Svenska
Gamereactor
recensioner
Dub Dash

Dub Dash

Hur svårt är det att styra en hockeypuck till musik? Incodra anser att det är det den ultimata utmaningen. Vi får väl se...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Föreställ dig en fest. Geometry Wars, Super Stardust Ultra, A Bastard's Tale, Super Meat Boy, Audio-surf-syskonen och Flappy Bird är alla där och diskussionerna har redan börjat gå. "Jag är omöjlig att klara av, jag är världens svåraste spel", vrålar Super Meat Boy och slår sig självsäkert för fodralet. "Jag är populärast", svarar Flappy Bird. "Jag syns i alla fall bäst!" Det är Geometry Wars som ger sig in. "Jag med", ropar Super Stardust Ultra en bit ifrån. Diskussionen fortsätter. Föreställ dig nu att det ena leder till det andra. Om någon av dessa under kvällen skulle få för sig att bli intima, gå undan och se om de är kompatibla med varandra, finns en överväldigande chans att resultatet skulle bli det jag nu sitter med. En salig blandning av alla de egenskaper från spelen ovan är vad som bjuds i Headup Games Dub Dash.

HQ

Så, vad är då Dub Dash? Det har av utvecklarna beskrivits som den ultimata utmaningen och är i princip en blandning mellan Geometry Wars och Flappy Bird. Ditt mål är att guida något som liknar en enorm högteknologisk badring genom banor den ena svårare och mer klurig än den andra, samtidigt som ett lagom stressande beat dunkar i bakgrunden. Det låter kanske enkelt? Att timing är det enda som krävs? Jag rullar igång första banan, rätt självsäker. Till att börja med är "golvets" rutnät prytt med siffror som verkar räkna ner till första hindret.

Några rutor ifrån det går en rad pilar tvärsöver rutorna, en tydlig indikation på att jag ska gira vänster. Jag trycker på vänster piltangent och ackompanjerad av en ton tar jag mig förbi den första fyrkanten, toppad med en vass triangel som säkerligen hade punkterat min badring vid kontakt. Banan fortsätter och under färden får jag hjälp av pilar i golvet och texter på skärmen som upplyser mig om vad jag ska göra. Det går rätt bra, tre försök senare har jag tagit mig igenom banan. Nöjd.

Dub Dash
Att klara en bana ger en skön känsla, något vi gillar.

Den första banan, Massive Dance, är en ren introduktionsbana, gjord för att jag som spelare enkelt ska förstå hur man kontrollerar hockeypucken i olika situationer. Ducka för hinder på var sida om vägen, i smala tunnlar väja undan trianglar som annars spetsar mig och flyga i två dimensionella tunnlar kantade av taggar - på samma sätt som man kontrollerar sin fågel i Flappy Bird. Krockar du är du tillbaka på ruta ett. Bara att börja om från banans start. Det krävs lite tålamod och några försök slutar i katastrof men till slut har jag klarat mig igenom inledningen och är redo för resten av spelet. En bana till med exakt samma tillvägagångssätt - försök på försök av misslyckande och groda efter groda hoppar ur munnen på mig. Plötsligt lyckas jag komma förbi ett hinder som jag försöket innan dundrade rakt in i, och översköljs av den lycka en känner efter att ha överkommit ett problem som stört en alldeles för länge. Bara för att exakt fyra sekunder senare frontalkrocka med nästa utbuktning.

Detta är en annons:

Ja, nog är det utmanande alltid. Vilket jag å andra sidan uppskattar då det är skönt med en liten utmaning då, då och den där riktigt sköna känslan av framgång efter evigheter av tragglande infaller inte så ofta nu för tiden. Något som gör det hela om än ännu mer utmanande (eller irriterande) är att de senare banorna också är snabbare. Intensivare låt och mera täta hinder. Mer täta hinder och snabbare tempo är lika med ännu svårare. Det tar lagom lång tid att vänja sig vid en bana och ibland lite för lång tid att besegra den vilket leder till att du när du klarat av en och kastar dig över nästa, genast får samma känsla som när du började.

