Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
La La Land

La La Land

Välkommen till La La Land, ett drömland där framgångssagor alltid har ett pris...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
Jag ska vara helt ärlig; jag klarar inte av filmmusikaler i liveactiontappning. Tål de bara inte. Allt från klassiker som Jesus Christ Superstar till hattiga nytolkningar som den senaste Les Miserables får mig att klösa öronen av mig. Men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte sittdansade genom hela La La Land på bio och småsteppade hela vägen hem till filmens catchiga soundtrack (för det gjorde jag). Nu finns härligheten äntligen på Bluray och bjuder på en minst lika glädjande upplevelse i vardagsrummet.

HQ

Redan från öppningsscenen sitter man med ett stort fånigt leende på läpparna; på bara några sekunder förvandlas ett soldränkt, turbulent trafikstopp på en Los Angeles-motorväg till ett sprudlande dansgolv som fullständigt brister ut i färg och leenden. Vanligtvis lämnar jag rummet om en musikalfilm börjar såhär, men filmens starka driv och charm gör det är svårt att motstå det hela. Denna friska fläkt är såklart bara ett smakprov på vad detta musikaliska potpurri har att erbjuda, som både flirtar med Hollywoods romantiska guldålder och använder dagens hårda jobbkonkurrens som en plattform för två hopplösa romantiker att dela drömmen om det ultimata genombrottet.

Den ena romantikern (Emma Stone) är en aspirerande skådespelerska som drömmer om att slå i filmbranschen, men eftersom varenda LA-bo drömmer om samma sak blir det svårt för henne att sticka ut och har svårt att passa in i Los Angeles-sfären. Den andre (Ryan Gosling) är en jazzhipster med svårigheter att öppna sina drömmars jazzklubb; hans principfasta personlighet och bakåtsträvande jazzinställning gör det svårt för honom att behålla minsta jobb han får.

När Stone och Gosling möts för första gången, har de ingen aning om hur mycket de kommer att påverka varandras liv. De irriterar sig först på varandra, kastar glåpord och retas ända tills de bekräftar gnistan mellan dem och allt bara... klickar. Deras bekymmer blir plötsligt obefintliga, världen flyter som på moln och allt blir så självklart; när de ser varandra i ögonen, vet de nämligen att allt är möjligt och att de tillsammans kan ta världen med storm. De faller alltså för varandra och deras spontana känslor ges liv i form av mycket finstämda sång- och dansnummer. Musiken, ljussättningen och koreografin fungerar som filmens emotionella ådra, som med rytm och sväng berättar en söt historia om att förälska sig i en dröm - en dröm som man ibland tvingas vakna upp från.

La La Land
"Here's to the fools who dream"
Detta är en annons:

När filmen sedan fördjupar sig i den oundvikliga klyftan som bildas mellan kärleksparet, försvinner den där uppfriskande energin i början av filmen för att illustrera hur saker och ting förändras. I en annan musikal hade karaktärernas innersta osäkerheter uttryckts genom sorgsna sångnummer genom resten av filmen, men jag gillar just denna musikal för är att regissören Damien Chazelle vet när filmen behöver andrum mellan sångerna. Även om mittenpartiet kan kännas något utdraget, känns det uppfriskande att se en musikal som inte konstant brister ut i sång för att behålla tittarens uppmärksamhet. I grunden handlar ju filmen om en relation som tar fram både det bästa och det värsta ur turturduvorna och tar sig tiden att gestalta ett par som inte alltid vet var de befinner sig i livet. När karriärmöjligheterna går upp i rök och man överger sina egna principer, vem har då lust att sjunga och dansa?

Det fullkomligt strålar stjärnglans om Emma Stone och Ryan Gosling och det märks att paret trivs i varandras sällskap, men skådespelarna är kanske också filmens största problem. I en film som just behandlar den skoningslösa konkurrensen i både film- och musikbranschen, kan det tyckas märkligt att se två av de största Hollywood-stjärnorna i rollerna som de kämpande konstnärerna. Hade det exempelvis inte varit mer effektivt med två relativt okända skådespelare som sjunger och dansar, lite som The Artist eller som den strålande filmen Once om kämpande musiker?

Visserligen vill Chazelle just återskapa Hollywoods forna glans vars skådespelarkemi doftar hederlig gammaldags Hollywood-romans, men det känns också som att skådespelarvalet faller lite i "Hollywood-älskar-sig-själva"-fällan som inte rymmer någon annan än redan etablerade storstjärnor. Dessutom har Stone och Gosling en förmåga att ständigt störa min filmupplevelse, där Goslings sarkastiska aura och automatiserade charm blir irriterande i längden och Stone tycks spela samma storögda roll vi sett henne spela så många gånger förr. Trots att det finns en uppskattad råhet i deras sångröster hade filmen klarat sig bra utan stjärnduon.

Men samtidigt vill jag inte ta ifrån filmen sin kärna, för den tio minuter långa epilogen är en genialt konstruerad final som blottar sin själ i vad som förmodligen är filmens allra starkaste sekvens. Under denna sekvens påminns man om filmens lekfulla enkelhet och hur charmig den hemmasnickrade känslan är, för att inte tala om hur bitterljuv slutet är. Stones och Goslings blickar mot slutet säger i princip allt och behöver inte yttra ett enda ord för att publiken ska förstå vad det är som precis har hänt.

Detta är en annons:

Med andra ord har Damien Chazelle gjort en modern tappning av den klassiska Gene Kelly-musikalen som, överraskande nog, lyckades omvända denne musikalcyniker. Det är en inspirerad film som helt ändrar sinnesstämningen och som även visar prov på regissörens fenomenala fingertoppskänsla.

Bilden:
Filmen bjuder på en färgstark bild, där i princip alla sångnummer är spektakulära att se. Färger på klänningar, skimmer på instrument och detaljer på scenografier poppar verkligen fram i en skarp och mycket fint ljussatt presentation. Formatet är 2.40:1

Ljudet:
Till skillnad från den amerikanska utgåvans Dolby Atmos-spår har den svenska utgåvan ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår, där dialog ibland känns något dämpad och under ett fåtal ögonblick känns det som att musiken tar över sång-spåret lite väl mycket. Trots detta bjuder ljudet på ett mäktigt soundtrack som fyller hela rummet med musikalisk briljans. Musikalscenerna är mäktiga och välljudande, där jazzscener och trummor i synnerhet gör mig knäsvag.

Extramaterialet:
Det finns inget bonusmaterial i den svenska utgåvan, medan den amerikanska utgåvan är proppad med kommentarspår och bakom kulisserna-material. Lite väl snålt, Nordisk Film...

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
En småsnål Bluray-utgåva hindrar inte La La Land från att vara ett inspirerat och tjusigt musikaldrama
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

3
La La Land

La La Land

FILMRECENSION. Skrivet av André Lamartine

Välkommen till La La Land, ett drömland där framgångssagor alltid har ett pris...



Loading next content