Guardians of the Galaxy Vol. 2

Filmen:
Ingen hade trott att Guardians of the Galaxy skulle bli en så pass enorm succé som den verkligen blev. Inte regissören James Gunn, inte huvudrollsinnehavaren Chris Pratt och inte serietidningsskaparna Dan Abnett och Andy Lanning. Inte ens Marvel själva med serienörden Kevin Feige bakom rodret trodde att Star-Lords flamsiga rymdäventyr skulle spela in cirka sex miljarder kronor på bio och sälja Blu-ray-filmer för ungefär samma pengar. Men så blev det ju, och en av Marvels minst uppmärksammade och minst "viktiga" serier var helt plötsligt det hetaste de hade. Givetvis fick Gunn i uppdrag att så snabbt som möjligt sno ihop en uppföljare och den här gången ligger all fokus på familjen. Guardians of the Galaxy Vol. 2 handlar om uppoffringar, om lojalitet, kärlek och om blodsband. Och vissa delar av handlingen som täcker in dessa tunga ämnen fungerar fantastiskt väl, medan andra faller platt som en torsdagspannkaka.

Medan den första filmen var en flirtig, 80-talsdränkt matiné-tripp med lika stora delar Star Wars-pastisch som Indiana Jones-parodi inslängd i en vildsint mix av lättsmält lyteskomik och bombastisk familjeaction, är Guardians of the Galaxy Vol. 2 rena rama dramat under vissa partier. Gänget är nu en tight grupp och under deras minst sagt explosiva uppdrag runt om i galaxen springer de på Star-Lords farsa, Ego the Living Planet (spelad av Kurt Russell). Och det är här som tematiken stramas åt och som Gunn försöker spela på våra mest primitiva känslosträngar. Frågorna som vi i publiken ställs inför tillsammans med Peter Quill är många, och tunga. Varför behöver Peter en pappa när han redan har en adoptivfar i form av Yondu? Kommer han att överge sin "familj" bestående av Groot, Rocket, Drax och Gamora nu när han hittat sin biologiske far och hur ska det gå mellan systrarna Gomorra och Nebula nu när deras far gått vidare i sina ondskefulla planer på att regera universum med evighetsstenarna?

Gunn blandar drama med rapp, rolig komik som under flera tillfällen får mig att gapskratta. Drax the Destroyer har fått mycket mer utrymme i den här filmen och gamla WWE-skämsbrottaren Dave Bautista storspelar som den korkade, omtänksamme och våldsamt starke dödsbödeln som inte riktigt lärt sig uppfatta begreppen ironi och sarkasm. Även Rocket får mer utrymme här och medan Bradley Cooper briljerar i rollen som den skjutglade tvättbjörnen är Baby Groot-bitarna ärligt talat bara tjatiga och för berättandet/dynamiken i gruppen rätt onödiga. Groot var en mycket bättre karaktär när han, som i den första filmen, var fullstor och jag ser fram emot Infinity War samt Guardians 3 där han med lite tur kommer att ha växt på sig, ordentligt, igen.

För mig är det dock de tunga partierna och försöken att verkligen, verkligen,m verkligen klämma fram tårar hos publiken, som är de negativa aspekterna med den här filmen som enligt mig borde haft samma lättsamma bagatell-ton som i föregångaren. Under den tredje akten känns det som om Guardians of the Galaxy Vol. 2 står stilla under långa stunder medan andra partier verkar jaga sin egen svans rent berättarmässigt. Gunns driv haltar och filmens momentum blir liksom helt slaktat när gruppen når Egos egen planet. Något som förstörs ytterligare av en slutstrid som rimmar på samma slapphänt ultrabombastiska världsförstörelse-trams som i Man of Steel / Transformers 3. Det blir för mycket av allt och det där snärtigt tighta och roliga som definierade den första filmen känns som bortblåst.

Bilden:
Jag förstår såklart varför regissörer som Nolan, Tarantino och Scorsese vägrar frångå analoga filmkameror. Att filma på 16, 35 eller 70 millimeter ger bilderna en viss känsla som är svår att beskriva. Ett visst sken, om du så vill. Trots detta så föredrar jag idag helt klart digital film och den här rullen är en av de där filmerna som verkligen visar upp styrkorna med den hel-digitala tekniken. Guardians of the Galaxy Vol. 2 har en skärpa och en smidighet i hur bilden rör sig under de mer hektiska partierna som jag finner otroligt tillfredsställande. När man som i det hör fallet dessutom använt sig av rätt tunga mängder grading av färger och skuggor samt proppat filmen med effekter, är ju de digitala kamerorna och den "fidelity" som de ger, ytterligare en stor bonus.

Bildkvaliteten i Guardians of the Galaxy Vol. 2 på Blu-ray är superb. Genomgående strålande. Skärpan är magiskt bra och allt från hudtoner till Drax skrovligt gröna rymdgubbe-skinn ser fantastiskt bra ut. Gamereactor projicerar bilden via en JVC X7000R DLA-projektor via en Pioneer BDP LX88-spelare på en Screen Research-duk på 135 tum och får då en bild som med enkelhet skåpar ut den som de flesta av SF:s svenska biografer kan erbjuda. Bilden i Guardians of the Galaxy Vol. 2 erbjuder massor av djup och väldigt god kontrast och det finns som sagt massor av skärpa och härliga färger här.

Ljudet:
Disney har tyvärr börjat göra samma semi-snåla sak som Sony gällande ljudet på sina BD-utgåvor. De har lagt in ett vanlig DTS-HD Master Audio 7.1-spår här medan 4K UHD-utgåvan av samma film berikats med ett Atmos-spår. Något som känns en smula surt, även om Dolby Atmos i stort (för hemmabruk) är ganska värdelöst. Bortsett från avsaknaden av takkanaler är ljudet i den här utgåvan strålande med härliga panoreringar, massor av tung bas och kristallkrispiga dialoger. Separationen är strålande och tack vare att filmen mastrats i 7.1 finns det gott om bakgrundsljud som i framförallt skogsscenen där Rocket ger sig på en hel pluton av pirater - imponerar stort.

Extramaterialet:
Det finns gott om extramaterial hör för den som verkligen vill djupdyka i skapandet av Guardians of the Galaxy Vol. 2. Bland annat finns här tre mindre dokumentärer om James Gunn och hans process. Vi får följa honom under skapandeprocessen och lyssna på hur han resonerar i allt från manusförfattande till hur han väljer att placera kameran. Det finns även musikvideos med David Hasselhoff (!) med på skivan samt "gag reel", bortklippta scener samt ett kommentarspår.