Dishonored: Death of the Outsider

Allt har ett slut heter det ju - klivet över dödströskeln till The Void har dock sällan känts så dystert för mig även om detta avslut är ett nödvändigt sådant. Jag har fäst mig något otroligt vid Arkane Studios fantastiska spelvärld och dess lika otroliga karaktärer någonstans under denna fem år långa resa. Visst, serien i sig är inte död och begraven men kapitlet med kejsarinnor, förådda älskare, barnarov och lönnmord är det och det är ett kapitel jag kommer att sakna och uppleva åter framöver för att inte glömma hur utomordentligt brutalt, härligt och helt fantastiskt det faktiskt var. Arkane stänger dörren för Corvo, Emily, Jessamine, Daud, Billie och den hemlighetsfulla, svartögda guden med ett sista äventyr och bjuder på ett fristående sådant med en velig kraftkvinna i huvudrollen.

Billie Lurk, den mångsidiga lönnmörderskan som började sitt liv på Gristols smutsiga gator i seriens adels-täta universum, har varit en nyckelperson sedan originalspelet. Hon har smugit bakom första spelets kulisser med en ytterst kapabel mördarmentor vid sin sida, med kniv i hand och en kejsarinnas död på sitt samvete, gestaltats som en pålitlig vän för att sedan avslöjas som förrädare i "The Knife of Dunwall" och under täckmantel hjälpt familjen hon hjälpte till att splittra i Dishonored 2. I slutsagan som är Death of the Outsider har hon nu även befordrats till protagonist och trots att hon är nedbruten och bitter är damen är en frisk fläkt bland Karnacas alla blodflugs-nedlusade, likfyllda gator.

När vi startar expansionen vaknar Billie upp i en bekant kabyss, rummet där spelaren huserades i seriens föregående spel på bottenvåningen av den massiva valtrålaren The Dreadful Whale. Tar man ett steg ut ur kabyssen står det klart att fartyget som en gång brummade högt och huserade kejsarinnor och en hovets läkare inte är i toppskick. Rum har plomberats, väggar raserats och besten är ilandsatt. Synen speglar rikets skick efter att kultmedlemmar och nya övernaturligt fascinerade gäng börjat slå sig fram ur skuggorna med hjälp av den mystiska guden The Outsider. Billies karriär som sjökapten må hänga på en tunn tråd, men uppdraget är tydligt - hon måste hjälpa sin före detta mentor Daud att förinta den onda kraften som är de föregående spelens kraftgivare.

På tal om krafter fyller dessa, trots att Billie inte bär The Outsiders märke, en stor roll även i detta avskedsbrev i spelform. Den här gången kan spelaren använda sina krafter hur mycket denne vill, dränerar du din mana så fylls den upp automatiskt - inga fler Sokolov-elixir att hålla koll på alltså. Ytterligare någonting som slopats är möjligheten att uppgradera dina krafter med runor. Krafterna du får är krafterna du kommer att använda genom hela spelet och vill du förstärka någon av dem krävs att du letar upp en bonecharm (de läskigt viskande valbens-amuletterna från föregående spel) som är hjälp nog på vägen.

"Displace" är Billies version av Corvos teleporteringskraft "blink" och Emilys "far reach". Till skillnad från far och dotters versioner som ändå var relativt lika för dock Displace med sig fler taktiska möjligheter för de som hellre spelar aggressivt. Denna färdighet är nämligen inte omedelbar utan låter spelaren framkalla en kopia av Billie som går att teleportera sig till med ett extra tryck på vänster avtryckare. För taktisk strid kan den antingen användas som en sista utväg om du håller på att falla död till marken, användas för att snabbt ta dig bakom din fiende och till och med användas som ett vapen (används färdigheten på en fiende exploderar denne, denna attack skadar dock även Billie). Svårare är det dock att använda färdigheten för att snabbt ta sig omkring utan att märkas då det tar något längre tid att teleportera sig med de två stegen.

"Foresight", ännu en utvecklad version av en kraft vi redan sett (i detta fallet utbytet för "Dark Vision") låter Billie träda ur sin fysiska kropp, stanna tiden helt och flyga omkring som ett allseende spöke. I detta läge syns föremål och individer genom väggar och kan även markeras så att de syns även när kraften dränerat sin mana. Utöver att markera och kika efter möjligt tjuriga vakter runt hörn kan spelaren även framkalla en kopia av Billie på annars icke-nåbara platser.

