Svenska
Gamereactor
förhandstittar
South Park: The Fractured but Whole

South Park: The Fractured but Whole

Med det illaluktande PR-tillbehöret Nosulus Rift i ansiktet satte vi oss ned för att testa det senaste South Park-äventyret...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Hur går du vidare från The Stick of Truth? Det gör du inte. Det första spelet gjorde allt rätt; från den fula, träffsäkra grafiken som var troget förlagan till karaktärerna och humorn som framkallade skratt under hela äventyret. The Fractured but Whole är en solklar fortsättning på detta, med några få skillnader. Stridsystemet är djupare och människo -och alvkostymerna är utbytta mot superhjältedräkter.

HQ

Innan jag berättar om nyheterna vill jag försäkra dig om att pruttskämten är tillbaka, större och mer illaluktande än tidigare. Jag hade en så kallad Nosulus Rift i ansiktet och fick erfara detta från första parkett. Varje gång en karaktär sket eller fes (vilket var ofta) började min Nosulus Rift att lukta obehagligt, allt för att upplevelsen skulle bli så fängslande och "njutbar" som möjligt. Slipper jag denna mojäng på huvudet när jag spelar det färdiga spelet är jag dock glad.

Pruttarna är tillbaka och det är även den goda humorn. I en tid där vi tvångsmatas med superhjältefilmer är det inte konstigt att South Park riktar en hel del knytnävar åt Marvel och DC. Har du sett E3-trailern vet du redan att pojkarna denna gång är i ett krig med varandra. Då de själva är superhjältar har de givetvis sina egna filmserier att tänka på. De kan dock inte lyckas bestämma över vem som ska tillägnas den första filmen och därmed vara stjärnan i huvudrollen och vem som ska få nöja sig med en Netflix-serie. Vill du följa Cartman och göra Marvel-formulan får exempelvis Token sin film först under den tredje vändan. Väljer du Stan får du ett helt annat tillvägagångssätt. Det är en rolig konflikt där både superhjältefans och de som är dödströtta på genren kommer att hitta något att roas åt.

Detta är en annons:
South Park: The Fractured but Whole
Av det vi har sett är superhjältetemat ett mycket roligt val för lyckad komik.

Stridssystemet är även det lyckat. I The Stick of Truth var detta en underhållande del, men det var aldrig särskilt djuplodande. Detta har Obsidian valt att ändra på i uppföljaren. Istället för att endast välja vad du ska göra och vem du ska attackera kan du denna gång flytta runt dina karaktärer. Placerar du dig rätt kan du träffa två fiender samtidigt med dina attacker. Efter 40 minuter fick jag möjlighet att testa två matcher. En av dessa var en tutorial och den andra utspelade sig längre fram i äventyret. På denna tid fick jag erfara det nya spelsystemet. Vissa attacker tar fienden bort från det område denna nyss stod i genom en kraftfull knuff. Jag lyckades putta en motståndare mot en av mina vänner, vilket utdelade extra skada. Förhoppningsvis byggs stridsystemet ut under spelets gång.

Även om stridssystemet blir mer avancerat tvivlar jag på att svårighetsgraden höjs. The Stick of Truth var aldrig särskilt utmanande (förutom under mötet med Al Gore), men fokus låg heller aldrig på att erbjuda en nervpirrande utmaning. Även denna gång verkar utvecklarna vilja att spelaren snarare ska njuta av handlingen, de konstanta skämten och de galna vändningarna (såsom nazist-zombie-kossorna). Under min spelsession använde jag Kite Boy's specialattack och fullständigt krossade allt motstånd. Det var roligt, men absolut inte svettigt. Obsidian väljer att göra spelaren kraftfull för att vi ska le istället för att sitta i fosterställning och svära åt skärmen mellan de välskrivna skämten. Det fungerade väl i det förra spelet och jag är övertygad om att det kommer att fungera väl även här.

South Park: The Fractured but Whole
Även denna gång står South Park-skaparna Matt Stone och Trey Parker bakom handlingen.
Detta är en annons:

En av de få bristerna i The Stick of Truth var de starkare fisarna som spelaren lärde sig i slutet av äventyret. Den tutorial som presenterades i samband med prutten "Sneaky Squeeker" är fortfarande något av det sämsta jag har varit med om. Istället för att upplysa mig om vad jag gjorde fel och erbjuda ny information upprepades samma mening om och om igen. Efter tjugo gånger var det inte roligare än vid första. I The Fractured but Whole verkar det även här bli omständigare än nödvändigt att utföra vissa av dessa. För att sära på skinkorna var jag tvungen att använda båda de analoga spakarna och för att slutligen skita skulle dessutom L2 och R2 hållas ned. Om dessa onödiga moment kan skäras ned eller försvinna helt vore det uppskattat.

South Park: The Fractured but Whole känns som det första spelet i serien, fast med en ny story och på sina håll fördjupad spelmekanik. Det är mer än okej. Formulan kändes glasklar redan då. Humorn är underbar, striderna är spännande och de starka fisarna är mer effektiva än någonsin. I vanliga fall används uttrycket "mer av samma" i negativa ordalag, men här kan jag inte tänka mig ett bättre beröm.

HQ

Relaterade texter



Loading next content