Svenska
Gamereactor
recensioner
Blue Reflection

Blue Reflection

När klasskamraterna lider av överdramatiserade tonårsbekymmer blir det upp till skolans Powerpuff-psykolog att rädda dagen. André har satt betyg på det vråljapanska Blue Reflection.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Någonstans i Japan, på en flickskola för bara flickor, möter jag Hinako. Hon är tillbaks på sitt gamla plugg efter att ha slagit sönder sitt knä i en balettolycka och kämpar sig igenom den känslomässiga stormen kring att aldrig kunna dansa igen. Hur mycket hon än försöker, oavsett om det är grand jeté eller pas de valse skär det så kraftigt i knäskålen att hon tvingas till marken i skrikande plågor. Hon är dömd till ett liv helt utan sockiplast och driftiga imitationer av Nötknäpparen, så hon behöver minst sagt en ny passion i livet. Tidigt under den första skoldagen träffar hon på en gammal polare som tar otroligt illa vid sig kring det där med knäskadan. Kompisen börjar gallskrika på fräsig japanska och spårar ur totalt, till den graden att rosa dimma börjar ånga omkring henne. Sekunden senare vaknar Hinako upp i en annan värld, atmosfärisk och vacker, men samtidigt helt smockfylld av demoner.

HQ

Det visar sig att hjältinnan sitter på superkraften att kunna ta sig in i den alternativa dimensionen "The Common"; en plats som är uppbyggd av människors undermedvetna. Svåra känslor och konflikter hos en person gestaltar sig här som en liten diamant, och det är upp till Hinako att sympatisera och förstå den känslan för att kunna hjälpa sina klasskamrater att gå vidare i livet. Detta är lite svårt att greppa till en början, men kort därefter träffar hon Yuzu och Lime som också bemästrar den spektakulära egenskapen att lösa familjedraman i en annan värld. Det kallas att vara en "Reflector".

Blue Reflection
När huvudkaraktärerna åker iväg på äventyr genomgår de en extraordinär Sailor Moon-förvandling och utrustas med svärd, nallebjörnar och en lämplig stridsmundering.

Grundpremissen är alltså att Hinako, Yuzu och Lime ränner omkring på sin skola i jakt på elever som är nära att explodera av sina överdramatiserade problem, och när de väl hittar någon kärlekskrank pingla reser de till The Common och spöar upp ett gäng ångestmumsande bestar. I vanlig ordning när det kommer till rollspel får jag snabbt storhetsvansinne här och ska minsann göra brudtrion till de fläskigaste jävla demondräparna i modern tid, och jag sliter säkert i goda 40 minuter innan jag inser det lite märkliga designvalet som utvecklarna har gjort. Jag blir nämligen inte starkare och får utveckla mina karaktärer efter att ha dödat monster. Istället handlar det om att bygga relationer med mina klasskamrater...så först när jag har gått på bio med en fnittrig tösabit kan jag lära mig nya förmågor och höja min attackskada.

Blue Reflection
Det är svårt att bry sig om karaktärerna i Blue Reflection då deras problem ofta är löjliga och helt betydelselösa.
Detta är en annons:

Jag tänker vara väldigt rak nu: Det var längesedan jag tog mig igenom något så tråkigt och poänglöst som Blue Reflection. Jag har bävat inför varenda spelsession och känt mig uppriktigt ledsen när jag sett hur mina Playstation-vänner gottat sig med en smaskig session av Destiny 2 eller Overwatch. Så istället för att prickskjuta ett par mysiga Vex i mellangärdet har jag stirrat på kilometerlånga uppdragslistor över skolungdomar med rent fasansfulla problem. En tjej svarar på textmeddelanden jättefort och kan inte lägga ifrån sig sin telefon, någon annan har gjort slut med sin pojkvän, en tredje tvingas prioritera skolarbetet istället för att träna på sitt favoritinstrument, och självklart måste jag även hjälpa den sötaste tjejen i plugget som blir deprimerad när ingen vill bli sminkad av henne. Visst, menlösa sidouppdrag är inget ovanligt sett till rollspel, men när själva huvudberättelsen också är ett stinkande dravel med helt uttryckslösa karaktärer är det på riktigt svårt att ta sig igenom titeln, och det blir inte direkt bättre när semi-erotiska inslag får dubbelt så mycket utrymme än ett blaffigt monster som hotar att förinta hela världen.