Dub Dash
Känslan som uppstår när du nästan är klar...

Nya och outforskade världar väntar. Snabbare världar. Mer oförlåtande världar. Något som må hända lindrar ångesten är att fenomenet checkpoint faktiskt existerar. Via läget som kallas "Challenge". Det fungerar på exakt samma sätt som enspelareläget ("kampanjen" om man så vill) och istället för att avancera får du liv. Fem stycken hjärtan delas ut efter varje avklarad runda. Skulle det sen till att du krockar i enspelarläget (vilket du säkerligen gör) så kan du om du passerat genom en portalliknande fyrkant kan du istället för att börja om, klicka på hjärtat och börja rulla ifrån senast passerade checkpoint. Det kostar såklart ett hjärta med det kanske det är värt? Har du hjärta att offra ett hjärta?

Dub Dash
Flappy Bird tittade förbi, eller?
Detta är en annons:

Jag gillar verkligen grafiken i Dub Dash, förutom då den distraherar mig. Jag tänker arkad när jag ser spelet. Jag tänker spelhall där man mitt i en hop polare står och rockar valfri arkadmaskin medan ljuseffekterna haglar. Först och främst är banorna uppbyggda på så vis att badringen hela tiden rullar inåt och banan försvinner i skärmen undre kant. 3D-effekten har fått mig att flera gånger rygga tillbaka då ett torn bredvid den snitslade banan "varit på väg ut ur skärmen". Man kan likna det lite vid att se livet genom en Fisheye-lins. Men men, åter till pixlarna. Gränssnittet består av fyrkanter som tillsammans bildar ännu större fyrkanter.

Trianglar av olika tjocklek och såklart cirkeln du styr. Bortsett från badringen du styr så pulserar i princip allt förutom "golvet" och väggarna som håller dig på hyfsad plats. Pulserar som i takt med musiken. När det fungerar är det superhäftigt. Diu har flyt och väjer för det ena hindret efter det andra samtidigt som musiken pumpar ur högtalarna. Synkroniserat med den blinkar hela skärmen i rosa, rött, gult och blått beroende på vilken färg kuberna i din närhet råkar ha. Eftersom det grafiska i det här spelet har en väldigt central roll för upplevelsen har det flera gånger hänt att jag blivit lite för fascinerad av dekorens alla nyanser och helt tappat kollen på vart min badring befinner sig. Allt är superskarpt och nyanserna är "lysande" men ibland har dessa snudd på tagit överhanden.

Dub Dash
Trots svårighetsgraden får du i spelets början hjälp konstant. Bara för att lära dig.

Med det menar jag stulit fokus från min lilla hockeypuck. I ett skede Flappy Bird-styrde jag mig igenom ett tvådimensionellt utrymme samtidigt som bakgrunden pulserade och rörde sig så intensivt att min svarta prick drunknade i effekterna. Jag kraschade såklart. Hurvida detta är en utmaning eller ett irritationsmoment blir upp till var spelare, men jag tycker att det inte är så jättetrevligt om man säger så. Innan jag glider tillbaka på svårighetsgraden kan jag säga att grafiken inte på något sätt är dålig. Tydlig, skarp och med passande nyanser sticker den ut och ser bra ut. För den tekniska specifikationens skull kan jag nämna att dessa observationer är gjorda i 1080p.

