Ghost in the Shell

Filmen:
I en nära framtid där gränsen mellan människa och maskin suddas ut leder antiterror-organisationen Section 9 jakten på den ökände cyberterroristen Kuze med Majoren (Scarlett Johansson) i täten. Majoren är, förutom sin mänskliga hjärna, en fullt syntetisk människa efter en tragisk olycka hon knappt minns, men när hon inser att jakten på Kuze leder henne till sanningen om sitt mystiska förflutna, blir uppdraget personligt; ett förflutet som för min del avmystifierar allt Majoren - och Ghost in the Shell - står för.

Regissören Rupert Sanders har här gjort sitt yttersta för att leverera en sann Ghost in the Shell-stämning; bjässen Batou, direktör Aramaki och resten av Section 9-gänget är bekanta ansikten som skriker av potential, de cybernetiska förbättringarna som befolkningen stoltserar med är härligt bisarra och Scarlett Johansson gör sitt bästa för att fånga Majorens inåtvända personlighet. Men ungefär där slutar inspirationen och Sanders fantasilösa vision verkar gestalta sina karaktärer mer som maskiner än som människor.

Förutom mekaniska karaktäriseringar, en skrattretande endimensionell antagonist och förutsägbara motiv, är det också svårt att relatera med Johanssons gestaltning av Majoren. Till skillnad från sin animerade motsvarighet, ser hon sig själv som ett känslokallt vapen som inte passar in någonstans och påminner mest om deppig tonåring som håller sig för sig själv på skolrasterna. Hennes kollegor måste ständigt påminna henne om att hon har en vacker själ och att hennes handlingar säger mer än hennes förflutna, som naturligtvis blir filmens emotionella kärna. Den barnsliga kvaliteten i karaktären motsäger dock Majorens mystik, som ju är tjusningen med henne i förlagorna och gör sig bäst som en komplicerad, tystlåten gåta som ingen riktigt kan förstå sig på. När hennes förflutna ironiskt nog måste definiera henne, tappar karaktären mycket av sin ursprungliga vikt och har dessvärre mer gemensamt med Robocop än de animerade, japanska mästerverken.

Det hjälper inte heller att handlingen är ovanligt tunn för en Ghost in the Shell-gåta och är lika mekaniskt konstruerad som sina platta karaktärer. Snåriga politiska intriger, fascinerande gråskalor och komplexa konspirationer är oftast signaturen för ett spännande och nervkittlande Ghost in the Shell-mysterium, men denna filmversion saknar i princip alla dessa komponenter. Det tar nämligen inte mer än några minuter att räkna ut vad som försiggår, vilket dämpar en redan slö story och visar i grunden hur lite filmmakarna förstår sig på denna värld.

För det är inte bara gränsen mellan människa och maskin som suddas ut; skillnaden mellan hyllning och plagiat blir också förvånansvärt diffus i denna skamlösa tolkning som i princip plagierar kända Ghost in the Shell-scener rakt av. Sanders checkar slaviskt av alla obligatoriska sekvenserna från förlagan som om livet hängde på det och lånar så mycket från tv-serien och animerullarna att Sanders egna tillägg blir märkbart ogenomtänkta och ytliga. Förutom karaktärernas papperstunna personligheter, ser de svepande vyerna över framtidens Japan mer ut som Blade Runner än Ghost in the Shell.

Nästan varje byggnad och gatuhörn är utsmyckade av holografiska reklamvinjetter, nästan till den grad att det känns opraktiskt att ha så många distraherande hologram vid trafikvägar. Filmen ser också lite för ren ut, för klinisk och hade behövt lite mer smuts och förfall från fjärde världskriget för att kännas som en Ghost in the Shell-historia, men mest av allt behöver det en egen identitet att utgå ifrån. Något som Sanders, mannen bakom de lika intetsägande Snow White-filmerna, inte kunde visa mindre intresse för.

Om tanken var att åter introducera Ghost in the Shell till en västerländsk publik, är det ju förståeligt att man inte vill skrämma iväg den genomsnittliga biobesökaren med tunga, existentiella frågor om människans essens. Filmen kan också fungera som en mjukstart för nyligen initierade fans som inte känner för att överväldigas från första början. Samtidigt är det ingenting annat än en förlust att göra sig av med själen som just gör Ghost in the Shell så... levande. Utmanande. Obekväm. Angelägen. Utan sin existentiella identitet, är nyversionen dessvärre inte särskilt mycket mer än en i raden av bleka reboots.

Ghost in the Shell menar väl och har gott om snygga actionsekvenser, men är i slutändan inget annat en defekt maskin; dess "shell" är välpolerad och vacker, men dess "ghost" har lobotomerats för att vara så riskfri, opersonlig och standardiserad som möjligt.

Bilden:
Bluray-utgåvan är, som väntat, ett tekniskt under när det kommer till det visuella, som här bjuder på en färgsprakande och neondränkt cyberpunkvärld med starka kontraster. Nattklubbsscener vibrerar av liv och mörka scener scener är tjusigt ljussatta med oftast fin svärta. Mördargeishornas innanmäte, skimret i Kuzes sargade kropp och mekanismen i Majorens kamouflagekropp är exempel på filmens sinnessjuka detaljrikedom och trots några småfula CGI-scener (som de ständiga hologramreklamerna) är Ghost in the Shell spektakulär att beskåda.

Filmen har formatet 1.85:1

Ljudet:
Bluray-utgåvan bjuder på en lika mäktig Dolby Atmos-upplevelse, där den skarpa dialogen samsas väl med den atmosfäriska cyberpunkmusiken och de dova skottlossningarna har ett tillfredSställande tryck i sig. Allt från det skärande glassplittret i Majorens storslagna entré till dropparna från de blöta käftsmällarna i utkanten av staden skapar ett inlevelsefullt djup. Med andra ord är ljudet inget annat än imponerande.

Extramaterialet:
Extramaterialet består av tre minidokumentärer om filmproduktionen: Man & Machine: The Ghost Philosophy, Hard-Wired Humanity: Making Ghost in the Shell och Section 9: Cyber Defenders. Man & Machine-klippet är småintressant, men annars känns extramaterialet något magert.