Mother!

Filmen:
Detta är filmen (en av dem, såklart) från fjolåret som får den allra mest pretentiösa filmkännaren att belåtet forma munnen som en normalstor sphinkter och i hes stämma uttala fraser som "Mother är ett stycke magnifik eskapism" eller "Mother är intressant och en märkvärdig metafor för destruktivitet" när det egentligen inte alls är fallet. Detta är skräp. Rent nonsens. Självkär sörja och en av 2017 års sämsta filmer, alla kategorier. Nu är den släppt på Blu-ray och jag har därmed sågningen redo.

Låt mig dock börja med att hylla regissören/manusförfattaren Darren Aronofsky. För den karln är (vanligtvis) fullständigt briljant. Han går alltid på känsla, kompromissar sällan och har tillsammans med den återkommande fotografen Matthew Libatique en känsla för obehag i form av täta, skickligt konstruerade psykologiskt dramafilmer som få kan tävla med. The Wrestler, Black Swan samt Requiem for a Dream är alla tre väldigt bra filmer som naturligtvis lett till att jag numer alltid har höga förväntningar när det kommer till nya filmer signerat Aronofsky.

Mother möttes av en hel del kritik när det gick upp på bio under förra sommaren och det är alltså ingen konst att begripa varför. För det som börjar stilfullt som en gåtfullt psykologiskt drama med samma typ av atmosfär och ton som exempelvis Lars Von Triers genomvidriga stilstudie Antichrist förvandlas redan efter första halvtimmen till rena rama geggfesten av alltför uppenbar tematik, tröttsamt enformigt skådespeleri och ett virrvarr av tradiga politiska kommentarer och ett riktigt larvigt effektsökeri. Det finns få filmer som gjort mig mer irriterad än denna det sista året och det är sannerligen ingen bra sak. Bara en sådan sak som att Lawrence figur, den sköra, sårbara blivande modern, tassar omkring i det stora huset och ser kroniskt superförvånad ut över de mest banal incidenterna gör att man till slut bara kan förmå sig att skratta åt eländet. Bättre blir det knappast när Darren vältrar sig i tematiska klyschor som torde göra varenda bibel-fanatiker rödlätt av upphetsning.

Det är dåligt det här. Otroligt dåligt. Sista halvtimmen är så banal att det är svårt att ens beskriva och vore det inte för första aktens täta och ofta lyckade personregi skulle betyget hamnat på en etta.

Bilden:
Mother filmades analogt på 16 mm och det märks. Filmen har en gammaldags look utan att kännas omodern och bildkvaliteten är strålande. Visst, det finns artefakter i 2K DI:n som drar ned betyget något men överlag är detta en kanon-transfer.

Ljudet:
Trots att detta är en småskaligt orkestrerad psykologisk thriller sett till hur den är upplagd och var den utspelar sig - är Dolby Atmos-ljudspåret förhållandevis imponerande. Det finns gott om coola effekter här och mixningen överlag skvallrar om god fantasi.

Extramaterialet:
Det finns ett antal minidokumentärer här som faktiskt är riktigt bra, även fast filmen i sig ter sig fullständigt ointressant för egen del. "Mother! The downward spiral" är den bästa av dessa som ger en intressant inblick i Darrens grundläggande tänk.