Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Destiny 2

Destiny 2

Ödet har som... Nej, det blir ingen krystad ordvits här inte. Däremot kan vi bjuda på Sveriges fetaste recension av det hett efterlängtade Destiny 2...


Väntan på Destiny 2 har egentligen inte varit särskilt lång, men samtidigt känns det som det har varit en smärre evighet. Även fast det visades upp för första gången för drygt ett halvår sedan, där i maj, har det gått ganska exakt ett helt år sedan den sista expansionen kom till det första spelet vilket såklart gör att längtan efter mer Destiny har varit uppskruvad bra länge nu.

Vid det här laget vet vi alla vad som gick snett när Bungie hypade upp sin produkt som om det inte fanns någon morgondag för att i slutändan leverera en upplevelse som var en oerhörd besvikelse för många spelare. Destiny levde helt enkelt inte alls upp till förväntningarna, när det begav sig. Visst var vi många som ändå fortsatte spela, trots bristen på innehåll och krossade löften. Men det var en massiv besvikelse, hur vi än väljer att se på det.

Det går dock inte att förneka att Destiny trots allt blev en succé med miljontals återkommande spelare och Bungie lyckades faktiskt successivt göra spelet (mycket, mycket, mycket) bättre med tiden. Jag vet dock att många kände sig så pass brända förra gången att man inte riktigt har vågat hoppats på Destiny 2 för att slippa riskera hamna i samma trista sits, igen. Vi kan nog vara överens om att det inte fanns några planer på att sprätta på en stor tvåa efter titeln bara tre år efter det att Destiny hade sin premiär men i ett försök att nå tillbaka till alla som trodde på konceptet till att börja med - startar Bungie om med målet att allt ska bli bättre. Allt har nu förbättrats. Varenda liten detalj.

För att försöka göra den här recensionen så tydlig och transparent som det bara går tänkte jag först och främst bara klargöra ett par saker. För ungefär en månad sedan besökte jag Bungie i Seattle, där fick jag spela igenom två tredjedelar av kampanjen i Destiny 2 och klämma och känna på spelets andra aktiviteter. Jag fick inte se allt men totalt lyckades jag trycka i mig cirka 20 timmar. Spelet är som bekant släppt nu och jag har de senaste dygnen lyckats avnjuta 30+ timmar till med att klara kampanjen och utforskat sådant jag inte riktigt kunde göra i Seattle. Jag har i och med detta lirat cirka 50-55 timmar av Destiny 2 innan jag nu sätter mig ned för att försöka dela ut ett betyg.

Den speltypen som Destiny ändå tillhör gör det dock svårt att verkligen kunna gå på djupet i precis varenda detalj eftersom det riktiga spelet egentligen startar först när eftertexterna har rullat och mycket växer fram med tiden. I skrivandes stund finns exempelvis inte den första raiden ute och den nya funktionen Guided Games har inte aktiverats ännu. Det som finns just nu tycker jag är mer än tillräckligt för att kunna bedöma spelet rättvist men visst kommer det uppdagas nya saker, hemligheter och funktioner de kommande veckorna. Så, då har vi rett ut det där. Är Destiny 2 värt dina surt förvärvade stålar? Kort, gott och ungdomligt; Det kan du slå dig i backen på.

Destiny 2
Spelet är proppat med "Public Events" och det är lättare än någonsin att hitta dem.

En av de absolut viktigaste aspekterna i ett spel för mig är en tight, välregisserad, snyggt sammansatt och intressant historia med älskrivna karaktärer. Det är äventyr som Mass Effect och Metal Gear Solid som är bland mina favoritspel av just sådana orsaker. Det absolut första som slår mig när jag börjar spela Destiny 2 är just produktionsvärdet i berättandet. Här snackar vi om riktiga mellansekvenser, timmar med dialog och en känsla av att det faktiskt finns någonting att berätta den här gången. Det finns ett internetskämt om att beta-versionen av Destiny 2 innehåller mer berättande än hela det första spelet och visst ligger det någonting i det.

