Det hela börjar rätt normalt, så normalt det nu kan vara i den gula familjens liv. Men premiären av ett nytt våldsamt spel, Grand Theft Scratchy, blir startskottet för en invasion från yttre rymden (av allas våra favoritaliens). I samma veva upptäcker Bart att hans liv egentligen är ett tv-spel, och snart har hela familjen olika superkrafter. I The Simpsons spelar man alltid två karaktärer, vilket förstås bäddar för ett bra samarbetsläge. Många pussel kräver att båda figurerna samarbetar, och det blir lite svårt när man måste byta fram och tillbaka, men samtidigt är det lite trångt på skärmen vilket försämrar koordinationen.
Bart kan förvandla sig till Bartman och använda slängkappan för att glidflyga, men också bli Robo-Bart och misshandla oändliga Krusty-robotar med sin ögonlaser. Lisa kan, med hjälp av små Buddha-altare, bli någon sorts gudomlig gestalt som zappar fiender och kan lyfta runt föremål i en rad olika pusselinslag, och dessutom kan hon förvandlas till Clobber Girl som lätt gör processen kort med allt motstånd. Homer kan förvandlas till ett klot och rulla runt eller bli en slemfigur, och även förbättra sin klotform genom att käka guatemalansk vansinnigpeppar.
Marge, slutligen, har relativt få banor som går ut på att först samla ihop en lynchmobb med sin megafon och sedan använda denna mot osmaklig spelreklam, systrar i drakform, Otto-zombier och annat som behöver lynchas. Vid vissa tillfällen kan hon också, smått oansvarigt, skicka in Maggie att krypa runt i trånga passagar och hitta knappar att trycka på. Summan av allt detta ger en ganska varierad spelupplevelse, även om man snabbt lär sig tyda tecknen. En Buddha mitt i alltihop? Jahapp, vad är det jag ska flytta på nu då? Ah, en vägg med sprickor? Få se om Homer kan ta sats och rulla genom den.
Från en ganska tam start drar parodierandet iväg till helt vansinniga nivåer. Det skämtas om klyschig spelmekanik som osynliga väggar, dubbelhopp och fiender med uppenbara svagheter, spelet är proppat med sköna referenser till andra spel och karaktärer (med affischer för Sitar Hero, Mega Moleman X och Zero-Life bland många andra) och EA driver rätt ordentligt med sig själva när man hamnar i en spelfabrik där uppföljarmaskinerna jobbar på högvarv, buggtestaravdelningen är tom och övergiven, och allt "kul" och "spelbarhet" sugs ut ur spelen innan de stämplas med EA-loggan.
The Simpsons är fyllt av referenser till kända spel, här är bara ett urplock på rak arm: God of War, Everquest, Zelda, Mario, Sonic, Okami, Street Fighter, Mortal Kombat: Deception, Dragon's Lair, Joust, Space Invaders, Katamari Damacy, Pokemon, Need for Speed, Shadow of the Colossus, Medal of Honor och Tomb Raider (puh!). Några filmer som Lord of the Rings, Spider-Man och Terminator hinner också få en släng av sleven. På spelets allra bästa bana skiftar perspektivet till rakt uppifrån medan Homer, Marge och ett gäng rekryterade hobbitar slår sig fram genom Gauntlet-miljöer med oändligt spawnande Moe-orcher, nycklar och Midways gamla speakerröst. "Homer. Needs. Food, badly... noone ever cares about what I need...". Allra mest hysteriskt är det när Will Wright dyker upp som ondskefullt geni, svävande på en Sims-kristall - missa inte hans monologer! Okej, en till måste jag nämna: Homer och Lisa (kompletta med spikfrisyrer) hamnar i ett typiskt japanskt spel, där allt är klara färger, elementbaserade fiender, japansk arkitektur och Milhouse som King of All Cosmos som svävar runt på himlen.
Simpsons, serien, vinner på att den alltid är bättre än det den skämtar med. Simpsons, spelet, har inte samma fördel. Spelmässigt är det, ironiskt nog, rätt intetsägande. En besvärlig kamera, svårtajmade hopp, sladdrig spelkontroll och ganska hemsk grafik i mellansekvenserna med taffliga karaktärsmodeller, allt sånt som vi tyvärr fått vänja oss vid i licensspel. Lika mycket som jag skrattar högt över nästa geniala skämt, lika mycket svär jag när Bart för tionde gången faller ner i syra för att perspektiven är väldigt otydliga, eller sitter och kliar mig i huvudet för att vägen vidare är totalt ologisk.
Comic Book Guy, seriens kanske roligaste figur, kommenterar sarkastiskt varje gång du stöter på spelklichéer. Det ändrar dock inte det faktum att spelet sedan ändå glatt använder samma klichéer om och om igen. Om The Simpsons hade varit ett briljant plattformsspel som medvetet dummade ner sig då och då för att peka ut brister, hade det kunnat vara världens bästa spel. Nu är det, till syvende och sist, ett spel som hade passerat hela obemärkt utan Simpsons-licensen.
Men det säger en del om hur kul det faktiskt är, när jag ändå biter ihop och kämpar vidare, trots alla dessa brister. Bara att kunna springa runt i Springfield mellan banorna och titta in i polishuset, Kwik-E-Mart eller helt enkelt familjens egna hus (som jag aldrig fått någon riktig kläm på förrän nu) är mumma för vilket fan som helst. Att Simpsons-spelet är en enda parodi på spel i allmänhet är förstås genialt, och därför är det ännu sorgligare att det inte är så värst bra. Med bättre utvecklare hade det här kunnat bli ett komiskt mästerverk i klass med Sam & Max, nu är det bara kul, "in spite of itself" som jänkarna brukar säga. The Simpsons är något så ovanligt som ett medelmåttigt spel jag ändå rekommenderar alla att spela. Fast den här spelpackade hösten kommer knappast att vara snäll mot plånboken, så... vi kan väl kompromissa och köpa det i vår istället?