Gone Home

Minns du din bästa väns hem som det såg ut när ni var små? Hur det luktade? Minns du kanske till och med vad för slags kylskåpsmagneter som satt i köket, eller vad familjen brukade äta till frukost? Var det ett oboy-hushåll? Hade de messmör på sina smörgåsar? Varje hem hade en särskild karaktär. Varje hem var unikt. Det där familjelivet kan förstås, såhär med vuxnare ögon, ses som extremt likriktat. På många sätt var det så. Men det var de där små detaljerna som gjorde varje plats speciell och minnesvärd. De berättade alla något om familjen i fråga. Det var på sätt och vis detaljerna som gav dem liv. Och det är just dessa detaljer som ger liv åt familjen Greenbriar och gör Gone Home till en av årets mest speciella och minnesvärda upplevelser.

Det är en stormig sommarkväll och året är 1995. Den äldre av två döttrar, Kaitlin Greenbriar, har just anlänt hem till familjens nya hus, efter ett år på resande fot. Hon möts av en lapp fasttejpad på ytterdörren, skriven av systern Samantha. Hon ber Kaitlin om ursäkt, skriver att hon försvunnit och att hon inte vill bli hittad. Väl inomhus visar det sig att inte heller föräldrarna är på plats. Således måste Kaitlin söka igenom huset, rota genom lådor och hyllor och hitta ledtrådar som kan avslöja vart familjemedlemmarna tagit vägen. Jag tar kontroll över Kaitlin. Jag blir hennes motorik och hon blir mina ögon. Och jag tror att jag agerar som hon hade gjort om hon fått styra själv. Jag lyssnar av telefonsvararen och läser hopknycklade lappar från papperskorgen. Jag vrider och vänder på pinaler som jag tänker att hon har starka minnen av. Och jag delar hennes oro över sin syster, vars historia nystas upp ju fler spår vi nosar fram.

Genom dagboksanteckningar som portionerats ut runt i huset får jag veta att Samantha, under tiden Kaitlin varit borta, börjat på en ny skola och kämpande försökt att genomlida det tuffa och omvälvande high school-livet. Samantha tar mig tillbaka till tonåren. Hennes anteckningar är starka, träffande grubblerier som talar till alla som varit sjutton och alla som känt sig annorlunda. Jag förbannar den åldern.

Även om det också finns en hel del värme i hennes beskrivning av sin vardag, sköljer känslan av att vara ung och missförstådd över mig som om mitt huvud tryckts ned i en toastol. Jag vill krama om henne, säga att allt kommer bli bra. Men det går inte, för Samantha är inte där, och jag påminns om att jag måste fortsätta leta för att ta reda på vad som hänt.

Förutom en vacker resa genom tonårens uppvaknanden, blir Gone Home också ett väl fungerande tidsdokument, för sin slående trogna framställning av en nittiotalsvardag. Jag rotar runt bland familjens x-files-vhs:er, lyssnar på punkkassetter med band från riot grrrl-vågen, ser bilder på Twin Peaks-skådisar i Samanthas rum, och läser om hennes första möte med Pulp Fiction. Och framförallt känner jag att jag just äntrat ett riktigt hem.

Liksom hemma hos min egna bästa kompis, way back in 95, kan jag ana en speciell lukt. Jag ser vilka kylskåpsmagneter de har i köket, ser vad de brukar äta till frukost. Varje detalj är ett myrsteg som tillsammans formar familjen Greenbriar till vad som gör dem unika.

Endast genom dessa detaljer blir familjen Greenbriar, trots att de inte ens är närvarande, några av de mest levande karaktärer jag lärt känna i ett spel. I huset som alla deras historier trängs i ryms såväl nakenhet som mystik, familjär värme som isande sprickor. Och under dess tak, längs dess tilldragande korridorer, kommer jag alltid kunna känna mig som hemma.