Blue Ella

Precis som Shure, AKG och Sennheiser har Blue vandrat vägen från hyllad mikrofontillverkare till uppfinningsrik och nyskapande hörlursjätte. Efter modellerna Sadie och Mo-fi kommer nu Blues audiofil-lur och den heter Ella och drivs av magnetostatiska element, precis som toppmodeller från bland andra Hifiman och Audeze.

Magnetostatiska element fungerar i grunden på ungefär samma sätt som elektrostatiska med skillnaden att membranen hängts upp i magnetiska fält istället för enbart elektriska. Vanligtvis består membranet i den här typen av hörlurar av en typ av metallfolie som via signalkommunikation med magnetismen reagerar på den ström som lurarna skickar in och då får dem att svänga, eller vibrera. På amerikanska kallas det "Planar magnetics" och vanligtvis är detta en tydlig indikator på en hörlur som låter mer "korrekt" rent mätmässigt, med en mer transparent ljudbild än det som erbjuds i många, mer färgade, dynamiska element.

Samtidigt är magnetostatiska hörlurar audiofilens självklara väl, oftast. Detta eftersom magnetismen och membranens unika uppbyggnad innebär att ljudet ofta får en helt annan form av dynamik genom hela frekvensspektrumet. Typen av element är känd för att återge diskant på ett luftigt och mycket tydligt vis utan att grumla till det inlevelsefulla mellanregistret och den snärtigt tighta och mycket kontrollerade basen, och Ella är verkligen inget undantag. Vi har ställt Ella mot framförallt Audeze LCD2 via en Marantz HD-DAC1 och John Mayers senaste skiva "The Search For Everything" i HD (köpt via HDtracks.com) och även fast Ella inte riktigt kan konkurrera med LCD2:orna (de kostar ju dessutom sex tusen kronor mer), är de fantastiskt bra i sin prisklass.

7600 kronor för ett par lurar, kanske du tänker - är ju vidrigt mycket. Och visst, dyra är de. De kräver dessutom (som alla audiofilhörlurar) en bra DAC och vi har växelvis testat Ella med ovan nämnda HD-DAC1 samt Oppos smidiga HA-1 och trots tung och solid konstruktion samt stora element är de lättdrivna och väldigt luftiga i sitt omfång. Ljudet är vansinnigt detaljerat och det finns detaljer i framförallt stereobilden som såklart inte kommer fram i en dynamisk lur som exempelvis redaktionsfavoriten Philips X2HR eller Sennheiser HD650.

När Mayer, Jordan och gänget lirar "Moving On And Getting Over" erbjuder Ella en detaljrikedom som gör att jag med enkelhet snappar upp 16-delarna på Jordans hi-hat, något som knappt hörs i X2:orna eller 650-lurarna från Sennheiser. Det märks också mycket tydligare att Mayer lekt med stereo-panoreringarna när man lyssnar på skivan med Ella-lurarna på kraniet och det går mycket enklare att fokusera på enskilda instrument snarare än musiken som helhet (om man nu skulle vilja det).

Det som Ella dessutom gör, som flera andra lurar med magnetostatiska element inte kan (enligt mina erfarenheter), är att de presterar hysteriskt bra även när det kommer till betydligt stökigare musik än den Mayer finlirar, med mycket mer distpedal, skriksång och köttiga grundrytmer. Jag har poppat allt från Alter Bridge till Audioslave och Black Sabbath i dessa lurar och aldrig för en sekund störts av det där diskant-toppiga hissch-ljudet som mången finsmakarlur dras med. Ella är proppade med dynamik och balans och de gör i stort sett all musik enklare att njuta av.

Vi har under ett par svettiga spelkvällar nyttjat Ella till att bland annat agera ljudkälla under redaktionens många Overwatch-matcher och med tanke på hur detaljerad och kristallklar ljudbilden är i dessa lurar och mpå hur bra Blizzards ultrapopulära actionspektakel låter (världens enda actiontiteln som stödjer Dolby Atmos, bland annat) är detta en kombination som jag naturligtvis vill rekommendera, varmt. Personligen gillar jag inte riktigt "virtuellt surround" som många av dagens dyrare spellurar erbjuder utan föredrar helt klart en rejäl och rejält balanserad stereobild istället fritt från det där fejkade surround-ljudet som i mina öron bara stökar till och låter grötigt.

När det gäller designen och utformningen av lurarna har Blue fått en hel del kritik för hur de valt att tänka kring materialval och deras minst sagt originella huvudbygel. Företagets designers har pratat om hur de hämtat massor av inspiration till utformningen från bland annat Formel 1 och det märks ju. Allt är byggt i aluminium som lackats i en ursnygg silver metallic och så fort jag plockar upp lurarna ur kartongen känns det tydligt att det handlar om dyra grejor.

Bygeln vecklar liksom ut sig via ett par finurligt konstruerade gångjärn och anpassar sig sedan efter mitt huvud automatiskt, hela grejen med att slita och dra i kåporna för att anpassa huvudbandet/bygeln efter din huvudstorlek är ett moment som Blue helt enkelt byggt bort. På köpet har de dock gjort Ella en aning för tunga, för min smak. De väger nästan ett halvt kilo och även om kåporna är klädda i oförskämt sköna kuddar som gör långlyssning till rena rama drömmen, känns tyngden av lurarna rätt väl efter cirka tre timmar med dem på skallen.

Ella är underbara lurar. Låt mig försöka sammanfatta denna recension med att klargöra att jag aldrig hört en hörlur för under 10 000 kronor som låter såhär fantastiskt bra. Designen är originell och ergonomin bra för att inte tala om att byggkvaliteten är superb (Frank har vräkt ned dem i golvet en gång redan och ingenting hände, medan både Sennheiser/AKG/Philips-lurar pajat av klart mildare behandling). Visst, de är en aning tunga men i övrigt har jag verkligen ingenting att klaga på här.