Jag är frustrerad, arg, ledsen och besviken. Vad som skulle bli den självklara kandidaten till årets spel är inget annat än en gigantisk flopp. Förväntningarna på Rockstar har varit skyhöga sedan uppföljaren till världens bästa västernspel utannonserades i oktober 2016.

Men innan jag tar fram den stora röjsågen vill jag faktiskt lyfta fram de aspekter av spelet som faktiskt är bra. Red Dead Redemption 2 briljerar vad gäller atmosfär, grafik och estetik. Spelet verkligen dryper av den där härligt lortiga och gyttjesmutsiga känslan som vi sett i tv-serien Deadwood och senast i Red Dead Redemption från 2010.

Spelvärlden är både själ och hjärta i hela upplevelsen. Jag älskar hur Rockstar har lyckats skapa en värld som känns organisk, där NPC:s faktiskt känns som riktiga människor och där mycket av det som händer runtomkring en inte känns som en billig kuliss. Även musik, ljudeffekter samt röstskådespel är tipp topp.

Men där stannar det som är positivt med spelet. I alla andra aspekter är RDR2 ett horribelt spel.

Kontrollen har tyngd. Vilket i sig inte är ett problem, jag förstår verkligen vad Rockstar vill åstadkomma. Det är ju betydligt mer realistiskt att ha lite tyngd i benen på karaktären än att man ninjar runt som en fjäderlätt balettdansös. Problemet är bara att det känns som att styra ett utedass på en isrink. Det finns så många situationer där Arthur gör tvärtemot vad jag vill att han ska göra, vilket minst sagt är frustrerande.

Fine, jag förstår att ni vill uppnå en mer realistisk känsla i gameplayet. Men se då till att göra det bättre än så här. För detta är fanimej inte bra.

Och jag skulle säga att just fokuset på realism är det enskilt största problemet med hela spelet. I sin iver att försöka göra gameplayet realistiskt så har Rockstar offrat allt vad komfort och bekvämlighet heter. Det känns enbart drygt att behöva ha en långdragen animation varje gång du ska flå ett djur, leta igenom en låda eller muddra en död bandit. Det finns en anledning till att en "Loot All"-knapp i stort sett blivit standard i genren.

Ett annat stort problem med spelet är att de underliggande systemen som tex crafting, camp-management, sidouppdrag, karaktärsutveckling(health, stamina dead eye) är oerhört dåligt beskrivna. Jag förstår aldrig riktigt hur jag på bästa sätt ska åstadkomma en sidoaktivitet eller än mindre varför jag ska göra det. Lägg dessutom på ett menysystem som är oerhört spretigt och där det är tämligen lurigt att navigera sig.

Detta skapar en disconnect mellan spelet och mig som spelare. Spelet är uselt på att motivera mig som spelare varför jag ska engagera mig.

Vad gäller storyn så är den makalöst seg. Jag är ca 20 h in i spelet och det har i stort sett inte hänt någonting öht. Min upplevelse är att jag i stort sett är på samma plats och stampar i narrativet som efter själva prologen/introt.

Nä, i min bok är detta direkt pinsamt för Rockstar. Man märker att tiden sprungit iväg från dem som utvecklare, och att de lever på gamla meriter. Spel som FC5, Horizon, Spiderman och Assassins Creed: Odyssey erbjuder en spelvärld med transparent mekanik, tydliga ramar för hur belöningssystem fungerar och är i allmänhet betydligt mer bekväma och tydliga och därmed njutbara spelupplevelser. Red Dead Redemption 2 är antitesen till vad som 2018 gör ett open world-spel bra.

8 år av utveckling och detta är allt ni kan förmå att ge oss Rockstar? Därmed har ni bevisat att ni 2018 är totalt irrelevanta som spelutvecklare.

Nu är jag inte färdig med spelet, men anser att 20h är mer än nog för att kunna ge en bedömning. För jag kan inte se hur särskilt mycket kan förändras. Mitt betyg - så här långt - är en väldigt svag 5 av 10. Där enda anledning till att spelet klarar godkänt på marginalen är de höga produktionsvärdena.

Har en kompis som sitter inne med den prisbelönta projektorn Epson EH-TW9300, som han matar UHDs från en Oppo 4K spelare.

Och nog för att jag absolut kan se att projjen är oerhört kompetent, har sett en hel del vanlig blu ray och UHDs hos honom, så måste jag erkänna att jag har oerhört svårt att skönja det där ENORMA hoppet.

Sitter själv inne med en betydligt blygsammare projektor, BenQ W1090, och måste säga att hoppet inte är särskilt stort.

Vad säger ni? Upplever ni en stor skillnad på UHD:s och vanliga blåstrålar?

Bör tilläggas att jag inte är en bilderäv direkt, har väl rent generellt svårt att skönja stora skillnader i små detaljer.

Har äntligen fått tummen ur och införskaffat mig en ramspänd projektorduk. Fick bli en Kingpin-screens-vfs210-169 från Netonnet för 2890 pix.

Måste säga att det är det bästa köpet jag gjort på läääänge! Filmupplevelsen blir sjukt mycket bättre med en ram runt bilden.

Att sitta 2 m ifrån 90 tum är gudomligt ljuvligt. ❤️

Ojvoj. Here comes the fan boy flame war. Inte kan man väl såga ett spel som hyllats så unisont av en enad kritikerkår tänker ni? Både kritiker och spelare har hyllat Konamis svanesång till skyarna, vem är jag att kasta hundskit på ett spel som anses vara GOTY-material? Det kan man tycka, men så är det för min del.

