Doctor Strange

Filmen:
Vi måste slå fast en sak på direkten. Doctor Strange har aldrig varit någon favorit bland superhjältar hos mig. Långt ifrån. Hans fjantiga trollformler (meningarna som lämnat hans mun genom åren har bjudit på gott om skämskuddemoment...) och flummiga berättelser har inte riktigt klickat hos mig. Ändå hade jag förvånansvärt trevligt med Scott Derrickson filmversion av Marvels mustiga mästermagiker.

Bara det är värt en applåd och, för all del, hatten av för Derrickson. Särskilt med tanke på att filmen i sig inte var någonting speciellt. Det är på många sätt en ganska typisk Marvel-film med humor som bara funkar ungefär var tredje gång någon försöker vara rolig och sedvanligt bleka skurkar som tjatar om världsherravälde och mest bara är ett enda stort slöseri på duktiga skådespelare (i det här fallet Mads Mikkelsen). Men det är också en väldigt otypisk Marvel-film. Faktum är att Doctor Strange under många och långa stunder knappt liknar någonting annat.

Actionscenerna är verkligen otroliga och definitivt något utöver det vanliga. Det är den stora anledningen vid sidan av Cumberbatch (mer om honom snart) till att Doctor Strange underhåller så mycket som den ändå gör. Här snurras omgivningarna runt-runt, upp-och-ner, in-och-ut, på tvären och på sniskan. Gång på gång. Mest hela tiden. Tänk dig den snurrande korridorscenen och alla upp-och-nervända ögonblick från Inception, men multiplicera det med trettiofem och lägg till några kilo ren LSD och du är eventuellt någonstans i närheten av det som utspelar sig på skärmen/duken framför dina ögon.

Det här är datoreffekter av den bästa sorten. Den typ av datarenderade effekter som kittlar fantasin istället för att bara köra på med samma generiska massförstörelse av städer som annars brukar vara brukligt i dagens superhjälterullar. Här förstörs också mycket, men allting görs så mycket mer lekfullt att man gång på gång kommer på sig själv att nästan ruska på huvudet åt hur bisarrt allting är. Doctor Strange är en upplevelse som definitivt är värd att uppleva på så stor TV/duk som möjligt.

Men den är också just en upplevelse snarare än en särskilt bra film. Visst, backstoryn till Stephen Strange känns som en av Marvels mest känslosamma hittills och mycket beror på att Cumberbatch direkt går in och äger rollen. Resan från uppblåst egoist till hjälte som ser till andras bästa är riktigt trevlig att följa med på. Synd bara att vägen dit är kantad med så mycket som känns medelmåttigt. Skurken är den största boven i berättandet. Mikkelsen spelar trollkarlen Kaecillius vars luddiga motiv för att väcka liv i en supergammal ondska mest bara gör en sömnig. Faktum är att Mikkelsen, som ändå gör det bästa av det svaga materialet han har att jobba med, mest bara springer omkring och flaxar med armarna under de drygt två timmar som filmen klockar in på. Han är bättre än urtråkiga alvgubben med kritvitt nylle i Thor: The Dark World (en karaktär som Mikkelsen var tänkt att spela innan Hannibal kom i vägen) och Tim Roths värdelösa data-gegga i The Incredible Hulk, men placerar sig ändå långt ner i bottenskiktet.

Manuset är överlag rätt svagt även när inte Mikkelsen är med i bild. Det blir mycket prat om rätt och fel med användandet av trolldomar där Tilda Swintons fina tolkning av The Ancient One är med på tok för lite, humor som många känns rätt krystad (även om jag nu ändå skrattade en hel del), en svag kärlekshistoria med Rachel McAdams och inte minst ett himla massa hoppande runt om i världen för att stoppa elakingarna. Det är London ena stunden, sen raskt vidare till New York och sen Hong Kong. Jag kunde aldrig riktigt skaka av mig känslan av att titta på en riktigt häftig och underhållande showreel där i princip allt utom just actionscenerna kändes som rätt trist utfyllnad.

Doctor Strange är verkligen en paradoxernas film. Oerhört svag på manusfronten mellan varven, men fylld av så mycket vrålhäftiga actionscener att du ändå får hutlöst mycket valuta för pengarna. Det är en film som sina brister till trots lyckas underhålla så pass mycket att jag ändå vågar mig på en rekommendation.

Glöm bara inte åksjuketabletterna ifall du har anlag för sånt. För det här är en åktur som heter duga.

Bilden:
Doctor Strange levereras med riktig toppenkvalitet på bildfronten. Skärpan är på det stora hela briljant, även om den i några av filmens mörkare partier blir något mjuk. Färgerna är en enda stor explosion av läckra nyanser och välbalanserade toner som förstärker de underbara actionscenerna ytterligare några snäpp. Svärtan är bra, om än inte perfekt, vilket beror på att en del detaljer går om intet under ett par av de mörkare scenerna.

Bilden är i formatet 2.39:1.

Ljudet:
Ojojoj. DTS-HD Master Audio 7.1-spåret som förgyller Doctor Strange är så kraftfullt och välmixat att rygghåren står upp av ren njutning från första till sista sekund. Panoreringarna är perfekta, basen har ett underbart tryck i sig och dialogerna är hela tiden lätta att urskilja. Alltifrån ljudeffekter till musik samspelar på ett strålande sätt och skapar en maffig ljudmatta som kommer få alla ljudälskare att le gigantiskt. Det här är ren och skär referenskvalitet - och en av årets hittills trevligaste ljudupplevelser.

Extramaterialet:
Här finns ett trevligt kommentarspår med regissören Derrickson som bjuder på sköna anekdoter, matig fakta om filmen och en massa härligt nördande om serietidningar överlag. Förutom det finns ett par featurettes av olika längd, ett par bortklippta/förlängda scener, en kortfilm med Thor (som är riktigt kul) och en gagreel som lockar fram en del skratt.