Game of Thrones: Säsong 7

Serien:
Jag har en svår relation med Game of Thrones-serien, ska det erkännas; för att vara en av televisionens mest spektakulära serier, kan den också vara så påfrestande utdragen och dramaturgiskt billig att jag flera gånger tagit avbrott från TV-serien för att slippa fylla mitt arma huvud med hundratals karaktärer, korridorscener och virriga intriger. Ofta har jag känt att serien aldrig rör sig framåt och går mest i cirklar, men Game of Thrones är ett ofrånkomligt popkulturellt fenomen som alltid hittar ett sätt för mig att komma tillbaka till fantasydramat. Sist ut var Hodor-hysterin, där alla på jobbet unisont tjöt "HOLD THE DOOR" på fikarasterna och då känner man ju sig illa tvungen återigen hoppa ombord hypetåget igen för att se om det finns hopp för ett ordentligt slut på en av världens mest populära TV-serier just nu

Inför den sjunde och näst sista säsongen nystas gammalt groll upp och nya hårda tag mot vinterzombiesarna tas i ett actionpackat och ordentligt påkostat TV-spektakel. Slaget om Järntronen börjar på allvar, där Lannister-familjen hotas av drakdrottningen Daenerys ruskiga drakarmé, men innan dess måste den återuppståndna Jon Snow bevisa för de blodtörstiga drottningarna att den bitande kylan från de levande döda är ett större problem som måste tas itu med innan det är för sent. Det är inte bara Westeros framtid som står på spel - i princip hela världen står under vinterhotet och vi tittare rör oss allt längre bort från det politiska kammarspelet för att bana vägen för storskaliga invasioner och bastanta bataljer.

Men även om sjunde säsongen tar ifrån tårna och bjuder, som vanligt, på massor av fanservice i form av utsökta familjehemligheter, ljuva hämndaktioner och svettigt hudplaskande sexscener, men samtidigt märks det att serien fortfarande vadar lite osäkert i snöslasket och vågar inte ta större kliv. Det är ju redan känt att manusförfattarna kör sitt eget race nu när författaren skjutit upp releasen av av sin efterlängtade final i A Song of Ice and Fire-sagan och det märks att författarna kramar droppar ur stenar. Intrigen känns nämligen urvattnad, logik kastas mest åt sidan (sättet som karaktärer förflyttar sig mellan kontinenter på nolltid är distraherande, exempelvis) och striderna som äger rum känns mestadels forcerade. Folk dör fortfarande som flugor, men har blivit mer av en vanesak än något som faktiskt präglar handlingen.

Framåtrörelsen känns dessvärre också något ostadigt. Säsongen kan i ena stunden accelerera till ordentligt med eldsprutande slag som vill konkurrera med självaste Sagan om Ringen, för att sedan sakta ner och söla i snigelfart i omgångar. Trots att HBO nu skurit bort tre avsnitt från seriens traditionella episodantal, är det som att fettet fortfarande hänger löst kvar och visst kött på benen går förlorat. Scenen där Littlefingers öde avgörs känns som ett bra exempel på detta; efter att ha försökt vända Arya och Sansa mot varandra, slår hans plan slint och istället ser sig den svekfulle jäveln mitt i en ofrånkomlig rättegång som listar alla brott han är skyldig för. Det är ett lika ljuvt som effektivt ögonblick för tittarna som har väntat på viss vedergällning och viss utveckling i det politiska spelet om Järntronen, men samtidigt känns det som att författarna mest haft bråttom med att knyta ihop lösa trådar för att fylla ut resten av tiden med insnöade zombies och hemliga uppgörelser som inte leder någon vart. Kanske är det för att signalera att fantasyvärldens politiska mordspel är över och att fokus nu måste ligga på hotet från de levande döda, men de spektakulära striderna går mest på tomgång och trots mina invändningar mot seriens många, snåriga intriger är stirriga, blåögda albinogubbar inte särskilt spännande de heller. Rent allmänt känns Game of Thrones inte lika unik längre och har mer gemensamt med andra fantasyserier i TV-sfären, där den stora avsaknaden av tajt berättande och mängden filler gör att man mest rycker på axlarna inför det som komma skall, tyvärr.

