Den är verkligen utsökt. Sen 1899 har Baltic agerat officiell tidtagare för tidernas äldsta motorsportevent och det innebär ju såklart att det finnes hur mycket historia här, som helst. Drösvis. Otroliga mängder, vilket jag tycker syns i designen av den nya nyversionen av gamla Baltic "Tour Auto" Tricompax. Denna klocka har bara gjorts i 500 exemplar och är endast 39 millimeter bred, vilket gör att den inte är aktuell för egen del men om sen hade varit låt säga 42 millimeter (minst), hade jag absolut försökt norpa en. Priset? 2100 euro. Visst, Sellita SW510M-verket är inget jag suktar efter direkt men denna är ju bara för tjusig för sitt eget bästa.

Då har jag kikat igenom Rebel Moon - Part Two: The Scargiver som är två timmar och fyra minuter lång, och jag skriver just nu på recensionen som ska upp 03:00 inatt. Imorrn har den Netflix-premiär och även om den första filmen var genuint avskyvärd, var den ju en regelrätt hypersuccé för streamingjätten och därmed finns det ju stora, stora, stora förhoppningar på denna uppföljare. 03:00 inatt publicerar vi recensionen.

Jonas har idag plitat ihop en uppföljare till min artikel om osannolika indiehits i filmvärlden och den här gången hamdlar det naturligtvis om spel. Om stora, namnstarka, osannolika gigantosuccéer i spelform. Den borde du kika in. Här: Go!

Nä... Det är ju inge vidare bra det här. Pearl Jam har väl i grunden, hur mycket jag än älskar Ten och Vs inte varit bra på 20 år. The Fixer och Amongst the Waves från Backspacer undantaget, då. Resten är väl inget som jag direkt diggar, vilket är lite sorgligt. Grundmelodin är väl sådär Tom Petty-mysig men det är primärt Vedders röst som börjat sabba saker för mig, eller som "sabbat" mycket de senaste skivorna. Hans extrem-vibrato och hans moll-aktiga och lite nasala ton stämmer dåligt överens med hans insats på framförallt Ten, och det fungerar bara inte. Pearl skulle behöva haffa tag på Dave Abbruzzese igen, skriva en ny grungeskiva, för fansens skull. Wreckage

Jag vill inte vara moralkärringen här. Jag vill i grunden inte vifta med några pekpinnar, heller, men kan ändå inte riktigt undvika någon slags reaktion på det som Activision i Call of Duty just nu pysslar med. För allting i såväl Modern Warfare III som i Warzone 3.0 handlar för tillfället om weed. 4:20. Cannabis. Det finns ett nytt spelläge som heter "High Trip" där hela kartan är dränkt i rosa och lila rök, där spelarna uppmanas äta Weed Gummies för att erhålla specialförmågar/krafter, där skjutna fiender förvandlas till joints och i Item Shop finnes det inte ett utan fyra stycken Weed-skins som är täckta av marijuana-löv. En av dem vid namn "Stoney" är helt stenad i den animation som lagts in och står och viftar med en joint medan det finns nya vapen-blueprints vid namn "Hashassin HRM-9", "Dankest MTZ-556" samt "Smoke Buds Grenades". Det finns även nya dekaler att köpa där det är en illustrerad weed-planta på bilden samt texten "Be Mellow". Cannabis är temat. Rakt igenom.

Och det vore väl en sak då om Call of Duty 2024 var såhär frispåkigt och flummigt om det också var så att deras sponsrade streamers, likt Nickmercs, inte blev utkastade ur spelet och bortplockade/censurerade för saker de sagt. För när Nick kommenterade den amerikanska translobbyismen (som i flera delstater bisarrt letat sig in i lågstadieskolor, till och med) med orden "Leave the kids alone", gick Activision däremot i taket, fullständigt. Nicks specialskin plockades bort ur spelet samma dag och publishern gick ut med en pressrelease där vi fick veta att de inte kunde stå bakom en person med dessa åsikter. Knark är bra. Massor. Knark är kung, tydligen. Men inte att värna om våra yngsta. Där går deras gräns... Och det är ju bara helt jävla vrickat, hur man nu än vänder och vrider på det.