Marvel vs Capcom: Infinite

På ytan har Marvel vs Capcom-serien alltid sett lättillgängligt och möjligen lite ytligt ut. En massa figurer från Capcom som sällan eller aldrig har träffat varandra samt en trave Marvel-hjältar där detsamma faktiskt också gäller i hyggligt stor grad. Sedan har de alla utrustats med helt vidunderliga attacker där nästan varje knapptryck skickar ut ett sprudlande fyrverkeri av överdrivet stora attacker som resulterar i en combo om minst fem slag.

Verkligheten är dock annorlunda. Marvel vs Capcom-serien en av de mest krävande fightingserierna av dem alla. Det är ett spel där en amatör inte kommer att få ens den minsta skada på en skicklig spelare och vara helt fastnaglad i ena hörnet utan att alls kunna röra på sig medan det fingerfärdigt knappas fram combos på +100 träffar. Det går oerhört snabbt och det gäller att kunna nyttja systemet fullt ut samt veta vilka figurer som lirar väl ihop med vilka för att få ett maximalt bra lag.

Det som gör Marvel vs Capcom unikt är dock att det trots det enorma speldjupet är precis lika roligt för just de glada amatörerna. Att ta Arthur från Ghost 'n Goblins och låta honom peppra Captain America med lansar för att snabbt byta in mot Spindelmannen som snabbt nätar herr 'Murica och slungar honom runt som om det vore ponnyhästarna på Liseberg, är helt enkelt något som aldrig blir tråkigt.

Och Capcom har till denna utgåva dessutom jobbat hårt på att göra det ännu enklare att spela och därför har de slopat föregångarens upplägg med de sex klassiska attackknapparna (tre för spark och tre för slag med olika styrka och snabbhet) vi vant oss vid från Street Fighter och bantat det till fyra precis som i Marvel vs Capcom 2: New Age of Heroes. Det finns även en knapp för Assist och en för Infinity Stones. Det finns säkert de som sörjer detta, men för min egen del känns det helt rätt prioriterat då spelet är så makalöst djupt ändå och absolut inte behöver dessa sex knappar för attack. Det gör även slagsmålen mer handkontrollsanpassade, där det även finns genvägar för att förenkla det ytterligare. Det mest uppmärksammade är att du enkelt kan göra combos genom att peppra på Light Punch-knappen. Som gammal och lätt konservativt struken fightingräv känner jag mig alltid lätt skeptisk mot alla former av automatiska tillägg, men konstaterar att det inte tycks sabba balansen något.

För att strömlinjeformat spelet och återgå till hur det fungerade i det allra första spelet i serien, slåss man här heller inte längre med tre figurer, utan två. Jag hör till dem som alltid tyckt att två var bättre än tre (allra helst när man kunde spela två personer i varje lag i det första spelet där varje person styrde en figur). Mer är inte alltid bättre och det blir mer fokuserat och lättare att få till ett effektivt team på detta sätt. Matcherna blir också mer intensiva när det inte längre går att ha två personer utbytta som sakta helar medan den tredje kör defensivt för att dra ut på tiden för att maximera helandet. En stor förändring som i grunden betyder ganska lite, för att summera.

Den största spelmekaniska nyheten är annars ovan nämnda Infinity Stones, vars funktion även namngivit spelet. I princip handlar det om olika egenskaper du kan ge dina kämpar för att maximera deras effektivitet. Ett klockrent exempel på hur flexibelt det kan vara är att ta en långsam, men fullkomligt vanvettigt stark karaktär som Hulk. För att göra honom mer användbar kan du välja Time Stone, vilken gör den gröne liraren snabbare. Med ens har du fått en gigant som är närmast brutet stark, en även backar upp det med att vara snabb.

Andra alternativ kan vara Soul Stone som återställer liv för dina figurer (vilket också fungerar bra med en redan stryktålig bjässe som Hulk) eller Space Stone som kan användas till att liksom dra motståndarna till dig. En egenskap som är underbar när du vill göra långa combos eller få snabba avståndsbaserade figurer att tvingas närmare dina knutna nävar. Upplägget är en variant på de olika "ismer" som funnits i flera av Capcoms tidigare fightingspel, och spontant känns de som ett fiffigt upplägg, även om de för den oinvigde betyder extra väljande av saker de egentligen inte alls begriper sig på. Det är något jag normalt inte tycker tillför så mycket, utan föredrar mina fightingspel med så få gimmickar och supermätare som möjligt till förmån för rekorderligt kokstryk.