För mig är Metal Gear Solid V: The Phantom Pain inte bara årets spelbesvikelse, utan jag vågar sticka ut hakan och påstå att det förmodligen är den största besvikelsen på minst ett decennium.

Hear me out.

För att få lite perspektiv på mitt ställningstagande så får vi backa bandet till 2002. En 16-årig naturvetarstudent på andra ring i gymnasiet hade precis inhandlat Sons of Liberty. Detta var min första bekantskap med Kojimas mytomspunna spionuniversum och jag blev fångad från och med bildruta ett. Hela prologen på det stora fartyget spelandes som Solid Snake var som ett enda stort klimax, och resten av spelet var ett fullständigt mästerverk. Det som gjorde att Solid Snakes(eller snarare Raidens) berättelse fångade mig var just det, att det var en berättelse. Det var ett gediget hantverk som hade ett tydligt och starkt narrativ, fantastisk produktion, röstskådespel, musik och karaktärer. Det var sagan om Solid Snake som trollband mig. Ska vi vara helt ärliga så var gameplayet på den tiden inte mycket att hänga i julgranen. Och jag skulle vilja säga att det varit representativt för serien i sin helhet.

Fram tills nu.

Med MGS V har Konami tagit och svängt 180 grader. Man har omprioriterat radikalt. Storyn har hamnat i baksätet till förmån för en öppen spelvärld där fokus ligger på spelbarhet. Och förstå mig rätt, jag gillar spelbarhet. Jag gillar det oerhört mycket. Problemet är att det inte bara är spelbarheten som har förändrats utan hela atmosfären och tonen har förändrats till oigenkännlighet. Jag är ca 20 timmar in i spelet och jag kan i ärlighetens namn inte säga att det är ett MGS-spel som jag har spelat under hela den här tiden. Det känns mer som en västerländsk militärshooter med taktiska inslag snarare än ett spel från Hideo Kojima. Och under dessa 20 timmar har det inte hänt någonting överhuvudtaget med storyn. Då är något fel enligt min bok. Jag vill ha svulstiga mellansekvenser, galna bossfighter och minnesvärda karaktärer. Var är det här spelets Psycho Mantis, Sniper Wolf, Vamp eller The End?

Jag är förmodligen i kraftig minoritet vad gäller detta, militäraction i open world-miljö är ju förmodligen vad folk vill ha, I guess. Synd bara att det inte är min kopp te. Jag hade till och med kunna acceptera den nuvarande strukturen om det inte hade varit för att miljöerna hade varit så mördande tråkiga. Afghanistans öken lockar föga för mig, tyvärr.

Nåväl, jag ska inte bara kasta skit. MGS V är i grunden ett väldigt bra spel för vad det är. Uppskattar man konceptet och sub-genren som man valt att förlägga spelet i så är det ett genuint bra spel. Det är trots allt en fråga om preferenser.

Det tråkiga är att jag inte fick det slut på Kojimas spionuniversum som jag ville ha. MGS V hamnar i högen bredvid Dragon Age, Mass Effect, Halo och Half-life - Spel som är oerhört starka för vad dom är - Dom passar bara helt enkelt inte mig.

Varje år släpps det spel som på förhand spås bli just det årets kioskvältare. Titlar hypas upp flera år innan release från utgivarna för att just deras spel ska flyga ur hyllorna. Ibland lyckas faktiskt utvecklarna leva upp till de högt ställda förväntningarna men allt som oftast blir man faktiskt besviken. Eller i alla fall så blir jag det.

Det märkliga med The Witcher 3 är att det helt flugit under min radar. Inte så mycket på grund av att jag inte trott på spelet utan snarare att jag inte trott på västerländska RPG som genre överhuvudtaget. Jag har otaliga gånger verkligen försökt att ge genren en chans. Fallout 3 har jag haft i min ägo vid tre(!!!) tillfällen, har verkligen försökt engagera mig i Bethesdas mastiga postapokalyps, men det ville sig helt enkelt inte. Det har alltid slutat med att jag vikit av en sisådär 10-12 timmar in i äventyret. Jag tröttnar. Samma visa har det varit med Dragon Age Origins, Skyrim, Dragon Age Inquisition och Oblivion.

Styrkan i genren har alltid varit friheten och möjligheten att skapa sig en egen karaktär från grunden och i förlängningen också ett helt unikt äventyr skräddarsytt för den enskilde spelaren. Problemet är att spelvärldarna oftast har känts som kulisser och storyn har fått hamna i baksätet.

Denna baksida är helt bortblåst i The Witcher 3. Världen bjuder på en sinnessjuk detaljrikedom som endast kan matchas av Rockstars speluniversum. Jag verkligen älskar att glida runt i CD Prodjects Game of Thrones-inspirerade fantasyvärld. Ingen del av världen känns som att den finns till av en slump. Precis allt känns minutiöst placerat med god eftertanke. Allt har ett syfte.

Lägg då på genomarbetade sidouppdrag, balanserat levlingssystem som motiverar en att nöta på, välskrivna karaktärer och ett fantastiskt roligt stridssystem, ja då har man ett rollspel som verkligen trollbinder.

Jag har inte ens klarat spelet men vågar sticka ut hakan och säga att The Witcher 3 är årets spel, alla kategorier. Skulle till och med våga säga så mycket som att det är med det här spelet som den nya generationen börjar på riktigt.

Vad tycker ni? Hur pass bra är CD Projects senaste avkomma enligt er?