Nere på 47 meters djup

Bra hajfilmer växer inte på träd. Eller rättare sagt, välproducerade hajfilmer växer inte på träd. Gillar man diverse lågbudgetfilmer producerade av Asylum och Syfy finns det ju naturligtvis gott om sådana filmer, men på senare år verkar det återkommit ett intresse för mer välgjorda hajfilmer.

47 Meters Down är en film som jag haft ögonen på ett bra tag, och det var en film som jag tänkte skulle kunna vara rätt häftig att se på bio. Men dessvärre verkar SF inte vilja visa filmer som inte är Hollywood-blockbusters som är en garanterad succé, så istället fick jag snällt vänta tills Blu-ray releasen, men nu är den åtminstone sedd. Vilken tur också att filmen visade sig vara väl värd väntan.

47 Meters Down handlar lite otippat om att vara nere på 47 meter djup. Två systrar är och semestrar i Mexiko, och bestämmer sig lite spontant för att dyka i en hajbur och titta på fina vithajar. Hajburen ser dock inte ut att vara i ett säkert skick, och föga förvånande går det snett när hajburen lossnar och de två systrarna fastnar på havets botten. Hajarna är naturligtvis ett problem, men det är inte det enda som systrarna måste tänka på. Syret räcker inte hur länge som helst, och dessutom kan de inte simma uppåt för fort eftersom de då riskerar att råka ut för dykarsjuka. Det blir alltså en kamp mot både klockan och naturen.

Filmen lyckas alldeles utmärkt med att skapa en klaustrofobisk känsla på havets botten, och det bidrog verkligen till inlevelsen. Just att det är så mörkt på botten och att det är svårt att se, skapar verkligen denna känsla av osäkerhet när det inte går att se vad som väntar längre fram. Även om det finns en del skillnader, påmindes jag ganska starkt av Gravity, även om det naturligtvis är viktigt att påpeka att rymden är en helt annan best än havets botten. Men just känslan av att vara utsatt i en ogästvänlig miljö skildras oerhört effektivt, och jag vart oerhört tagen av atmosfären.

Hajarna måste det ändå sägas något om, och jag kände mig imponerad över både hur de visades och användes. Sett till effekter är det här helt klart en av de bättre hajfilmerna, till viss del beroende på av mörkret som gör det lättare att dölja eventuella skavanker. Dessutom kändes de mestadels oförutsägbara, visserligen gick det ana i vissa scener när de skulle dyka upp, men det kändes inte mindre effektfullt när de dyker upp som tillsynes från ingenstans.

Kort sagt vart jag riktigt imponerad av 47 Meters Down, som lyckades fånga in mig helt och hållet med sin klaustrofobiska atmosfär. Det är också goda tider för bra hajfilmer nu, förra året fick vi The Shallows som jag gillade, i år fick vi 47 Meters Down som jag som bekant är imponerad av, och förhoppningsvis kommer nästa års The Meg också leverera. Förhoppningsvis...