Med tanke på att spelet innehåller 30 spelbara karaktärer som kan blandas hur som helst och sex stycken Infinity Stones, så får vi en makalös massa kombinationer. Jag får förmoda att några varianter snabbt kommer visa sig vara klart bättre än andra, men så har just denna serie å andra sidan alltid sett ut. Det är därför inget stort problem, men jag misstänker att det kommer att balanseras ett flertal gånger framledes.

Ett bra tips är för övrigt att faktiskt spendera lite tid med spelets träningsläge för att få kläm på hur systemet fungerar. Mer så här än i andra fightingspel faktiskt. Men efter att ha gjort det vill jag slå ett slag för Mission-läget där du ska utföra specifika uppdrag mot andra karaktärer. Det blir ett roligare sätt att försöka lära sig spelkontrollen där saker måste utföras i praktiken och inte bara mot en stillastående motståndare som gör allt för att assistera dig. Fixar du detta, är du på allvar redo att dänga dina vänner.

Eftersom det har gått sex år sedan senaste delen släpptes, och Playstation 3 och Xbox 360 inte längre får vara med och leka, kunde man misstänka att Marvel vs Capcom: Infinite skulle bli något alldeles extra rent grafiskt. Tyvärr känns det inte alls så, och då har jag ändå lirat PC-versionen i första hand med allt uppskruvat till max. Sägas ska att bilduppdateringen känns väldigt stabil, men laddningstiderna är något Capcom gärna får fila lite extra på.

Dels känns spelet inte överdrivet skarpt och dels upplever jag att karaktärerna liksom är klistrade över bakgrunderna på ett sätt som får dem att sticka ut. Inte heller mellansekvenserna är särskilt bra i spelets story-läge (mer om det strax) där framför allt ansiktsanimationerna lämnar en del i övrigt att önska. Ljudteamet har lyckligtvis gjort ett bra jobb och både röster, hoppsparkar och annat låter väldigt bra.

Det här med singleplayer och fightingspel är något jag egentligen inte bryr mig om, om det nu inte är Mortal Kombat vi snackar om. Netherrealm Studios har faktiskt lyckats skapa något spännande av konceptet, vilket få andra har. Capcom lyckas tyvärr inte heller med detta, och istället för att göra en kul grej av det lika omöjliga som ostiga konceptet försöker de faktiskt få oss att bli engagerade. Resultatet blir en ofta pinsam historia som får mig att greppa efter skämskudde lite för ofta. De bristande ansiktsanimationerna hjälper heller inte till, och sånär som på ett par one-liners för fansen finns inte mycket att hämta här.

En sak som är uppenbar är att Capcom tänkt sig en hel del DLC till Marvel vs Capcom: Infinite. Det finns 15 figurer från Capcom och 15 från Marvel, men flera tungviktare saknas. Det inkluderar Ken, Guile och Akuma från Capcom och Xmen-gänget från Capcom. Till och med i storyn lämnas det öppningar för mer innehåll. Det här är något jag inte är helt såld på och tycker det solkar ner en del av helhetsintrycket. Att en ny del i serien har så mycket mindre innehåll än tidigare delar är helt enkelt inte acceptabelt.

Men eftersom det är Capcom vi talar om kan vi räkna med en ny utgåva med allt DLC tids nog. Tills vidare konstaterar jag att det känns som en lite defensiv satsning, som om man inte riktigt tror på den egna produkten och därför inte har velat löpa hela linan ut. Drygt två år gamla Mortal Kombat X ser väldigt mycket bättre ut och föregångarna erbjöd mer från start. I slutändan stannar betyget på sju, men det är en stark sådan och när den oundvikliga kompletta versionen släpps kommer jag vara redo att öka betyget minst en pinne.