Svenska
Blog
Filmrecension: Lejonkungen (2019)

Filmrecension: Lejonkungen (2019)

Disneys långa lista med live-actionfilmer blir ännu större med denna nya version av klassikern som många älskar. Den nya Lejonkungen följer originalets fotspår och presenterar sagan på ett nytt sätt för nästa generation.

Walt Disney Company har fått någon slags binge i att göra live-action filmer av sina gamla tecknade pärlor från 50- till 80- till 90-talet och uppåt. Jag själv börjar bli ordentligt mätt på dessa filmer men jag gillar ändå och kolla för att se vad som är nytt. Lejonkungen ligger nära mitt hjärta och trodde jag aldrig att dom skulle röra den. "Dont fuck with the original" som man säger. Men med Jon Favreau (Djungelboken) i regissörsstolen så var mina förväntningar skyhöga. Mest på grund av att jag är sån som kräver att nyinspelningar ska kunna vara jämlik originalet. Och med denna nya remake så blev jag positivt överraskad. Och en positiv grej med filmen är iallafall något bra: Man behöver inte oroa sig för spoilers.

Ni känner till historien: Det är en stor dag i Lejonriket då lejonungen Simba föds. Hans far Mufasa som är kung lär honom att respektera alla varelser i livets stora cirkel och lära sig ansvaret med att vara kung. Men det finns en som är missnöjd med prinsens födelse: Scar. Mufasas yngre bror och tidigare tronarvinge. Han planerar med hyenorna att döda Mufasa och förvisa Simba. Slaget om Lejonklippan genomsyras av förräderi och tragedi vilket resulterar att Simba tvingas fly. Men med hjälp av några udda vänner så inser han att han måste ta sin plats som den rättmätige kungen.

Den största skillnaden mellan denna remake och orignalet är ju självklart att huvudkaraktärerna att gjorts om till fotorealistiska djur. Det må vara exceptionellt vackert men det finns små problem med denna digitalisering för vissa. Djuren kan upplevas som uttryckslösa och livlösa vilket kan få sångnumrena som "Snart är det jag som är kung" eller "Hakuna Matata" att verka minst sagt konstiga. Tänkt dig att se en ko börja sjunga ungefär. Det är en sak som tar tid att vänja sig vid. Men jag däremot blev minst sagt förälskad i alla detaljer.

Röstskådespelarna är en av de saker som sticker ut mest här och Hans Zimmers legendariska soundtrack ger filmen hjärta och själ. Men den som sticker ut allra mest är nog Beyoncés röstinsats som Nala. När hon sjunger så tas filmupplevelsen på en helt ny nivå. Jag har dessvärre inte hört någon av hennes låtar, men är det något jag vet så är det att hon sjunger bra. Speciellt vid "Känn en doft av kärleken" där hon är i duett med Donald Glover som Simba.

Jag avskyr när man försöker lägga till nya saker i gamla filmer som görs om. Men istället för det så känns inte Favreaus "Lejonkungen" som en nytolkning, utan snarare som en påminnelse om hur stort och magnifikt originalet är. Är filmen onödig? Möjligtvis. Men även om det känns för digitaliserat så finns samma känslomässiga story och berör lika väl nu som då. Jag tycker att detta är Disneys bästa live-action film på mycket länge och jag hoppas att alla finner samma tanke som jag själv. Med andra ord: Kungen har återvänt.

BETYG: 4/5

HQ
Filmrecension: Childs Play (2019)

Filmrecension: Childs Play (2019)

Sommarens skräckfilm är här. Remaken på en av dom mest ikoniska slashermördarna i poulärkultur har nu kommit i biograferna. Jag gick in med låga förväntningar och trodde att den skulle bli ett lika stort fiasko som de senaste Chucky-filmerna. Men jag kan säga en sak: Jag blev riktigt överraskad.