Jag kastas rakt in i hetluften och innan jag ens hinner vråla "Dinkelbot" startar det första uppdraget. Tornet vars funktion har att skydda den sista mänskliga staden på jorden är under en våldsamt explosiv attack. Allting brinner, det regnar som tusan och allt känns hopplöst. Min allierade "Ghost" (som spelas av Nolan North) låter uppgiven och smittar av sig på mig. Det där satans tornet där jag har tillbringat tre år av mitt verkliga liv med att sparka på en digital boll kommer behöva överges. Jag vet att jag framställer mig som en ultrafjant här men det känns faktiskt vemodigt och det är såklart meningen att jag ska ta det personligt, vilket jag gör. Bungie lyckas rycka med mig i berättelsen här på ett sätt som de aldrig tidigare gjort, inte ens under alla år med Halo.

Jag får strax lära mig att det är den ruskige rymdpaddan Dominus Gauhl som ligger bakom förstörelsen och precis när det är dags att ge honom på truten kastar han min karaktär över kanten på den stora muren. Min stackars krigare slungas ned mot ett normalstort skogsbryn i cirka 400 kilometer i timmen. Eftersom jag är jag (och Destiny 2 inte är verklighetsbaserat) överlever min karaktärer med nöd och näppe och när han stapplar omkring på stadens gator har resan mot återhämtning, återuppbyggnad och vedergällning - alltså startat. Målet med spelets kampanj kommer givetvis att kretsa kring att Ghaul måste stoppas, till varje pris, men det som imponerar på mig är hur rikt Destiny 2 känns med riktig karaktärsutveckling, utvecklade världar och traditionellt berättande. Det finns en klar början, mitt och slut och även om det låter som något självklart är de tre punkter som praktiskt taget saknades i första spelet.

Det är en bra kampanj som innehåller massvis av intressanta moment, varierande uppdrag och allt är för det mesta otroligt bombastiskt samt explosivt uppbyggt. De återkommande karaktärerna med den karismatiske Cayde-6 (spelas av Nathan Fillion) i spetsen är tillbaka men vi får även stifta bekantskap med nya ansikten. Den mest framträdande av dem är förmodligen Hawthorne som för tillfälligt ser till att evakueringen från staden går så smidigt som möjligt. Utbytet mellan alla karaktärer är välgjort och reflekterar alltid den stundande situationen på ett bra sätt. Vanguard-trion, Ikora, Zavalla och Cayde-6 måste hantera vad det innebär att bli av med sitt "Ligth" och frågeställningen om de överhuvudtaget är "Guradians" längre eller inte. Det handlar om att bygga upp det som har gått förlorat och samtidigt om att hitta vem man är när man inte har någonting kvar. Jag njuter till fullo av de tio timmar jag spelar innan jag når eftertexterna känner mig tillfredsställd med hur det hela avslutas.

Det man kan smågnälla på vad gäller kampanjen och karaktärerna är att det känns som att bi-rollerna inte riktigt får det utrymme som de kanske skulle behöva. På varje planet får jag träffa en ny person som sedan fungerar som destinationens uppdragsgivare. På jorden (European Dead Zone) är det den hårdnackade Devrim Key som är en surmulen krypskytt som helst av allt sitter i sitt kyrktorn och prickar utomjordingar i plytet för att sedan avfärda det som en helt alldaglig syssla. På Nessus får jag stifta bekantskap med den artificiella intelligensen Failsafe som jag finner ombord på ett urgammalt mänsklig, och kraschad, rymdfärja. Hon agerar lite märkligt och verkar till en början ha utvecklat dubbla personligheter och mycket av humorn kretsar kring just det. På Titan träffar vi Sloane och på Io warlocken Asher Mir. Gemensamt för alla är att de känns underutvecklade för tillfället och inte sådär minnesvärda som jag hade hoppats på. Jag är dock övertygad om att de kommer växa med tiden och när fler uppdrag och expansioner har släppts kommer jag säkerligen fått bekanta mig ännu mer med dem.

Destiny 2
Destiny 2