"Semblance" är Billies tredje och sista gåva från The Outsider och ger henne möjligheten att "låna" någon annans ansikte för att ta sig förbi vakter och andra misstänksamma individer. Kraften kan användas på vem som helst (även nyckelpersoner) och de behöver inte ens vara vid medvetande. Hittas kropparna ihopsäckade på gatan utan ansikte hajar dock dina fiender vad som pågår och du tvingas fly eller fäkta.

Förutom ett gäng övernaturliga krafter bär Billie självklart runt på en vapenarsenal som kan intressera både er massmördare och er som nöjer er med att ge era fiender ett kollektivt sömnpiller. Bomber och granater, elpistoler och dödliga pilar, Billie är fullt utrustad.

Spelets faktiska uppdragsuppbyggnad är den här gången rejält omgjord. De fem kapitlen leder dig genom en rad olika individers hem, en robotvaktad bank och en herrgård vi besökt flertalet gånger innan men Billie har inga måltavlor på någon av dem. Inga stackars offer som, inga egentliga viktiga nyckelpersoner - det är bara The Outsider som ska dö. Detta gjorde att jag inte tänkte lika taktiskt när jag tog mig an ett uppdrag och hade inte de nya "contracts"-uppdragen (små uppdrag Billie kan ta sig an för kosing) funnits hade jag inte varit lika intresserad av uppdragen, tyvärr.

Så till Arkane Studios absoluta topp, karaktärs- och nivådesign. Death of the outsiders bandesign är lika mästerlig som föregångarnas och känslan av att som spelare kunna göra precis vad man vill är fortfarande tydlig. Vill du sno en nyckel från en lägenhetsinnehavare, teleportera dig upp till dennes högt belägna balkong, använda nyckeln för att ta dig in, sno åt dig stackarens alla värdesaker och sedan ta dig ut genom fönstret på andra sidan lyan kan du det. Struntar du i främlingars värdesaker kan du gå raka vägen längs farligt vakttäta gator till din uppdragsmarkör. Valfriheten gällande hur du som spelare kan ta dig fram på banorna, om det så är längs med öppna gator eller krälandes i trånga hissutrymmen är otroligt frigivande. Det är heller inte fy skam att genom hela äventyret få vila ögonen på de helt otroliga omgivningarna och de tvärintressanta karaktärsmodellerna Arkane blivit kända för när man rör sig omkring Karnaca. Hade de bara lagt lite mer tid på att komma med ett gäng nya miljöer istället för att återanvända gamla sådana hade jag inte kunnat klaga på banorna alls.

Utöver faktumet att spelseriens design är en av de bästa jag skådat var val och konsekvens-aspekten en favorit med Dishonored-serien och jag fällde en lätt tår när jag fick höra att detta slopats inför Death of the Outsider. Det spelar ingen roll hur många vakter som ligger i en massiv pöl av blod på Karnacas torg efter varje kapitel är avklarat, det enda som spelar roll genom spelets gång är det absolut sista (och enda) valet som ges spelaren på sista kapitlet. Fördelen med detta är att de som bara vill spela för spelandets skull slipper att tänka på statistik för att få ett fint slut men de av oss som sett på chaos-nivåerna som ett lyft omspelningsvärde lämnas besvikna. Som plåster på detta öppna sår finns för oss möjligheten att lira igenom hela köret på Original Game +, ett läge som ger spelaren tillgång till krafter från de tidigare spelen. Knappast bättre än ett moralsystem, va?

Trots att Death of The Outsider är en avskalad Dishonored-upplevelse är det en visuellt otrolig expansion med nya fiendetyper, spektakulära kapitel och nivåer, superbt röstskådespel som är mer lättsmält för nya spelare. Det är tydligt att Arkane satsat på att tillfredsställa de som hellre hugger sig fram i ett linjärt men valmöjlighetstätt actionäventyr. Den gamla dedikerade smyg-fanskaran då? De får sig ett lättspelat avslut på Kaldwin-arken och svar på femåriga frågor gällande favoriten The Outsider- och det är trots allt inte fy skam.