Den onda mördardockan Chucky med sitt sataniska leende har hemsökt många personer världen över sedan sin debutfilm från -88 som ännu håller än idag. Nu idag är han ett stort skämt. Medans han dödar människor på löpande band så drar han numera alltid en vits eller något slags korkat skämt. Men det har dock aldrig stört mig. Chucky är fortfarande en av mina favoriter.

Den här remaken tar originalhandlingen från den första filmen och ändrar på några smådetaljer. Här är t.ex Good Guy-dockorna kallade för Buddi, som är en serie högteknologiska dockor som kan kopplas upp till olika apparater i ditt hus. Bland annat termostaten, tv:n och t.o.m ringa en bil för att plocka upp dig. Lite som en Alexa på ben.

Handlingen känns ju igen: Karen (Aubrey Plaza) jobbar på en detaljhandel där dockorna är oerhört populära. Hon lyckas få tag i en docka som ska reklameras och ger den till sin son, Andy, som är hörselskadad. Till en början så blir Andy och dockan "Chucky" som den kallar sig själv riktiga vänner och Chucky hjälper Andy att få fler vänner i hans ålder. Men vad dom inte vet är att Chucky har fått sina säkerhetsspärrar borttagna och börjar snart bli alltmer våldsam och börjar svära. Och snart börjar morden välla fram.

Att göra om kultfilmer är dessvärre ingen lek. Det är svårt mest på grund av att kraven är skyhöga, vilket kan leda till stor besvikelse. Man använder sig av moderna metoder. Just såna grejer må hända lite i Childs Play, men man kan inte undgå att bli underhållen ändå. Detta är inget mästerverk, men är man ett skräckfan, så kan man lätt uppskatta filmen.

Skådespelarmässigt så finns det endast två personer som gör bra ifrån sig: Gabriel Bateman som Andy och Brian Tyree Henry som detektiv Mike Norris. Gabriel är en begåvad barnskådespelare. Ända sedan jag såg honom i Lights Out så har jag alltid tyckt att han är riktigt duktig för att vara så ung. Aubrey Plaza som mamman Karen är bara för bedrövlig. Kalla mig knäpp, men jag ville verkligen att Chucky skulle hugga henne till sushibitar. Hon beter sig som en riktig slampa som kan ligga med vem som helst.

Och Chucky själv? Jo, Mark Hamill som tidigare gjort rösten bakom Jokern i Batman är helt och hållet enastående i rollen som den demoniske mördardockan. I början låter han oskyldig och frågar hela tiden Andy: Har vi kul nu? Han vet inte vad som är vad eller vad som är rätt och fel. Och senare låter han grymt ondskefull. Brad Dourif är odödlig som Chucky, men Mark Hamill gjorde ruskigt bra ifrån sig. Chuckys utseende besvärade mig inte så mycket. Han ser ruskigt ful ut, men man bortser snabbt ifrån det.

Dödsscenerna är kreativa och blodiga och för inte nämna brutala. Man är tänkt att känna sympati för karaktärerna men jag kunde inte låta bli att flina elakt när Chucky låter en tjockis till pervo sakta kapas itu av en cirkelsåg. Och ja, man får se en hel del. Men jag vill inte berätta allt.

Kort sagt så är Childs Play utan tvekan en skräckis som har ett stort underhållningsvärde. Manuset är lite halvdant och vissa karaktärer känns onödiga, men tack vare Hamills röst och de kreativa dödsscenerna så är detta en skräckis som ni inte får missa. You are my buddy until the end. More than a buddy. You are my best friend!


BETYG: 3/5

HQ
Viktigaste sakerna som gör ett spel bra?

Viktigaste sakerna som gör ett spel bra?

Det finns mycket saker som kan göra att ett spel blir suveränt bra. Och jag kommer med frågan till er: Vilka är de viktigaste sakerna/komponenterna som behövs enligt er för att ett spel ska bli bra? Jag själv har dessa krav bland annat:


Om det är singleplayer: Då måste storyn vara topnotch. Likt The Last of Us där karaktärerna Joel och Ellie kändes otroligt mänskliga tack vare välskrivet manus och otrolig berättarstil i sann apokalyptisk anda.

