Svenska
Gamereactor
recensioner
The Evil Within 2

The Evil Within 2

2014 års The Evil Within visade prov på potential men levde inte riktigt upp till förväntningarna. Oliver Thulin har tagit reda på om uppföljaren har vad som krävs...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Sebastian Castellanos är lite av ett vrak när vi först återser honom. Det är väl inte så konstigt kanske. Han överlevde sitt första besök i STEM-maskinen och besegrade Ruvik men det har inte varit lätt för honom att återgå till ett normalt liv. Ingen tror på hans vittnesmål om vad han har gått igenom. Psykiatriker har försökt vifta bort det som hallucinationer frammanade av traumat han genomled när hans dotter brann ihjäl i deras hus. De gör ett rätt bra jobb, han har själv börjat tvivla på sin mentala hälsa. För att döva hans lidande har han återupptagit flaskan och förlorat jobbet på kuppen. Det är en nedbruten man vi åter bekantas med. Men när Juli Kidman, en före detta kollega som visade sig vara en dubbelagent för den skuggklädda organisationen Mobius, letar upp honom och säger att hans dotter inte bara lever utan är fast och försvunnen i en ny STEM-maskin måste Sebastian rycka upp sig och återigen möta sina värsta fasor.

The Evil Within 2
Människans ångest inför att få reda på vad som gömmer sig runt nästa mörka hörn är något som alla bra skräckspel livnär sig på.

Som ett fan av den gamla skolans Resident Evil-spel och skräckgenren vi kallar "survival horror" var det för mig svårt att inte bli duktigt uppspelt över faktumet att Shinji Mikami skulle återvända till skräcken med The Evil Within år 2014. Detta är ju trots allt mannen som står ansvarig för två av Resident Evil-seriens absolut bästa delar - originalet samt dess remake och fyran. Det var precis vad jag behövde då, när Resident Evil mest handlade om Michael Bay-explosioner och att slå sönder stenbumlingar med bara knytnävarna. The Evil Within nådde dock inte riktigt hela vägen fram för mig. Det bjöd på några riktigt bra delar, där kanske framförallt kapitel nio stod ut, men kändes på det stora hela lite oslipat och livlöst. Samtidigt var jag mer än villig att ge uppföljaren en chans och det är kul att nu kunna säga att The Evil Within 2 är vad ettan kunde ha varit.

Jag är betydligt mer investerad i spelet den här gången redan från start och förklaringen till varför börjar med premissen. En hårdnackad pappa som ska rädda sitt barn är inte en unik eller fantasifull inramning men är mycket lättare att ta till sig än föregångarens, där jag inte riktigt visste vad som hände överhuvudtaget. Här försiggår en hel del konstiga grejer som inte går att förklara till en början också men slutdestinationen och spelets målsättning är klar och tydlig från början. Det driver dig framåt tillsammans med protagonisten.

Detta är en annons:
The Evil Within 2
"STEM" är en maskin som skapar en värld och låter alla som är kopplade till den dela ett medvetande. Det är lika skumt som det låter. Men denna gång slipper vi utforska denna sjuka värld i letterbox-format.

En annan välkommen förändring finnes i spelets struktur. The Evil Within 2 är ett avsevärt mycket öppnare spel än sin föregångare. Det är inte en öppen värld á la Grand Theft Auto vi snackar om utan flera fragmenterade, lite mindre öppna världar som vi rör oss genom mellan de mer linjära, klaustrofobiska korridorerna och jag uppskattar växlingarna i tempo samt det extra svängrummet som det erbjuder. Jag känner att The Evil Within 2 ger mig mycket större utrymme att tackla spelets hinder på olika sätt här än sist och det sträcker sig även till någon bossfajt här och var, där jag många gånger kan använda mig av fällor och dylikt i miljöerna mot bossen.

Att smyga och döda fiender med tysta knivattacker fungerar mycket bättre den här gången och vapnen känns bättre att skjuta med, vilket gör att det helt enkelt blir roligare att döda monster - något som givetvis är enormt fördelaktigt i ett spel där det dödas massor av monster.

Skräck och vad som skrämmer en är ju såklart väldigt subjektivt men jag känner också att detta är ett läskigare spel än sin föregångare. 2014-spelet gjorde mig inte rädd en enda gång medan tvåan definitivt tog sin in under skinnet på mig vid ett par tillfällen. Det blir aldrig överväldigande utan kommer i omgångar; ute i de öppna områdena känner jag mig ganska självsäker men så fort det vankas mörka korridorer som bebos av förvridna spöklika varelser blir jag desto mindre kaxig. Det blev aldrig lika påtryckande obehagligt som i Resident Evil 7, vilket förmodligen beror mycket på att det kördes i första person, utan håller sig på en lagom nivå.

Detta är en annons:
The Evil Within 2
Sebastian plågas av alla möjliga sorters trauma. Inte minst för vad som hände i förra spelet men kanske framförallt över hur han misslyckats med att hålla sin dotter trygg.

