Race Arcade

Om du liksom mig och chefredaktör Petter Hegevall inte kunnat kalla dig tonåring på åtskilliga decennier på gund av hög ålder, så är chansen stor att du minns Sprint-serien som Atari-ägda Kee Games skapade. Kort sagt racing där du ser hela eller stora delar av banan uppifrån och kan tävla med flera andra. Det var bland det absolut roligaste som överhuvudtaget gick att spela när vi var yngre, mycket just på grund av multiplayermöjligheterna som alltid ledde fram till benhårda dueller där misstag snabbt blev fatala.

Så varför babblar jag om spel som sedan länge fyllt gubbe? Jo, för när jag såg Race Arcade så insåg jag direkt vilken typ det var och såg till att få recensera det. Vi snackar i allt väsentligt just en Sprint-klon fast många år senare. Och med det lite misslyckade Micro Machines: World Series i färskt minne var jag verkligen sugen på denna form av partyracing.

Innan jag börjar dissekera spelet vill jag direkt säga att finska utvecklarna Iceflake Studios gjort ett fantastiskt gott jobb med presentationen. Det ser ut som ett 16 bits-spel på det bra sättet (tänk Amiga eller Mega Drive snarare än Super Nintendo) där överdriven kontrast leder till en väldig tydlighet och faktiskt bidrar till körkänslan. Det är aldrig några oklarheter över hur banorna går, var genvägar finns eller vad man inte bör köra på, och det finns dessutom massor av små läckra detaljer i grafiken som tåg som kör förbi, grävskopor, paradisöar och mycket annat. Jag verkligen älskar de bedårande lakritsmärkena som uppstår i underlaget efter att jag slirat mig igenom en kurva eller tvingats grisnita.

Tydligheten i grafiken gör även att det aldrig är oklart vilka motståndarna är, trots att det här kan avnjutas med upp till fem andra spelare på samma TV. Att kunna tävla på det sättet med sex personer är direkt magiskt och det går att välja mellan delad skärm där en ansenlig mängd av banan finns, eller satsa på totalt kaos genom att låta hela banan synas.

Det finns såklart även ett singleplayerläge med tre olika svårighetsgrader att köra igenom. I Sprint-serien var alla bilar likadana, men här är det stora skillnader och olika fordon används på olika banor. Vi snackar traktorer, olika sportbilar, motorcykel och... UFO. Var alltså beredd på att behöva lära dig bredställa och ta kurvorna perfekt beroende på vilket fordon du för tillfället rattar runt i. De snabbare kärrorna kräver en hel del träning för att kunna användas effektivt och däri ligger också en hel del av spelets utmaning. När du väl behärskar bilarna går det även ganska bra att ta sig först in i mål mot datorn.

Men det är egentligen sekundärt. Man köper inte Race Arcade för singleplayer och det är dessutom ganska repetitivt. Med några glada polare i soffan blir det en helt annan historia. Det vrålas svordomar och hotelser av olika slag, det avkrävs revanscher och vartenda race tycks ha någon minnesvärd händelse alla skrattar åt efter målgång. Folk hittar sina favoritbilar och banorna är såpass bra att de är roliga att köra på om och om igen.

Så är allt fina fisken alltså? Både ja och nej. Spelet är faktiskt rätt komplett betraktat som en moderniserad Sprint-klon. Det har ett mer utvecklat singleplayer och vansinnigt underhållande lokal multiplayer. Men det är ju också så att det här med att dra ihop en näve vänner för att spela hemma hos någon inte alltid är det lättaste i vuxen ålder. Det här folk kallar "livet" kommer ibland emellan. Det här är ett spel som även hade varit roligt att kunna köra online, med det saknas tyvärr helt.

Jag tycker också att när det gjorts så bra arbete med grafik och design, så hade det varit på sin plats att lassa på med ljuv nyskriven chipmusik. Tyvärr är den aspekten rätt medelmåttig och varken däckljud eller låtar är något du kommer minnas när du stänger av din Xbox One. Hade denna bit levererat, hade det gjort väldigt mycket för känslan i slutändan. Minns RC Pro-Am (återutgivet på Rare Replay) till exempel och hur bra musik det hade och många av er säkert kan nynna på ledmotivet utan att ens fundera på saken. Med det på plats hade detta snudd på varit en modern klassiker.

Egentligen är det inget att tveka över. Om du har vänner som gillar lokal multiplayer och inte bangar lite ljuv retrokänsla så ska du definitivt införskaffa Race Arcade. Det erbjuder egentligen inget nytt, men väl en förfinad variant på ett mycket beprövat koncept. Spelkontrollen är bra, presentationen ljuvlig och med tanke på att Sprint 2 (det första spelet i serien heter faktiskt så) från 1976 och Super Sprint från 1986 fortfarande är lika roliga så bedömer jag risken för att du ska tröttna som tämligen marginell. Om du däremot vet med dig att du mest kommer spela ensam, så finns det bättre alternativ.