Assassin's Creed Origins

"Många saker ska man se innan man dör." Visst är det så man brukar säga? Om jag ska vara 100% ärlig fanns det inte ett ben i min kropp som verkligen trodde på Assassin's Creed Origins, inte för att jag hade förväntat mig ett uruselt spel, snarare trodde jag inte att Ubisoft skulle lyckas andas in nytt liv i spelserien och få den att kännas fräsch, jag trodde att det i sig var en omöjlig uppgift, jag hade fel - väldigt fel.

Jag har dock alltid gillat Assassin's Creed-spelen, både konceptet men också enskilda delar. Tvåan och Assassin's Creed IV: Black Flag står ut som höjdpunkter för mig. Någonstans efter Edward Kenways äventyr kändes det dock som att serien gick på konstgjord andning, lite som sportspelen vars utgåvor varje år endast innehåller små minimala förändringar kändes det verkligen som att det behövdes nya vinklar, förändrade grunder och ett annat fokus.

När jag får stifta bekantskap med den respektingivande (och tillsynes galne) Bayek of Siwa tar det inte många sekunder innan jag inser att den tionde (!) delen i spelserien om de vita lönnmördarna faktiskt är omgjord i grunden. Spelkontrollen känns tajtare, menyerna är kraftigt förbättrade och strukturen överlag skvallrar om ett mer genomtänkt spel. Men! Nu går jag händelserna lite i förväg, jag ska berätta allt om varför Assassin's Creed Origins är ett makalöst fantastiskt spel, men jag ska göra det i rätt ordning.

Berättelsen om Bayek börjar hastigt och olustigt. Det görs klart i den inledande sekunden att det är en klassisk resa om hämnd som står på menyn. Bayek är mycket arg men det finns även mängder av lager hos honom. Under äventyrets gång får jag lära mig mer om vad som får honom att kliva upp från halmbädden på morgonen. Han kanske aldrig blir lika färgstark som Ezio eller lika mysteriskt cool som Altair, men Bayek blir snabbt till en av mina favoriter, när gäller protagonister i Assassin's Creed.

Som medjay (en sorts beskyddare) är Bayek ingen nykomlingen i Egypten. Redan i spelets första stad, Siwa, som är även är Bayeks hemby, känner folk genast igen karln och hälsar honom hjärtligt välkommen hem. Berättelsen tar fart och på en resa som tar mig genom hela Egypten får jag inte bara se slående vyer, klättra på pyramider eller slåss mot flodhästar. Jag får också (i vanlig Assassins-anda) vara med i historiska ögonblick och träffa kända (numera stendöda) personer som Kleopatra och Pompey och se en av historiens kanske coolaste tidseror utvecklas framför mina ögon.

Det är inte världens mest originella premiss men den gör ett dugligt jobb för att jag ska känna mig driven att fortsätta och det bjuds på en och annan stor överraskning också. Hela grunden i Assassin's Creed handlar om att ett jätte, jätte, jätte elakt företag som kallas Abstergo. De har hittat ett sätt där det går att uppleva forntida minnen genom DNA och i tidigare spel har det blandats in element från nutiden. En aspekt som Ubisoft verkar ha haft svåra problem med att implementera med konsekvent god kvalité.

De här nutidsdelarna finns även i Assassin's Creed Origins och jag vet att många ryggar tillbaka bara av blotta tanken, men! Överraskande nog är det faktiskt intressant att följa Layla på hennes resa parallellt med Bayeks, huvuddelen av spelet är dock den som utspelar sig för flera årtusenden sedan, och Egypten ett par årtionden före kristus är en magnifik värld, kommer det visa sig.

Assassin's Creed Origins är stort. Vi pratar gigantiskt, enormt, kolossalt och alla andra synonymer du kan tänka dig. Från den lilla byn Siwa eller sanddynorna i Iment Nome till att se pyramiderna som står ståtligt i Giza är det en fröjd för ögat att ta in. Bland alla sand och sol finns det också härliga oaser med vatten och växtlighet, träskmarker, hemliga grottor samt ett otroligt sprudlande djurliv. Räkna med att bli anfallen av lejon eller hyenor om du befinner dig på land och krokodiler eller flodhästar om du är nära vatten. Det finns få saker som är mer snopet (som Mäki hade uttryckt det) än när man slåss mot tre-fyra soldater och på något vis lyckas backa in i en flock flodhästar som uppenbarligen inte vill någonting annat än att utrota mänskligheten.

Som inte allt det var nog har spelet även en dag/natt-cykel och dynamiska sandstormar som ytterligare förstärker den redan fantastiska atmosfären. Okej, nu har jag konstaterat att Ubisoft har byggt en underbar spelvärld i Egypten, men vad spelar det för roll, den måste ju innehålla någonting vettigt att göra säger du? Då kan jag bara säga - det gör den.

Assassin's Creed Origins är proppat med aktiviteter och det här är en av de punkter som visar att det finns en ny vilja att förnya spelserien. Trots att det tillsynes finns oändligt med aktiviteter att utföra känner jag mig aldrig överväldigad på samma sätt som jag har gjort tidigare. Sidouppdragen har i många fall engagerande berättelser och vissa utförs i flera olika steg och på samma sätt som i The Witcher 3: Wild Hunt finns det oerhörda detaljer inpulade överallt i dessa miniuppdrag. Att plundra gravar och leta skatter i trånga utrymmen känns naturligt i spelets miljöer (det är trots allt forna Egypten) och att bara utforska kartan är en upplevelse i sig.