Om det är multiplayer: Då är gameplayet det viktigaste enligt mig. Viktigt att kunna se till att bilduppdateringen är jämnt balanserad, hur spelet och matcherna ska utföras.

Om det är skräck: Atmosfären, grafiken och ljudet är det viktigaste i sådana här spel. I Alien: Isolation så blev vi vettskrämda av xenomorphen tack vare dess ljuddesign samt artificiella intelligens. Och atmosfären var riktigt tung och mörk.


Detta är bara några jag själv tycker är viktigt hos ett spel. Vilka saker just för er krävs för att ett spel enligt er ska bli så bra som möjligt? Kommentera gärna!

Filmrecension: Aladdin (2019)

Filmrecension: Aladdin (2019)

Ännu en klassisk Disney-berättelse har gjorts om till spelfilm/remake. Och trots flera veckor efter premiären så har jag undvikt filmen i tron att den skulle vara lika bajsdålig som Godzilla: King of the Monsters. Men ack så fel jag hade. "Aladdin" är en vacker, medryckande spelfilm med hjärta och humor som verkligen vet hur man underhåller. Dock så finns det en detalj som drar ner filmens helhet.


Disney har verkligen börjat ösa på med remakes av älskade gamla Disney-pärlor. Först ut i år blev Dumbo, som var snarare inspirerad av originalfilmen och berättade en ny historia om elefanten med jätteöronen. Aladdin däremot tycks följa sin originalfilm till punkt och pricka, dock med lite nyare grejer att krydda till det med. Överraskningarna är få, men ändå väldigt roliga. Vi får möta gamla och nya karaktärer, höra nya låtar som lätt blir favoriter hos mängder av folk.

Jag behöver knappast gå in på storyn om ni redan har sett originalet men ändå: Den smarte ficktjuven Aladdin drömmer om ett bättre liv än att vara på gatorna och stjäla mat med sin apkompis Abu. Prinsessan Jasmin drömmer däremot ett liv om att kunna göra vad hon själv vill och inte hållas instängd hela tiden i palatset. Samtidigt så planerar den onde Jafar att störta sultanen och ta dennes plats. Och givetvis så har en magisk lampa med allt detta att göra.

Robin Williams är odödlig som Anden. Och att någon annan ska gestalta honom är rent utsagt omöjligt. Men Will Smith lyckas verkligen med Anden på ett fantastiskt sätt. Han lyckas få karaktären att bli sin egen, och inte kopiera direkt av Williams gestaltning. Will är kaxig och rolig i sin roll och det märks att han verkligen har kul i den också. Och sjunga kan han också då det är mycket sånt i filmen. Scenen när han introducerar Aladdin som Prins Ali på Agrabahs gator är otroligt fantastisk. Mena Massoud och Naomi Scott gör också riktigt bra rollinsatser. Scenen då dom sjunger "En helt ny värld" är minst lika vacker som i originalet.

Regissören Guy Ritche har gått på valet att få oss bli roade av vackra scener och imponera på oss med alla färger och kostymer och dräkter. Musiken ska också klämmas in här. Den är just kärnan i filmen och den bidrar till otroligt mycket värme och hjärta. Visuellt så är också riktigt vackert. Alla dansare, djur, juveler, kläder, magikonster, ja, allt, fyller hela bioduken så man blir verkligen inte uttråkad.

Som jag nämnde lite tidigare att det är en detalj som drar ner helheten hos filmen. Och jag är säker på att ni vet. Just det, Jafar. Jag tvivlar inte på att Marwan Kenzari är en duktig skådespelare, men hans gestaltning av Jafar är inte den bästa jag sett. Han funkar inte som den onde och sluge häxmästaren. I originalet var han maktgalen, listig och vidrig med sitt äckliga ondskefulla leende. Här så känns han överspelad och mer komisk. Hans röst är ju tunnare och ljusare än Alvin och Gängets röster.