The Evil Within 2 lyckas hålla mig på soffkanten med enkla och traditionella men såväl smarta knep som att avleda min uppmärksamhet mot ett glimmande föremål eller en suspekt kropp på golvet medan det angriper mig från ett helt annat, ouppmärksammat håll. Spelet vet också när det ska visa på återhållsamhet och låta spänningen inför det oundvikliga skrämselmomentet bygga upp inom mig innan det överraskar mig med en obehaglig "jump scare".

Med hubbvärldarna och den öppenhet de bringar kommer också några sidouppdrag som Sebastian kan ta på sig. Detta blev jag varse om när jag för första gången steg in i den lilla Twin Peaks-doftande staden och min radio plockade upp olika signaler som bara bad om att få undersökas. Det kan handla om fallna Mobius-agenter som du kan få ammunition och andra sorters material från, minnesfragment från döda invånare som ger dig mer information om vad som hänt i världen eller riktningen till ditt nästa huvuduppdrag - som du givetvis kan röra dig direkt mot om du vill. Men jag längtade inte lika mycket till att få återförena Sebastian med hans dotter Lily som jag längtade efter att få hålla i ett hagelgevär, så jag såg till att utforska världen så mycket jag kunde. Det belönar sig väldigt fort att vara noggrann.

The Evil Within 2
Det finns föremål att samla i form av små änglastatyer i The Evil Within 2 och till skillnad från kaffetermosarna i Alan Wake eller fjädrarna i Assassin's Creed II är dessa faktiskt kul att samla - dels för att de inte är så herrans många och dels för att de alltid ger dig värdefulla förnödenheter när du kasserar in dem.

Givetvis finns det dock problem att nämna här också. Det som stör mig mest personligen är kanske också det mest triviala - jag gillar inte hur Sebastian rör sig. Det är en sådan grundläggande sak, det där med rörelse, men det är också därför det känns så fel när det inte är perfekt. Sebastian tar små, försiktiga men rappa steg med en lite framlutad hållning och det går väldigt långsamt (särskilt inomhus när alla automatiskt rörelser saktas ner ännu mer). Det är som en joggning i promenadsfart, vilket får det att se ut som en ansträngd tant ute på en rask promenad. Jag har helt enkelt sett mycket mer naturtrogna animationer än det här, och sådana saker är viktiga för mig.

Röstskådespelet är inte heller det bästa. Sebastian, som den här gången spelas av en annan skådespelare än sist, är lyckligtvis mycket mer uttrycksfull den här gången (vilket visserligen inte säger så mycket då han då framstod som snudd på hjärndöd) men övertygar inte på det stora hela. Det blir alldeles för många "what the..." så fort något egendomligt händer och resterande karaktärer presterar inte mycket bättre.

The Evil Within 2
Vid sådana här tillfällen är det viktigt att det är smidigt att ta sig till skydd, vilket det tyvärr inte alltid är.

Det största spelmekaniska problemet är troligen hur opålitligt spelets "cover-system", som låter dig ta skydd bakom objekt i miljöerna, många gånger är. Det är helt enkelt inte särskilt intuitivt och när det ska gå att automatiskt röra sig från ett skydd till ett annat har jag vid mer än ett par tillfällen fått min animation avbruten halvvägs in, helt oprovocerat. Det har lett till att jag blivit upptäckt av fiender lite för ofta.

I övrigt är The Evil Within 2 ungefär precis vad jag hade hoppats på - en värdig andlig uppföljare på Resident Evil 4 och en bättre realiserad uppföljare på originalet från 2014. Tango Gameworks har gjort sig av med onödiga moment som att bränna lik med tändstickor och krångligt diffus story och laddat om för att skapa en långt mer njutbar upplevelse. Tajmingen kan vara till spelets nackdel, dock. När ettan skulle ut på marknaden fanns det en stor skara av skräckfans som var svältfödda på bra storspel att njuta av i höstmörkret men sedan dess har grejer som Alien: Isolation och Until Dawn satt genren på kartan igen. Till och med Resident Evil har hittat tillbaka till sin forna glans, så sent som i våras, så jag hoppas att det fortfarande finns rum för ett till skräckspel i målgruppens kollektiva hjärta. För jag lever gärna i en värld där både Resident Evil 7 och The Evil Within 2 släpps under samma år och underhåller på liknande premisser.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Välavvägt och varierat tempo, härlig monsterdesign, bra vapenkänsla, gott svängrum för spelfrihet, spännande bossfajter, lagom läskigt, god spellängd
-
Bråkigt cover-system, bitvis styltiga animationer
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

The Evil Within 2Score

The Evil Within 2

RECENSION. Skrivet av Oliver Thulin

2014 års The Evil Within visade prov på potential men levde inte riktigt upp till förväntningarna. Oliver Thulin har tagit reda på om uppföljaren har vad som krävs...

5
Förstapersonsläge ute nu till Evil Within 2

Förstapersonsläge ute nu till Evil Within 2

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Om du tvekat över Evil Within 2 på grund av att du inte gillar tredjepersonsspel, så finns det anledning att kolla in det på nytt. Tango Gameworks har nu nämligen släppt...



Loading next content