Det börjar med skratt, färger och spikfrisyrer. Människorna lever i harmoni med monstren. Det spelar ingen roll hur du ser ut, om du är liten eller stor, vit eller lila, pojke eller transcendent bläckfisk - alla är lika mycket värda. Så drar en mystisk, lila dimma in över världen och vips är det slut på Kumbaya-sångerna. Monstren vänder sig mot människorna och på ungefär 3,4 sekunder har hjältarna Aurora och Luceus gått från "Vi gillar olika" till att dräpa dryga dussinet.
I ett annat sort spel, i händerna på en annan utvecklare, hade intrigen kanske, möjligtvis, eventuellt, kunnat användas för att få oss att reflektera över det småtrista faktum att vi hugger ihjäl tusentals av våra forna vänner, men när Omega Force korsar Dragon Quest med Dynasty Warriors finns inget stjärterum för sådana funderingar. För liksom, hallå, världen drunknar i monster - du måste döda dem, fort!
Aurora och Luceus hinner knappt torka monsterblodet från svärdseggen innan de får sällskap av nya karaktärer; den ena mer färgglad och högljudd än den andra. Kung Doric är en bjässe på 2,5 meter som inleder varannan mening med "RHAHAHAH!" och mular monsterpack med spikklubba. Healix är en blå manet som säger "Slurp!" och levererar brittisk pipstämma så gäll att den skär i öronen. Tillkommer gör även den boomerangviftande uppfinnaren Isla, prinsessan Alena och den (bokstavligt talat) extremt gröne Kiryl. För att nämna ett axplock. Har du lirat Dragon Quest tidigare kommer du att känna igen merparten av karaktärsgalleriet. Har du inte det lär du åtminstone känna igen Akira Toriyamas klassiska tecknarstil.
Allting är på klassisk Toriyama-manér extremt färgglatt, runt och charmigt. Monstren går/skuttar/svävar mot dig med leenden på läpparna och stora, söta ögon. Jag får nästan dåligt samvete när jag filéar dem. Inte bara för att de är förbannat söta, utan också för att monstren knappt gör något. Den artificiella intelligensen är av extremt primitiv typ. Normalt strövar monstren på slagfältet mest runt som blinda hönor på prozac. De gör lite halvdana utfall mot mig då och då, men ofta känns det som om jag behöver springa precis framför näsan på dem för att få dem att reagera. Lyckligtvis är bossarna något vassare på att ge däng, men rent generellt ligger den största utmaningen i Dragon Quest Heroes: The World Tree's Woe and the Blight Below i att uttala dess titel 20 gånger i snabb följd.
Utöver sedvanligt Dynasty Warriors-röj där jag medelst vapen och magier släpper lös min inre Mel Gibson på monsterhärarna, är spelet strösslat med enklare strategi- och rollspelsinslag. Mina följeslagare har olika färdigheter och attacker och det är fritt fram att växla mellan dem under striderna. Det är även möjligt att samla olika monsterkort och använda dem till att kalla på monster som slåss vid din sida, alternativt försvarar en given position på kartan. När du inte krigar kan du spankulera på runt hemmabasen, snacka med försäljare och införskaffa ny utrustning och dopa dig med nya, fräna specialförmågor.
Det är trevliga inslag, på papperet, som tyvärr känns alltför slarvigt implementerade. Jag växlar mellan olika karaktärer men märker ingen tydlig spelmässig skillnad. Jag slänger ut monster som defensiva pjäser men utfallet känns ändå mest slumpartat. I slutändan mynnar varje batalj ut i ilsket knapphamrande, på karta efter karta. Det är förvisso rätt effektfulla specialattacker jag kan bränna av (ibland känns det som att titta på ett animeavsnitt av Dragon Ball Z) men det blir snabbt tjatigt.
Som tacksamt avbräck i det monotona monsterdräpandet får vi en trave välgjorda mellansekvenser och dialoger av (mestadels) god kvalité. Luceus låter förvisso som Jon Snow med ett finskt timmerhus i röven och Healix pipröst är - utan omsvep - genomvidrig, men i övrigt gör de engelska röstskådespelarna en fullt godkänd insats. Spelet ska också ha ett plus i kanten för att de japanska originalrösterna finns med. Själva storyn växer dock aldrig utanför de ramar som anslaget sätter upp. Det handlar om att rensa plats efter plats på monster. När det inte pratas om att dräpa monster så dräper vi monster.
Det märks att Dragon Quest Heroes: The World Tree's Woe and the Blight Below i första hand är ämnat för yngre spelare och fans av tidigare Dragon Quest-spel. Här finns mängder av fan-service, både i återvändande karaktärer och klassiska musikstycken, men för mig - som inte har någon speciell relation till serien - är denna Dragon Quest/Dynasty Warriors-mashup en ganska medioker upplevelse. Spelet är hyfsat underhållande under de inledande timmarna - sedan börjar det trampa vatten.
Rollspelsinslagen och möjligheten att använda monster i strid är av det ytligaste slaget. När motståndarna dessutom är såpass hjärndöda blir fighterna till slut extremt monotona, och när jag väl landat i den känslan finns det ingenting som rycker mig ur den. Det som börjar i skratt, färger och spikfrisyrer slutar i... tja, skratt, färger och spikfrisyrer. Och 240 156 döda monster.