Hade man fått någon annan att spela Jafar så hade jag blivit riktigt nöjd. Men man får var glad över det man får, så att säga. Dock måste jag säga att utan en riktig skurk så var det svårt att bli nöjd med filmen. Men Will Smith, Mena Massoud och Naomi Scott ändrade på det. Och jag tycker att detta är Disneys hittills bästa spelfilm. Vi får se om Lejonkungen som har premiär i juli kan ändra på det.


BETYG: 3/5

Filmrecension: Godzilla: King of the Monsters

Filmrecension: Godzilla: King of the Monsters

Monsterfilmen som miljontals Kaiju-fans världen över har hypat för i flera år har nu äntligen landat i biograferna (här i Sverige i alla fall). Men jag måste tyvärr meddela en sak för er som verkligen sett framemot denna film: King of the Monsters lever inte upp till förväntningarna. Här möts vi av cringiga oneliners, machoattityd och otroligt löjlig b-action hos monsterfighterna. Dock så är det riktigt snygga strider.


Godzilla eller Gojira på japanska har haft en massa olika former och utseenden genom åren ända sedan sin debutfilm från 1954 där han mejade ner hela Tokyo. Vi har fått beskåda en massa olika kaijus (monster på japanska) genom hela franchisen. Bland annat Destroyah, Biollante, Rodan, Mothra, King Ghidorah, ja hur många som helst. Och vi fick se Godzilla för ungefär 5 år sedan där han kämpade mot monster födda ur mänsklighetens misstag (alltid helt klart vårt fel). Nu tampas han denna gång mot sin nämnda ärkefiende Ghidorah samt Rodan och Mothra. Och jag kan gå direkt på sak: Jag har sett bättre. MYCKET bättre än detta.

Handlingen: Efter det som hände i San Francisco i förra filmen så spårar krypto-zoologiska organisationen Monarch efter en rejäl grupp av monster som dom vill bevara i hemlighet för regeringen. I just detta så väcks den trehövdade rymddraken Ghidorah till liv och kaoset är ett faktum. Lyckligtvis har vi ett monster på våran sida. Men det finns ännu fler monster än Ghidorah själv. Och snart så hänger hela mänsklighetens existens på en skör tråd.

Det märks rätt tydligt att filmskaparna, med regissören Michael Dougherty i spetsen, har lyssnat på världens Godzilla-fanskara och gjort det som inte fanns i de originella filmerna. Nämligen monstrens korrekta läten och utseenden. Och visserligen levererar monstren i filmen. Ghidorah ser verkligen skräckinjagande ut och är trogen sin originaldesign. Men alla dessa korrekta designer har skett på bekostnad av sin föregångares styrka, och då menar jag inte Godzillas ryggplattor eller massiva elefantfötter. Nämligen utmärkt skådespeleri, fräscha snygga actionscener, vettig och trogen dialog och mycket mer. Här finns det bara en massa puckade repliker och oneliners i skakiga och korta dialogscener som kommer i mellan det man verkligen vill se: Att se monstren nita varandra gul och blå.

Effektsökare eller CGI-fantaster har därför mycket att hämta här, men för oss som älskar verkligen film så har vi bara en stor b-film att få beskåda. Karaktärsutvecklingen läggs på hyllan och inte ens humorn funkar då karaktärerna jämt och ständigt försöker skämta till sig för att man ska kunna känna det minsta sympati för dom. Varför i hela helvete skulle man bry sig om människorna när det är Godzilla som är stjärnan? Hela upplägget liknar något som dom har hämtat ur Armageddon.

Godzilla: King of The Monsters är en klyschig, stendum och överdriven monsterfilm utav det värsta slaget. Visserligen vill man se den japanska jätteödlan ge däng åt Ghidorah, men just här så öser man på alldeles för mycket. Alla trailers har sett lovande ut, men jag vädjar till er: Spendera inte två timmar på detta. Sitt hemma och var med familjen, spela spel eller gå ut och träna. För detta är årets fiasko till film. Godzilla är helt officiellt förstörd för mig.


Betyg: 1/5