Middle-earth: Shadow of War

Middle-earth: Shadow of Mordor slog ned som en blixt från klar himmel. Det bara small till, bokstavligen, när vi på redaktionen fick axla rollen som orch-bödeln Talion. Det slaktades orch-generaler både till höger och vänster här på Gamereactor under flera månaders tid och det vore naturligtvis en renodlad lögn att kalla Middle-earth: Shadow of Mordor för något annat än en otroligt överraskning. Ett av 2014 års mest underhållande actionspel, är en mer rättvis beskrivning.

Monolith har genom åren varit väldigt ojämna. En gång i tiden briljerade studion med titlar som Shogo (sjukt bra, sjukt bortglömt) samt No One Lives Forever men i modern tid har de även skämt ut sig med mediokert nonsens som exempelvis Gotham City Impostors och Guardians of Middle-earth. Men ja, med Mordor hittade de som sagt helt rätt. Här blandades Assassin's Creed med Batman: Arkham Asylum till en våldsamt mörk och spelmässigt härlig historia proppad med karaktär och variation. Uppföljaren är såklart på ingång och under ett nyligen avslutat pressevent fick Gamereactor chans att smygklämma lite på ännu mer hårdsmiskad orch-rumpa.

Vi träffar "Lead Designer" Michael de Plater från Monolith Studios som är lika glad som ivrig när han tar i hand, avlägsnar sig sedan ilkvickt för att i en liten biosalong visa upp de första sekvenserna från uppföljaren för en förväntansfull samling speljournalister. Presentationen inleds med den korta (men naggande goda) teasern som visades upp förra månaden och fortsätter sedan med en demonstration av det nya, uppgraderade spelsystemet. Först vill Michael visa nya kartan över Mordor, dock. Spelvärlden har växt, och det ordentligt. Vi pratar dubbla storleken (även om det inte är något som Monolith just nu vare sig vill bekräfta eller dementera) och det har tillkommit vad som ser ut som Minas Ithil och möjligen även Osgiliath.

På frågan om storlek, om hur expansivt och omfattande Middle-earth: Shadow of War kommer att bli, vill Michael de Plater inte gå in på detaljer, som sagt. Han nöjer sig med att berätta för Gamereactor att de tagit ungefär samma kliv som Rocksteady gjorde från Batman: Arkham Asylum till Batman: Arkham City. Som vi alla vet handlade det om ett jättekliv och om en studio vars självförtroende växt så mycket efter framgången med trilogins inledande titel, att de helt enkelt vräkte på med dubbelt (om inte tre gånger så mycket) av allt. Precis allt.

I titeln hittar vi ordet krig. Och det är där fokus har legat i skapandet av denna uppföljare. På krig. Medan Shadow of Mordor, likt Assassin's Creed, handlade om en farbrors ensamma resa genom ett landskap proppat med ondska och sotsvart orch-blod, handlar det här äventyret om stora, massiva slag där Talion styr hela arméer (som spelaren själv rekryterar) och på så sätt sätter stockar i hjulen på Saurons framfart, inte små spröda käppar.

Olika delar av Mordor skyddas av så kallade "Strongholds" och dessa har alla en slags chef som måste dödas för att varje fästning ska kunna tas över av Talion och hans barska medhjälpare. Här här Monolith valt att inkludera vissa spelmekaniska moment som härstammar direkt från realtidsstrategispel som Starcraft II och Halo Wars 2, något som gör att det här spelet känns ännu mer varierat än föregångaren.

Nemesis-systemet i Shadow of Mordor var helt tveklöst den delen vi uppskattade mest. Givetvis är även detta en aspekt som Monolith arbetat hårt på för att utveckla och förbättra. Det handlar inte längre enbart om att rikta in sig på förhållandet till en viss ärkefiende den här gången utan på flera andra detaljer såsom hur omgivningen ser ut och hur spelaren avser att attackera olika delar av varje fästning. Nemesis-biten kan även läggas ut, på uppdrag, och genomföras av de soldater som Talion väljer att styra de fästningar som man redan tagit över. En del av Middle-earth: Shadow of War som kommer att erbjuda spelaren mer djup, och fler möjligheter (för den som vill).

Själva stridsmekaniken har såklart också uppgraderats. Talion bär nu en ring som är magisk, och därmed kan åsamka stor skada genom att slunga fram diverse trolleritrick i form av besvärjelser och annat mumsigt. Hela den här delen påminner av det lilla vi fått se om hur Gandalf använder sina magiska krafter i Sagan om ringen-rullarna och Talion är givetvis mer dödlig än någonsin nu när han kan skifta (supersnabbt) mellan pilbåge, svärd och magi. Hela grejen ser rysligt fräck ut och att attackera en grupp frustande orcher och slakta hela högen genom att varva magi med svärdhugg och pilar får oss att känna oss mer än lovligt coola. Precis som i de allra flesta riktigt lyckade närstridssystem finns det en väldigt beroendeframkallande känsla av omedelbar belöning i att lyckas med de mer avancerade attackerna, på ett smidigt och snyggt sätt.

Under själva presentationen blir det snabbt uppenbart att Monolith inte vill avslöja så mycket som en endaste liten mikrodetalj om själva storyn. De visar gladeligen upp delar av den nya spelmekaniken för oss men svarar inte på några frågor om handlingen i äventyret. Givetvis handlar detta om att det finns hemligheter och överraskningar i manuset som de inte vill avslöja såhär fem månader innan premiären, något som vi såklart kan uppskatta. En sak är dock säker; Detta ser ut att bli en mycket mustig uppgradering av ett redan klockrent koncept och vi kan knappt hålla kroppsvätskorna i styr när vi tänker på hur mycket ohyra vi ska slakta i slutet av sommaren.