Hifiman HE400i

Kinesiska Hifiman har på förhållandevis kort tid och med stor tydlighet visat att de i allra högsta grad kan konkurrera med jättar som Sennheiser, Beyerdynamic, Audio-Technica samt Bowers & Wilkins med sina mycket magnetostatiska lurar som vanligtvis sprudlar av liv, transparens och dynamik. Under de senaste fyra (!) månaderna har jag levt med Hifiman HE400i och efter att ha poppat närmare 100 skivor med dessa på kraniet, är jag såklart mer än redo för att dela ut ett betyg.

Hifiman HE400i är rent designmässigt lite av en mixpåse av gott och ont, och ett par rejält usla prioriteringar gällande utformning samt materialval. Låt mig börja med att radda upp bunt renodlat positiva saker: Till att börja med känns själva kåporna väldigt välgjorda. De är lagom tunga, lagom stora, lagom mjuka och har aldrig fått mina arma gubböron att ömma, även fast jag som sagt haft dem på skallen i månader vid det här laget. Jag älskar stoppningen i själva kuddarna som är mjuka utan att bli påsigt slappa och lagom fasta för att inte läcka för mycket ljud. Det finns dock en del rörande denna konstruktion som absolut hade kunnat vara bättre.

Sladden som följer med är till att börja med på tok för kort. För hemmaanvändning, kopplad till en förstärkare, blir detta snabbt ett problem då jag tvingas möblera om halva vardagsrummet för att slippa ligga på golvet bredvid själva receivern. En annan aspekt som jag verkligen inte gillar när det gäller Hifiman HE400i är huvudbandet samt byglarna som är tunt, märkligt vinklat och gör att jag vid längre sessioner blivit öm på toppen av skallen. Här borde Hifiman naturligtvis ha stoppat in mjuka kuddar, precis som varenda annan tillverkare av high end-lurar har gjort sedan urminnes tider. Hifiman HE400i är aldrig lika tunga och dryga att bära på huvudet som föregående modellen var, men heller aldrig lika sanslöst bekväma som exempelvis Audio-Technica ATH-W1000Z eller ATH-A1000Z (som vi också kommer att recensera.

Sägas ska dock att jag personligen anser att dessa lurar både är skönare att bära samt erbjuder bättre ljud med mer transparens/rymd och bättre upplösning än de överdrivet hypade Bowers & Wilkins P7-lurarna som jag anser vara väldigt överskattade. Det innebär dock inte att HE400i är någon favorit för egen del, inte alls. Jag har flera andra favoriter i denna priskategori (4000 kronor) som jag mycket hellre rekommenderar och jag ska givetvis göra mitt yttersta för att försöka förklara varför.

Hifiman HE400i har tack vare sina magnetostatiska element en väldigt njutbar transparens och klarhet i separationen som måste berömmas. Att lyssna på "Seven Days" från Sting-klassikern Ten Summoners Tales är trevligt då jag med enkelhet kan urskilja Vinnies distinkt ljusa A Custom-cymbaler medan Dominic Millers Les Paul låter helt rätt (tjockt, varmt med mycket botten) rent tonalt. I samma veva upplever jag dem som lite för tama dock. Det finns för lite punch, för lite liv och för lite tryck i dessa lurar för att de ska lyckas engagera mig. Istället är HE400i tråkiga i sin karaktär.

Jag spelar musik som vanligtvis får igång mig rejält (Forevermore med Whitesnake eller Great Western Valkyrie med Rival Sons) men känner aldrig att det blir sådär medryckande som exempelvis Shure SRH1840 eller Audio-Technica ATH-W1000Z blir. Hifiman-lurarna är lite för kalkylerande i sin musikaliska syn och även det finns massor av "hifi" i hur de är optimerade, är det som sagt inget som jag skulle välja om jag hade 4000 kronor att lägga på ett par stereolurar. Det går dock absolut inte säga att de låter dåligt - för de gör de inte. Tvärtom. De hade bara behövt ett livligare mellanregister och mycket mer punch i de låga registren.