Tulip Fever

Filmen:
Tulpaner betyder allt i 1600-talets Amsterdam i ett slags börssystem som har makten att antingen göra dig stenrik eller ruinera dig för all framtid och i centrum av denna tulpanfebriga mittpunkt finner vi den föräldralösa flickan Sophie (Alicia Vikander) som gifts bort till änkemannen/handelsmannen Cornelis (utsökt spelad av Christoph Waltz). Cornelis, som har den sexiga rutinen att pissa ljudligt i sovrumshinken innan samlag och kallar sin sats för "sina soldater" under sexakten, lyckas inte bli gravid med Vikanders annars tacksamma karaktär och vill istället föreviga sig själv i ett porträtt med hjälp av en fräck målare. Men Sophie, som inte direkt känner sig lycklig i äktenskapet, tycks inte motstå konstnärens påflugna attityd och kastar sig in i en erotisk relation med konstnären i smyg.

Filmen är vackert filmad och är sådär autentiskt lortig som kostymdramor är så bra på att få till, men handlingen blir snabbt spretig och ofokuserad när berättelsen skiftar mellan flera perspektiv och man hinner inte riktigt känna av allvaret i otrohetssituationen när Cornelis tjänsteflicka blir gravid med fisksäljaren - en olyckshändelse som snabbt tränger bort kärleksintrigen. Den hattiga klippningen hjälper inte särskilt mycket heller och ger intrycket av att regissören skyndar sig igenom intrigerna för att få ett slut på det hela, då det saknas en engagerande sammansvärjning av filmens många falskspel och komplicerade planer. Den erotiskt laddade kärlekshistorien, som ju är filmens brännpunkt, hittar därför aldrig det momentum som behövs för att bygga upp filmens eskalerande och ekonomiska bedrägeribubbla.

Visst, det är naket, det är impulsivt, det stönas mellan lakanen... men det är inte riktigt så berusande sensuellt som filmen vill få det till och dessutom ryker det inte riktigt om här paret. Alicia Vikander är förträfflig i sin jakt på sinnliga och syndiga eskapader, men Dane DeHaan (från bland annat Valerian and the City of Thousand Planets) lämnar en del att önska. Jag var faktiskt överraskad när det visade sig att denna spinkige yngling var filmens attraktiva bohem, som dessvärre lider av en slags Leonardo DiCaprio-syndrom genom hela filmen; hur attraktiv filmen än vill få honom att verka, kan jag enbart se ett babyface som överanstränger sig för att tas på allvar. Bara för att han är konstnär och kan se saker som ingen annan kan se (ugh) blir han automatiskt inte passionerad och saknar därmed kemi med Vikanders kärlekssuktande donna.

Jag är inte heller helt såld på sättet filmen väljer att avsluta sin berättelse, som blir lite väl tillrättalagd och oförtjänt för min smak. Även om epilogerna tillför ett fläktande lugn som försöker sig på något mer än det typiska utfallet från kärlekstragedier, är detta också något bidrar till den sparsmakade passionen jag nämnde innan och jag hade önskat att historien vred upp värmen och konsekvenserna från de erotiska kammarspelen, men istället nöjer sig filmen mest med att enbart nosa på den oerhörda tragedi som karaktärerna riskerar att ramla i. Kanske vill filmen poängtera att det finns andra sidor till den kärleksfeber som drabbar karaktärerna och vill stärka det faktum att kärleken inte är absolut - kärlek är en feber som kan behandlas och växa ur smärtan - men den något rumphuggna avrundningen ger känslan av att man inte riktigt vågade ta itu med det ohyggliga sveket.

I slutändan har vi att göra med en hyfsad kostymrulle som menar väl, men som inte riktigt djärvs gå hela vägen ut och även om jag uppskattar stommen som är den lidelsefulla och välskrivna Waltz-karaktären, känner man aldrig riktigt av åtrån och upprymdheten i kärlekshistorien. Tulpanfeber är som bäst mysig och oförarglig, men når alltså inte upp till sin verkliga potential.

Bilden:
De starka färgerna på Vikanders havsblåa klänningar och de eldiga färgerna på tulpanlökarna ger ett vackert intryck av ett inramat konstverk från den Nederländska gulderan och rymmer massor av vackra detaljer och skärpa för den som vill granska den fagra bilden.

Filmen har bildformatet 2.35:1

Ljudet:
Den passionerade musiken dånar verkligen till under de mest rykande scenerna och djupet från exempelvis de ljudliga holländska marknaderna och romantiska montagescener känns livliga och krispiga tack vare det drivande DTS 5.1 HD MA-spåret.

Extramaterialet:
Det är magert med bonusmaterial och erbjuder enbart på ett par minidokumentärer om skådespelarvalen, om Vikander själv och om filmens historia.