Baby Driver

Filmen:
Edgar Wright sparar inte direkt på krutet när vi introduceras till den mystiske Baby, en ung bilförare som drivs av musikens puls i varje aspekt av hans liv - i synnerhet stunderna där han agerar flyktbilsförare åt en skara psykopatiska brottslingar och använder musiken för att hitta rätt frekvens i en spektakulär inledningssekvens som snabbt uppfyller premissens actionspäckade löfte. Man slukas alltså rätt snabbt av Baby Drivers tjusiga bildspråk och smarta musikanvändning, där sångerna fungerar som bränslet i filmens väloljade maskineri.

Likt en orkester leder dirigenten Edgar Wright sin ensemble med passion och glöd, vars säregna visuella komik fyller Baby Driver med en värmande kärlek till filmmediets berättarpotential. Filmen är filmentusiastens våta dröm, som här flörtar ordentligt med Tarantinos kvicka filmberättande och vars coolhetsfaktor för tankarna till nutida klassiker som den råbarkade "Drive". Det är en film som prioriterar stil, rytm och käckhet framför substans, vilket i det här fallet faktiskt inte är något särskilt negativt. Filmen handlar först och främst om dess uttryckssätt och dess harmoniska förhållande med musiken, som genomgående visar prov på en medryckande lekfullhet och en stark berättariver. Visserligen lider de kvinnliga karaktärerna något av lite väl platta personligheter, men ändå känns karaktärerna engagerande och drivna tack vare Wrights entusiastiska berättarstil och hyllar snarare filmmediet på kreativa och uppfinningsrika vis än vältrar sig i stereotyper. Korta dinerskjolar, hisnande biljakter, läderhandskar och flickor som faller handlöst för de fåordiga protagonisterna hör väl till genren, så att säga.

Jag gillar även valet av skådespelare, där en hämmad Jon Hamm och en utflippad Jamie Foxx glänser allra starkast. Kevin Spacey känns också ordentligt ruskig som den kylige maffiabossen och den knäppa auran som omringar majoriteten av filmens skurkar är uppskattad, men även om jag gillar karaktären Baby i sig lämnar skådespelaren Ansel Elgort en del att önska. Han är inte dålig i rollen, men känns samtidigt lite för anonym och blek i rollen. Tanken är ju att Baby egentligen är en sårbar yngling som döljer ett barndomstrauma bakom solbrillorna och även om det doftar filmromantisk mystik kring karaktären, bleknar Algort snabbt i jämförelse med exempelvis den kylige Ryan Gosling i Drive.

Filmens slutskede tappar också mycket fart, där jag mest kikade på klockan under den actionspäckade finalen. Filmens ursprungliga magi försvinner lite i vad jag anser vara en onödigt utdragen klimax som hade mått bra av att trimmas ner kraftigt för att avrundas lite snyggare. Samtidigt som det är lite av Wrights signum att balla ur på spektakulära vis och spä ut sin humormix med lite hederlig ultravåld, märks det att Wright inte vill ta kål på sina darlings så sent in i sitt hjärteprojekt; även om den utdragna jakten dryper av kärlek till actiongenren, hade jag personligen föredragit en mer tajt final som tog mer vara på det fräcka bildspråket och den oemotståndliga charmen som ju filmen tidigt imponerade med.

Baby Driver må inte heller nå upp till de komiska höjderna från Hot Fuzz och de mänskliga proportionerna från Shaun of the Dead, men tack vare sitt stora pumpande hjärta förblir Baby Driver ett genuint finurligt hantverk som Wright mycket väl bör stoltsera med. Bara sådana saker som att skottlossningarna i en övergiven byggnad synkroniseras perfekt till The Champs "Tequila" eller att låttexten från Bob & Earls "Harlem Shuffle" glimtar till på gatan under filmens inledande öppningssekvenser räcker för att visa vilket snille Edgar Wright är och i slutändan är jag glad att Wright fick göra verklighet av den filmidé som han ruggat på i så många år.

Bilden:
Filmens sköna pastellfärger poppar verkligen fram, lacket från filmens många vrålåk glänser ordentligt och filmen är smyckad med roliga detaljer, men bildkvaliteten är inte lika bländande som jag hade hoppats på. Ljussättningen i mindre upplysta scener exempelvis kännas något grumliga, några enklare dialogscener känns något platta och ibland känns hudtonen något matt. I överlag bra bild, men något av en besvikelse.

Filmen har formatet 2.39:1

Ljudet:
Där bilden sviker något, är det maffiga DTS 5.1 HD MA-spåret desto bättre. Musiken känns verkligen som en del av filmens ådror, där den rytmiska synkroniseringen mellan musik och övriga ljudeffekter är en fest för öronen och stärks av djupet hos skottlossningarna och bilkrascherna. Dialoger är också tydliga, både under explosiva scener och under tystare samtalsscener.

Extramaterialet:
För den som vill fördjupa sig i skapandet av Baby Driver finns det gott om minidokumentärer om Wrights motiv bakom filmidéerna, om koreografin, om bilsekvenserna, om det noggranna musikvalet och annat. I bluray-utgåvan tillkommer också förlängda och bortklippta scener för den som vill gotta sig i mer Edgar Wright-tokerier.