Star Wars: The Force Unleashed

Du får inte göra si, du får inte göra så. Kraften är det mest spektakulära i George Lucas egenhändigt hopkomponerade universum, men får enligt jedi-riddarna knappt användas till något kul alls. Det är här Star Wars: Force Unleashed kommer in i bilden, för här slåss du som en riktigt ond jedi, (Vaders lärjunge) och får skapa precis hur mycket förödelse med kraften du vill.

Efter ett spektakulärt intro kommer man blixtsnabbt in i Star Wars-känslan. På spelets första bana får vi äntligen på allvar veta hur det gick till när Vader jagade och utrotade alla jedi-riddare och själv axla rollen som den väsande ärkeskurken. Det känns oerhört mäktigt att bokstavligt talat kunna skita i alla fiender vars skott han automatiskt blockerar med sina händer och bara pulverisera motståndare med kraften så kraftigt att kringliggande byggnader slits med av hans våldsamma styrka. Målet är att döda en av de få kvarvarande jedi-riddarna men det visar sig dock att han har en mycket ung son som tycks ha riktigt god hand med kraften. Darth Vader tar sig an honom, uppfostrar honom till en ondskans apostel och förbereder i hemlighet ett attentat mot kejsaren själv.

Denne lärljunge och tillika Force Unleasheds huvudperson Starkiller är designad efter sin förlaga av kött och blod, Sam Witwer, som gör hans röst. Likheten är slående och mycket skickligt utförd. Witwer är en ganska rutinerad herre som varit med i TV-serier som C.S.I., Dexter och Star Trek samt även filmer som Crank och kommande Game. Däremot har James Earl Jones trist nog fått sparken som Darth Vader, vars röst istället görs av Matt Sloan.

Star Wars: The Force Unleashed utspelas mellan den första och andra filmtrilogin och fyller i många luckor i storyn. Även om en del detaljer kommer vara mycket svåraccepterade för de verkligt insatta Star Wars-fantasterna, har George Lucas (som själv skrivit manus) lagt ned mycket energi på att bjuda på en häftig resa.

Spelmässigt påminner Force Unleashed en hel del om spel som Heavenly Sword. Det har ett inte helt finslipat stridssystem och striderna är i huvudsak decimerat till pumpande på attackknappen. Till en början förlitar man sig automatiskt på sin trogna ljussabel. Men snart inser man att kraften är en bättre bundsförvant och att alla fiender markeras på samma sätt som objekt man kan lyfta ut.

Stör du dig på en fiende kan du plocka upp honom med kraften, kasta honom mot andra fiender eller släppa honom i en avgrund. Även om det finns flera olika combos och man kan köpa sig nya attacker och finesser till lasersvärdandet, så är det ingenting som egentligen behövs eller underlättar äventyrandet. Därmed blir lasersvärdsviftandet inte så intressant som det hade kunnat vara. Speciellt inte när även kraften kan uppgraderas på liknande sätt så man snabbt blir så läskigt mäktig.

Det är inga problem att utföra otroliga attacker som att knuffa iväg hela trupper av fiender, plocka upp dem och slunga dem mot sitt öde, skjuta blixtar ur händerna och slita banorna man spelar i stycken. Alla attacker köper man på sig i takt med att man går upp i nivå och störs du exempelvis av lasersvärdsskott kan man enkelt se till att Starkiller viftar undan dem automatiskt på bästa Star Wars-manér helt automatiskt genom att välja just den uppgraderingen.

Utan att röja något av storyn blir den snabbt allt intressantare med flera oväntade händelser. Jag drivs hela tiden av en vilja att få veta vad som ska hända härnäst och i kombination med alla urläckra Star Wars-omgivningar är det svårt att inte skitas med i den goda stämningen. Det vankas besök på nya planeter och det fylls i ett flertal intressanta storyluckor som filmerna lämnat efter sig.

Här finns mängder av små detaljer som får det hela att kännas ytterst genomarbetat och som får Star Wars-fantasten i mig att jubla vid speciella tillfällen som när jag möter en mycket ung, men fantastiskt kaxig, prinsessan Leia. Sedan får man dock vara beredd att kompromissa med vad man vet om Star Wars universum, speciellt de senare delarna då det tas väldigt mycket friheter. En del så uppenbara att alla som ens sett filmerna lär reagera och andra som endast fansen lär förfäras över.

Mestadels är det imponerande banor man passerar och mängden maffiga händelser imponerar. Star Wars-galaxen är som bekant stor och vi har fått se flera spektakulära planeter i filmerna. Här vankas det besök på ytterligare några som är så fantastiska att man till slut bara gapar och tittar. Allt från djupa grottor, skrothögar med välbekanta kraschade rymdskepp och helt fantastisk växtlighet passeras under äventyret som bjuder på mer lekfull design än de tre senast Star Wars-filmerna tillsammans.

Allt är naturligtvis ackompanjerat av John Williams klassiska Star Wars-musik som överdoseras flitigt, som vanligt. En och annan trist och överdrivet enformig bana har dock smugit sig in och kräver exempelvis precisions-hoppande på samma sätt som i Ninja Gaiden II. Tyvärr är inte spelkontrollen bra nog för detta vilket orsakar en del onödig frustration när man trillar ned och måste göra om delar man redan klarat av.

Eftersom Star Wars: The Force Unleashed utspelar sig innan ursprungstrilogin har Imperiet inte hunnit ta kontroll överallt. Flera kända platser är därför lite annorlunda än man är van vid och man får bland annat se Darth Vaders enorma rymdskepp Executor vara halvfärdigbyggt och tas i bruk ute i rymden. På en av de tidigaste banorna och tillika min favorit vankas även besök i en Tie Fighter-fabrik där man äntligen får se de tjutande rymdskeppen sättas samman på löpande band. Dessutom får man under spelets gång närmare se hur rebellarmén bildas.

I Force Unleashed finns oerhört mycket potential som inte riktigt tas tillvara på det sätt det borde och coola bossfighter mot jedi-riddare urartar till knapphamringsfester komplett med minispel innan de drar sista andetaget så jag inte hinner se hur jag egentligen dräper dem. Något som jag misstänker till viss del beror på det sätt teamet som utvecklat spelet behandlats.

Lucasarts säger sig nämligen vara oerhört stolta över Star Wars: The Force Unleashed. Dock inte stoltare än att man i slutskedet av färdigställandet avskedade nästan hela styrkan som jobbat på spelet. Även nyckelpersonal som producenter och liknande fick gå och målet är att helt sluta med intern spelutveckling. Om det blir en uppföljare kommer den därför inte att göras av Lucasarts, utan måsta tillverkas av en helt annan utvecklare.

När actionsekvenserna är bra, är det oerhört bra Star Wars-action dock, och det känns inte sällan riktigt pampigt och storslaget. Utrymmet mellan de båda filmtrilogierna är härligt outforskat och i spelet fyllt med vad som känns som ganska rimliga scenarion som verkligen håller mig som spelare på halster. Allt det här gör Star Wars: The Force Unleashed till ett bra actionspel, men inte det där klockrena superspelet som jag hade hoppats på.