Jag är kanske ovan till den här typen av spel. En blek amatörturist som bara längtar tillbaka till Final Fantasy-serien som åtminstone kan berätta något av värde samtidigt som deras karaktärer har sexiga kläder på sig. Gust Studios verkar inte klara av det konststycket över huvud taget. Jag blir måttligt irriterad när Hinako exempelvis ska spagatstretcha i baddräkt rakt framför kameran innan en simtävling, eller när alla klädesplagg går att se igenom så fort det regnar, när det ska nakenkramas i duschen, och framförallt, den gången en käck klasskompis minsann skulle byta trosor(!) med huvudkaraktären. Till samma kategori av totalt meningslöst innehåll har vi också ett långt kapitel som kretsar kring vilken sport Hinako ska tävla i mot en stöddig polare. Det sammanfattar ganska bra vad två tredjedelar av Blue Reflection består av.

Blue Reflection
Det under omständigheterna godkända stridssystemet överskuggas snabbt av kass bilduppdatering.

Det är egentligen inget fel på själva premissen. Att hjälpa folk komma runt sina mest hemsökta dilemman i en undermedveten värld byggd av frustration, besvikelse och ånger låter coolt och meningsfullt, men genomförandet är direkt skandal då varje uppgift känns upprepande efter bara några timmar av speltid. Medan jag hamrar igenom flera meter av dialog mellan de platta karaktärerna slår det mig också hur likgiltiga de är till allt som händer. Manga- och anime-serier brukar ändå vara rejält uttrycksfulla i sina grimaser, medan flickorna i Blue Reflection ser ut som porslinsdockor någon gammal pensionär har slängt upp på en hylla.

Detta är en annons:
Blue Reflection
När Hinako inte slår demoner på käften brukar hon löpa omkring i skolkorridorerna, kanske bjuda med en kompis till det lokala fiket efter plugget, eller bara sympatisera med någons problem.

När så mycket tid spenderas genom trötta pratstunder är ju självklart förhoppningen att monstermördandet ska vara titelns triumfkort. Tids nog utvecklas det förvisso ett visst spelmässigt djup, men det är långt ifrån roligt, och varför skulle jag vilja spendera mer än nödvändigt med tid i The Common när jag ändå bara blir starkare av att ta med mig en kompis till stadens lokala spökhus efter skolan? Under striderna börjar även bilduppdateringen att strula vilket gör det hela till en hackig gröt av gallskrikande karaktärer och riktigt tråkiga fiender.

Jag har gnällt på ganska rejält under den här recensionen. Förväntningarna var kanske för höga då trailern skvallrade om sköna Final Fantasy X-liknande strider, men så var ju inte fallet. Föga förvånande så höjer sig titeln under de sista kapitlen då tempot gasar på en aning, och när säcken med allt pubertetselände äntligen knyts ihop blir det inte tal om något brutalt antiklimax heller.

I slutändan är det den finfina möjligheten att kunna teleportera sig omkring i skolan istället för att ta sig till fots överallt, snygg menydesign, en helt buggfri spelupplevelse och det godkända slutet som räddar Blue Reflection från ett riktigt bottennapp till betyg. Tyvärr är det inte närheten av att kompensera upp 18 timmar av total uttråkning. 18 timmar av värdelös dialog framfört av en självutnämnd tonårspsykolog. Och nej, det blir inte heller bättre när utvecklarna fyller ut tristessen med flertalet närbilder på Hinakos skrev.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Få transportsträckor, snygga miljöer.
-
Helt ointressant berättelse, upprepande spelmoment, hackiga strider, fantasilös dialog, poänglöst innehåll.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

0
Blue ReflectionScore

Blue Reflection

RECENSION. Skrivet av André Wigert

När klasskamraterna lider av överdramatiserade tonårsbekymmer blir det upp till skolans Powerpuff-psykolog att rädda dagen. André har satt betyg på det vråljapanska Blue Reflection.



Loading next content