Micro Machines: World Series

Länge var Micro Machines-spelen något slag peak-värde för hur roligt man kunde ha med en näve kompisar i en TV-soffa. Små och hutlöst ettriga bilar körde fram genom vardagslandskap fulla av dödliga fällor som lömskt placerade senapsflaskor att krocka med eller vattenkannor att bredställa in i med dunder och brak. Det blev alltid en strid på kniven in i mål med dundrande skrattsalvor.

Varför serien dog ut vet jag faktiskt inte, men det har sannolikt att göra med att det ett tag kom lite för många spel i serien som helt enkelt var för snarlika varandra samtidigt som kvaliteten dök. Det började även komma alternativ som var precis lika roliga eller bättre som Mashed: Fully Loaded, samt en uppsjö av kopior. Dessutom gjorde onlinespelandet att det här med lokal multiplayer började dö ut.

I takt med att lokal multiplayer allt mer gjort comeback på senare år och spelen med småbilar som tävlar inte längre släpps i parti och minut - tyckte Codemasters att det var hög tid att ta tillbaka den klassiska serien igen, och skaffa rättigheterna till Micro Machines från Hasbro på nytt. Hittills är allt det här idel goda nyheter, för ett riktigt bra Micro Machines år 2017 skulle kunna bli precis hur stort som helst.

Jag skriver "skulle", för tyvärr håller det inte riktigt måttet på det sätt jag hade önskat. För till saken här att Codemasters faktiskt släppte Toybox Turbos för bara något år sedan, ett spel som i allt väsentligt var just Micro Machines. Men eftersom det inte hette så, försvann det lite i mängden och fick inte riktigt det erkännande spelet så väl förtjänade. Varför jag tar upp det är för att Toybox Turbos är ett utmärkt bevis på att Codemasters fortfarande behärskar genren bättre än några andra.

Micro Machines: World Series känns nämligen som en budgetversion av ovan nämnda titel snarare än något annat med mindre av egentligen allting. Här finns 12 bilar istället för 35 och det saknas ett singleplayermästerskap eller karriärläge att spela igenom. Nu hör jag till dem som tycker att det inte är något problem i sig att spel dedikeras till antingen bara single- eller multiplayer (tvärtom, ofta föredrar jag det), men här hade det behövts, om inte annat för att få träna upp sig i lugn och ro.

Allt fokus är istället lagt på multiplayer. Tidigare spel i serien (inklusive Toybox Turbos) kretsade klassiska elimineringsrace där avåkning gjorde att man inte längre fick vara med och det var ett logiskt sätt att göra det på eftersom allt utspelades på en skärm. Man kunde helt enkelt inte halka för långt efter, tekniken medgav det inte. Samtidigt ledde det oförlåtande konceptet till nerv och elaka skratt, och begränsningen blev en tillgång.

Här finns dock desto fler spellägen såsom just eliminering, men även mer traditionell racing och spelläget Battle. De 12 bilarna som finns har alla olika egenskaper, och det gäller att välja rätt. En som är värdelös i racen kan istället vara oumbärlig i Battle, ta exempelvis ambulansen som kan hela dina lagkamrater eller urstarka förgöraren GI Joe Mobat Tank. Just Battle tenderar att bli väldigt hektiskt medan du försöker kämpa dig till en vinst i exempelvis Capture the Flag eller King of the Hill, och det är den mest lyckade enskilda nyheten i spelet. Se bara till att spela med folk du känner, det blir så mycket roligare.

Medan det är bra, så räcker det ändå inte riktigt, i synnerhet som här bara finns tio banor. De som finns är väldigt väldesignade, det ska sägas, men det hade behövts det dubbla, fler bilar att låsa upp och egentligen ett eget banbyggarläge. Men det som drar ner upplevelsen mer än något annat för min egen del är spelkontrollen. Den är liksom svampig och inexakt på ett sätt som aldrig känns sådär riktigt roligt. Visst lär jag mig traktera bilarna, men det finns alltid en känsla av att ratta svävare istället för små rappa leksaksbilar.

Eftersom det som sagt bara är tolv småkärror med har Codemasters satsat på loot-lådor med detaljer att smycka ut åken med för att skapa lite variation. Det finns klart tjusiga skins, och det skänker personlighet. Dessutom får du pengar i spelet att handla för så du kan låsa upp det du vill ha även om du inte hittar det motiv du sett någon annan ha och som du just nu är ute efter.

För min egen del är det fortfarande lokal multiplayer som är den stora charmen med Micro Machines, och det handlar fortfarande om eliminering för den som halkar efter. Medan jag såklart fattar att exempelvis Mario Kart 8 Deluxe har en helt annan budget, så är det begränsade innehållet ett stort problem här, och det finns helt enkelt inte nog för att jag och vänner ska vilja spela timmar i sträck. Lusten att vråla svordomar och gnida in oförtjänta segrar i ansiktet på varandra krymper i takt med att vi spelat banorna utan och innan och fler bilar inte finns att tillgå sedan alla hittat sin favorit.

Utöver detta är det rankade spelläget online som Codemasters tycks ha lagt mest kärlek på. Här är tanken att det ska bli mer nerv och möjlighet att bygga en karriär erbjuds. Men Micro Machines: World Series tycks ha problem med både onlinepublik och nätkod. Det är ett spel där minsta störning ger katastrofala följder och jag märker av en och annan hicka på linan som ger just detta. Dessutom verkar publiken osugen på att spela online och det är ofta jag får möta botar bland mänskliga förare.

Micro Machines: World Series känns som en något ofokuserad produkt där det är som att Codemasters inte riktigt vet för vem de gjort spelet. Mer kärlek på lokal multiplayer och även ett vettigt singleplayer hade gjort gott och det hade dessutom behövts mer av allt. Det säljs visserligen inte till fullpris, men det räcker ändå inte. Om du vet att du har goda vänner att spela med så kommer detta absolut roa kunglig under några timmar, men det är också allt då resten tyvärr är mediokert.