Last Day of June

Inom konsten har döden alltid varit ett minst sagt aktuellt tema. Se bara på hur ikonisk Bengt Ekerots roll i Bergmans Det sjunde inseglet snabbt blev, och på hur viktig poesi om döden från bland annat Poe, Frye och Dylan Thomas varit genom årens lopp. Inom spelvärlden har döden alltid varit närvarande, oavsett om det handlar om färgglada extralivssvampar eller den senaste trenden där spelskapare bygger ett gripande äventyr om döden utifrån egna erfarenheter och upplevelser. That Dragon, Cancer, What Remains of Edith Finch, and Fragments of Him är bara tre spel på senare år som behandlat detta tema och Last Day of June gör i princip samma sak.

Spelet har utvecklats av samma team som gjorde Murasaki Baby och är rent estetiskt extremt färgglatt medan det rent tematiskt är mörkt, stramt och jobbigt. Last Day of June handlar om döden och människans problem med att hantera det faktum att vi faktiskt alla kommer att dö. Huvudpersonen Carl återupplever i spelet den dagen då hans fru avled, om och om igen genom fyra olika perspektiv som alla representerar en av parets fyra bästa kompisar.

Det handlar om att se på sin fru June från fyra olika perspektiv och genom dessa försöka ändra på den där dagen, försöka rädda hennes liv. Lite som Måndag hela veckan med Bill Murray, fast inte ett dugg komiskt. Spelaren måste skifta perspektiv och genom att kliva in i fyra olika oljemålningar som representerar de olika vännerna måste Carl nu lösa ett antal mindre (enklare) pussel för att på så sätt försöka förhindra den där trafikolyckan som dödade hans käresta samt placerade honom i en rullstol för resten av sitt liv. Låter det tungt? Mörkt? Jobbigt? Det är tungt, jobbigt... Och mörkt. Men också minnesvärt och vackert på ett sätt som griper tag och trollbinder mig som spelare.

Rent spelmekaniskt är detta väldigt simpelt. Det gör dock att jag som spelare istället kan fokusera på tematiken och på berättandet och jag upplevde också det som om den kraftigt förenklade spelmekaniken hjälpte mig att komma i kontakt med fler av mina mest primitiva känslor, på ett mer äkta och avskalat sätt än många andra titlar som attackerar samma typ av ämnen. Last Day of June är en känslomässig berg-och-dal-bana som (utan att avslöja något) mest troligt kommer att förtrolla dig med effektiva reflektioner och en syn på livet som är värdefull och till viss del även lärorik.

Designen är riktigt härlig. Unik. Musiken likaså. Steven Wilsons soundtrack passar varje scen och ackompanjerar varje känsla på ett snillrikt sätt vilket gör att detta känns som en väldigt polerad och väl anpassad produkt. Det som däremot inte fungerar särskilt väl och som för egen del drar ned betyget från en solklar nia till en åtta är att mängden laddningstider och på det sätt som de bryter upp spelets flöde och flyt, inte alls passar själva upplägget. Det finns lite väl mycket repetition här, också. Något som utvecklarna enkelt hade kunnat slunga ut även om det hade inneburit ett ännu kortare äventyr.

Trots vissa små-bekymmer är Last Day of June ett ljuvligt litet indieäventyr som anspelar på starka känslor och behandlar ämnen som är viktiga och enkla att relatera till.