Allt detta får även mer mening än någonsin eftersom Assassin's Creed Origins nu spelas som ett fullfjädrad rollspel, komplett mer erfarenhetspoäng, färdighetsträd och loot. Bayek går upp i nivå i takt med att uppdrag utförs, fiender besegras och världen utforskas. Det är smart utfört eftersom det gör att jag konstant behöver söka upp sidouppdrag för att gå upp i nivå innan jag kan tackla nya områden, de olika regionerna kräver vissa nivåer för att vara hanterbara (du kan kuta in och försöka brottas med någon men det kommer förmodligen sluta illa). Det här leder till ett välavvägt temp genom hela spelet, men den som bara vill springa igenom huvudstoryn kommer bli något besviken.

Trots att spelvärlden och kartan är fullkomligt enorm känns den aldrig tom eller ödslig, var jag än vänder mig händer det någonting, det kan vara en krokodil som äter en flamingo eller ett fort proppat med fiender som bara ber om en våldsam belägring. Allting från naturen till människorna i städerna känns levande, precis som i andra rollspel som The Witcher 3: Wild Hunt eller Skyrim.

De andra grundpelarna i Assassin's Creed har tidigare bestått av klättring, eller parkour om du så vill, lönnmord och strider. Klättringen hålls här på ett minimum, visst fanns det ståtliga tempel och andra höga byggnader i Egypten förr (inte minst pyramider) men det är inte alls en lika stor del av spelet som det har varit innan. Det är ingenting som bekymrar mig egentligen, men Assassin's Creed Origins spelas definitivt mer horisontellt.

Två andra delar som har fått sig ordentliga makeovers är spelets strider och lootsystemet. Eftersom det nu är mer rollspel handlar mycket om siffror och genom att konstant få tillgång till nya vapen kan du dela ut (och ta) mer skada. Menysystemet påminner mycket om det i Destiny 2 eller Diablo III där vapen delas in i olika klasser och typer. Det blir viktigt att ständigt hålla koll på vad man plockar upp för att se om det är någonting som bör bytas ut mot mer kraftfulla påkar. De högre varianterna av spelets vapen kommer bestyckade med extra finesser som exempelvis extra giftskada eller andra bonusar.

Totalt kan du beklä dig med två olika närstridsvapen, yxor, svärd, släggor och så vidare, samt två olika typer av pilbågar. Det finns till exempel en pilbåge som fungerar lite som ett hagelgevär då Bayek laddar ett gäng pillar samtidigt för maximal skada på nära håll. Hela det nya utrustningssytemet känns som en klar förbättring och passar hela rollspels-inriktningen mycket väl. Det finns även ett crafting-system där du kan öka antalet pilar du kan bara och liknande. Det ska tilläggas att spelet innehåller mikrotransaktioner - du kan alltså köpa vapen, kläder, hästar och allt annat du kan tänka mig. Jag har dock inte känt mig tvingad att göra det en enda gång under min genomspelning.

Grafiken i Assassin's Creed Origins är på det stora hela fenomenal. Vyerna är ingenting annat än fantastiska och när solen reflekteras på vattenytan när jag är ute och åker kanot byggd av halmstrån går jag från imponerad till förlamad. Egypten är verkligen underskönt och proppat med härlig kontrast, grymma färger och riktigt snygg ljussättning. Designmässigt är det nära på perfekt, tycker jag.

Däremot är den tekniska sidan inte lika imponerande, och min enda egentliga minuspunkt. Det är buggigt, inte på det sättet att det förstör spelet på något sätt men det hämmar upplevelsen. Objekt klipper igenom precis allt, inte minst Bayeks egna kläder och utrustning och miljöerna kan vid tillfällen lida av ordentliga "pop ins". Lägg där till att spelets AI inte alls fungerar särskilt väl, både fiender och allierade har konstant problem med hitta vilken väg de ska gå och fastnar mer än gärna i precis allt de kan.

Ljudet, musiken och röstskådespelarna å andra sida klaffar perfekt. Musiken känns lågmäld men autentisk (vad vet jag, egentligen?) och blandas med härliga rymdsynthar och röstskådespelarna gör alla ett bra jobb med sina respektive karaktärer. Ljudeffekterna är det som står ut här dock. Det spelar ingen roll om jag vandrar runt i sand, våt träskmark, på en bädd av guldmynt fotstegen eller sitter på ett krigsskepp till havs, effekterna skapar en närvaro som heter duga, genom hela spelet.

Att Assassin's Creed Origins skulle bli såhär bra trodde jag som sagt inte. Ubisoft har sneglat mycket på spel som Horizon: Zero Dawn och The Witcher 3: Wild Hunt och det visar sig vara precis vad som behövdes. En underbar spelvärld, spännande berättelse, imponerande grafik, nyanserad huvudperson och spelmässiga förändringar skapar en helhet som fullkomligen blåste mig ur spelsoffan. Assassin's Creed är tillbaka, och det med råge.