Ljudet är kanske det här spelets främsta marknadsföringskort, och således en potentiell fallucka. Ett beatbaserat spel med dåligt ljud? Det skulle inte se så bra ut. Turligt nog så är ljudet i Dub Dash allt annat än dåligt. Min rigg är bestyckad med ett par Altec Lansing ADA885-högtalare i 2.1 position, och fylligheten jag fick gav inget att klaga på. Då det är mycket techno är det viktigt att diskant och basregistret täcks ordentligt. För att verkligen höra ordentligt vred jag upp volymen en bit. Djup bas och perfekt stickande diskant. Jag har även testat spelet på min bärbara dator och då tillsammans med mina Seenheiser CX300II-Precision-hörlurar. Ljudmässigt fungerade det alldeles utmärkt. Jag kan tänka mig att det här spelet tar plats bredvid inte bara andra spel av samma natur utan också Rock Band, Guitar Hero och DJ Hero när det kommer till verktyg för att störa grannarna. Framför allt gör det oerhört mycket för inlevelsen att spela det här på högre nivå.

I likhet med i stort sett alla spel på fetsen i början, så är det lika enkelt att styra ditt bildäck som det är att gå. Ena foten framför den andra. Piltangenterna. En pil för vänster och en pil för höger. Tryck och håll nere vänster för att hålla till vänster. Samma sak med höger. Det fina i Dub Dash är att det fungerar på samma sätt som brädspelet Othello - "A minute to learn a lifetime to master". Och vad jag menar med master tror jag du kan räkna ut vid det här laget... En nackdel med kontrollerna är om du själv vill justera dessa. Normalt sett skulle det inte vara någon större utmaning. Du glider in i pausmenyn och klickar upp inställningar. Väljer sedan kontroller. Justerar. Done. Du går tillväga på samma sätt här men när du är inne i kontrollerna står det inte i ren text eller ikon vilken knapp du väljer att mappa.

Dub Dash
Kabom! Förvänta dig minst en sådan här per bana. Minst.

Här har vi ikoner som berättar för dig vilken kontroll du håller på att ändra men istället för som sagt en simpel text eller en ikon som representerar knappen, har vi sifferkombinationer som ska representera olika knappar. Trycker du på säg A står det inte A utan ... Inte logiskt någonstans och det ville till sig rejält med trial and error för mig innan jag halvt förstod mönstret. En smidigare lösning hade varit bättre då jag misstänker kommer irritera många. När jag ändå diskuterar minus kan jag också ta upp ett problem jag hade när jag skulle testa spelet på min bärbara dator. Ingen speldator men den uppfyllde systemkraven med råge. Det fungerade inte alls. Det gick inte att spela då det "flöt på" i tio bilder per sekund. Väldigt konstigt med tanke på att det rullade i 700 bilder i sekunden på min vanliga spelrigg och jag kan bara hoppas på att det är en barnsjukdom som kommer patchas inom en snar framtid (när dessa rader författas är det i runda slängar en och en halv vecka kvar innan spelet släpps på Steam). Men bockar man av dessa så finns det inte så mycket mer att klaga på vad gäller det spelmekaniska.

Dub Dash
Gäller att hålla tungan rätt i mun, och inte fastna i ett mönster.

Vilka spel som spenderade natten i vilket fodral den där kvällen, kommer vi nog aldrig få veta. Det blir upp till var och en att försöka lista ut, men i vilket fall som helst så är avkomman Dub Dash ett underbarn vad gäller hållbarhet. Om du är villig att offra några timmar för att lära dig timingen, och inte har något emot att hålla dig till de förinställda kontrollerna (under förutsättning att du inte har en masterexamen i minne) så kommer du ha kul med Dub Dash. Riktigt roligt. Gillar du dessutom funkig techno och inte har anlag för epilepsi (jag har varit friskförklarad sedan 2009 men tvivlade på det under mina sessioner) så blir det bara ännu bättre. Vi sätter en solklar sjua och det är allt jag har att säga om det.

Dub DashDub DashDub DashDub Dash
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Utmanande, bra musik, enkla kontroller
-
Oförlåtande, ologiska kontrollinställningar, stundvis jobbiga effekter
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

0
Dub DashScore

Dub Dash

RECENSION. Skrivet av Andreas Blom

Hur svårt är det att styra en hockeypuck till musik? Incodra anser att det är det den ultimata utmaningen. Vi får väl se...



Loading next content