Det hela är dock rätt underhållande, ska det ändå sägas och jag hade roligare än vanligt med denna actionladdade säsong. Ja, att se skäggiga råskinn fäktas med zombiebjörnar i utdragna bataljer med vita vandrare tillför inte särskilt mycket till handlingen och att se folk lura döden mer än vad som är tillåtet känns hutlöst billigt vid det här laget - men det är samtidigt välgjorda actionscener vi har att göra med och fungerar ypperligt som lättsam underhållning under julledigheten. Allt från effekter, kostymer och scenografier imponerar och musiken är lika pampig som sist. Majoriteten av skådespelarna fortsätter bygga på sina etablerade karaktärer med bravur och det är exempelvis kul att följa fanfavoriterna Snow och Daenerys som slår mer än sina kloka huvuden ihop för att samarbeta, även om relationen emellanåt mest osar fanfiction. Lena Headey som Cersei är lika underbart kylig, beräknande och ondskefull som sist och scenen där kungadömena möts i sista avsnittet visar upp hur god dynamiken är mellan de flesta karaktärerna. The Wire-skådisen Aidan Gillen fortsätter att också briljera som den äckligt manipulerande Littlefinger, som växlar mellan sansad mastermind och patetiskt äckel på ett klockrent vis. Peter Dinklange däremot verkar mest ha gett upp i sin sömniga insats som Daenerys rådgivare, som ju mest står tyst i ett hörn och skakar irriterat på huvudet när något inte riktigt går som det ska.

I slutändan är jag inte särskilt övertygad om att Game of Thrones någonsin kommer att återvända till sin forna, intensiva glans och verkar prioritera action framför dramatik, men samtidigt är det ändå en väntad inriktning med tanke på omständigheterna och för den som är villig att acceptera den lättsammare tonen, väntar sju timmar av prima fantasyunderhållning i fint Bluray-skick. Utgåvan passar därmed bra för inbitna fans som vill utforska Westeros genom extramaterialet och som vill pryda Game of Thrones-samlingen ytterligare i filmhyllan.

Bilden:
Game of Thrones växlar mellan varmt och kallt i en fin bild med tjusig skärpa och finfina detaljer, där frostigt knaster från pälskragar, det glansiga drakfjället och den ruttna zombie-hyn verkligen poppar fram. Skuggor och visst mörker under mindre ljussatta scener har en tendens att se något grötiga och platta ut, men specialeffekterna gör sig annars överraskande bra på Bluray, även om vissa CGI-scener kan sticka ut något.

Serien har bildformatet 1.78:1

Ljudet:
Utgåvan bjuder på en uppsjö av fantastiska ljudeffekter i ett mäktigt Dolby Atmos-spår som, återigen, imponerar stort med sin balanserade ljudmix och stora detaljrikedom. Drakvrål och isande zombieskrik över bataljer som den över en frusen sjö låter mäktiga och även dialogscener - som ju brukar vara seriens kärna - är mycket tydliga och fyller vardagsrummet med nyanserade Game of Thrones-dialoger av olika slag. Med andra ord ger ljudspåret en enastående inlevelse som transporterar dig direkt till den bedrägligt vackra Westeros-världen.

Extramaterialet:
För den som inte kan få nog av Game of Thrones-serien finns det mumsigt behind-the-scenes-material att mysa till i vintermörkret, såsom Fire & Steel: Creating The Invasion of Westeros, From Imagination To Reailty: Inside the Art Department (det bästa inslaget, enligt mig) och elva audiokommentarer från både skådisar och hjärnorna bakom produktionen. Denna utgåva erbjuder också Bluray-exklusiva inslag som episodguider för den som inte kan hålla koll på all bakgrundsinformation och även gott om Game of Thrones-lore som berättas av diverse skådespelare från serien.

Tyvärr tillkommer inte den animerade kortfilmen Conquest & Rebellion: An Animated History of the Seven Kingdoms som ju inkluderas i andra Bluray-utgåvor.