo Switch längre. Jag har mest största sannolikhet inte rört den sedan 2021 (om inte längre). Jag ser helt enkelt inte någon anledning till det då jag så gott som aldrig lockas av spelen som släpps till konsolen. De gånger jag gör det, släpps de oftast även till andra format som jag spelar spelen på istället. Men inte den här gången. För nu avtäckte de som bekant Metroid Prime Remastered och det kunde jag inte på något vis ignorera.

Som ung älskade jag Metroid Prime på Gamecube och spelade det ofta hos min kompis. Någon gång lånade jag det men jag minns att varken jag eller min kompis klarade det. Vi fastnade och det har grämt mig att jag aldrig spelat det från början till slut. Men jag minns ändå mycket av det. Nu har jag däremot tänkt åtgärda detta och samma sekund som jag kom hem slängde jag mig över den urladdade konsolen för att ladda upp den och sedan raskt köpa den digitala versionen. Och precis nu hörde jag ett pling som indikerade att nedladdningen var klar. Det är dags att hälsa på Samus Aran igen.

Mycket har hänt under det gångna året. Jag och min dåvarande flickvän delade på oss och jag tog över lägenheten. Jag tog examen och började jobba som högstadielärare och har nu gjort min första termin som behörig lärare. Allt detta har naturligtvis inneburit mycket förändringar för vardagen. Inte minst har det märkts av på hur mycket jag hunnit spela i år, jämförelse med tidigare år. Åtminstone sett till andra halvan av året. 

Under 2022 har jag inte spelat på min Xbox Series S mer än någon enstaka gång i form av recensionsuppdrag. Dessutom har jag knappt rört min dator utan bara spelat på den några få gånger när jag var lite CS- och Overwatch 2-sugen. Min Nintendo Switch har jag nog inte rört någon gång alls. Det är snarare min Playstation 5 som gått varm under året och här nedanför tänkte jag dela med mig av mina fem mest spelade spel under 2022.

Hur ser ditt gångna spelår ut?

Jag har gått och funderat på det länge. Säkert i flera år. The Last of Us är bland det absolut bästa jag någonsin spelat och detsamma gäller uppföljaren. Ända sedan jag såg Ellies tatuering har jag älskat den och i mellandagarna fattade jag beslutet att jag också var tvungen att ha den. Eftersom min högerarm är upptagen av en annan tatuering fick det däremot bli vänsterarmen. Dessutom gjorde jag, i samråd med tatueraren, ett par förändringar, jämfört med originalet (som du kan se här nedanför). Så här i efterhand är jag otroligt nöjd och ångrar mig inte en sekund.

Eller ja, nu ska jag inte vara för snabb och säga att Netflix kommer leverera igen eftersom jag bara har sett ett avsnitt av den andra säsongen av Alice in Borderland. Jag älskade dock första säsongen där vi får följa ett gäng japanska ungdomar som dras in i en ödslig men identisk värld där de måste delta i olika spel för att inte avrättas på plats. Första säsongen släpptes för ganska precis två år sedan och väntan på andra säsongen har alltså varit lång och outhärdlig. Men nu har jag, som sagt, kikat på första avsnittet och är mycket nöjd. Måtte nu resten av säsongen leverera...

Kikar du?