Åsikterna om nystarten för Wolfenstein gick isär. Några höjde det till skyarna medan andra mest ryckte på axlarna. Personligen blev jag tagen på sängen om den otroligt välkomponerade berättelsen och den berg-och-dalbana som kampanjen bjöd på. Visst fanns det problem med tempo, spelbarhet och inramning men på det stora hela föregångaren till denna titel som helt rätt väg att gå.
Nu, tre år senare är uppföljaren här och svenska Machine Games har jobbat hårt för att fortsätta utveckla konceptet som de tog fram förra gången. Mer story, större vapen och extra mycket allt verkar ha varit den där extra kryddan som de tyckte skulle tillföras, efter 15 timmar med spelet är jag övertygad men inte fullt lika imponerad som förra gången.
Wolfenstein II: The New Colossus börjar med en käftsmäll, du vet en sån där som svider flera minuter efter den träffat. BJ. Blazkowicz är precis där jag lämnade honom i förra spelet och återigen börjar ett äventyr där alla odds är emot honom. Det inledande uppdraget, som spelas med BJ sittandes i en rullstol, kan vara något av det mest skruvade sekvenser som jag har tagit del av på länge, bara den enkla sak att BJ lägger sitt vapen i knät om det inte använts på en stund lovar väldigt gott och visar på ett enorm öga för detaljer.
Själva berättelsen handlar först och främst om BJ, Anya, Caroline och de andra karaktärerna vi träffade i förra spelet. Den röda tråden är såklart hur nazisterna har lyckats ta över USA fullständigt och påbörjat en enorm, nationell förvandling av samhället. Tyska är exempelvis det nya språket alla ska prata och de flesta av amerikanarna har accepterat detta som ett faktum och gör nu allt för att anpassa sig. Detta ska givetvis få ett slut, så snart som möjligt om BJ och resten av gänget får som de vill. Men för att kunna göra ett riktigt motstånd och starta en revolution behövs det mer människor.
Den elake Irene Engel står för huvudskurkandet den här gången och hon är riktigt, riktigt hemsk. Det är lätt att sympatisera med BJ:s gränslösa hat mot kvinnan eftersom hon verkligen är en superskur av rang. Redan tidigt i spelet introduceras hon återigen som en hänsynslös krigsbrutta som inte drar sig för att använda alla medel som finns tillgängliga för att krossa BJ och hans ensemble av revolutionärer.
Det är just karaktärerna och hur de är skrivna som är den största behållningen med Wolfenstein II: The New Colossus. De är färgstarka men känns samtidigt extra mitt i allt kaos. Även om spelet för det mesta är fullständigt galet och överraskar mig konstant med grafiska scener, exploderande nazister och en hysterisk porträttering av Hitler finns här samtidigt massor med djupa, tunga ämnen. BJ:s återblickar till sin barndom och hemska farsa känns läskigt förankrade på något sätt samtidigt är balansen mellan drama och komik är snyggt utförd och det känns sällan påtvingat, oavsett riktning.
Tyvärr faller själva berättelsen stundtals ganska platt, det känns som att karaktärerna får så pass mycket plats att det inte finns utrymme för mig. Jag kommer på mig själv flera gånger när jag känner att jag vill hoppa över mellansekvenserna och fortsätta spela för att jag inte riktigt bryr mig om varför jag ska skjuta nazister i plytet. Lägg därtill att berättandet i sig känns lite flamsigt, jag gillar bredd men många gånger tappar Wolfenstein II: The New Colossus sitt fokus och jag saknar nerven som fanns i föregångaren.
Det leder också till ett aningen märkligt speltempo. Vissa gånger känns det som att spelet bryter för att visa en kort mellansekvens för att återgå till spelet ett par minuter och sedan bryta igen. Det gör att tempot blir lidande och en liten del av min inlevelse försvinner på köpet. Det blir dessutom extra irriterande när mellansekvenserna renderas på ett helt annat sätt än själva spelet vilket gör att hoppen mellan dem båda blir extra synliga.
Ett bra exempel på ovan problem är en sekvens då BJ ska läsa repliker från ett papper på en provspelning (var, varför och med vem låter jag vara osagt). Då hoppar spelet konstant mellan spelbart och mellansekvens, vi pratar alltså ett knapptryck - tillbaka till mellansekvens, och repetera, någonting jag fann högst irriterande. Jag ser gärna mer story i den här typen av spel och jag vet att jag låter gnällig här men det hade kunnat struktureras mycket bättre än vad det faktiskt görs.
Nu säger du säkert att Wolfenstein II: The New Colossus först och främst handlar om att göra sig av med nazister på de mest spektakulära sätt som finns, och det stämmer ju såklart. Som förstapersonsspel med rötterna i spelbranschens vagga är detta riktigt, riktigt underhållande. Att kuta omkring med en hagelbrakare i varje hand och skjuta av kroppsdelar på vilt vrålande tyskar - går inte att tröttna på. Mycket är intakt från det förra spelet men samtidigt förändrat, ofta till det bättre. Exempelvis går det nu utmärkt att fritt välja två vapen att använda samtidigt. Jag kör uppsättningen en ljuddämpad pistol tillsammans med ett automatgevär, på så sätt kan jag försöka smyga mig på fiender men blir jag upptäckt kan jag lätt hantera det också.
Alla vapen (som är rätt få till antalet - totalt sett) kan uppgraderas på olika sätt beroende på hur du spelar och vad du gillar att använda. Mer ammunition, snabbare omladdning eller studsande skott för att nämna några. Det finns även monterade vapen som kan slitas loss för att använda så länge de har skott (eller bränsle) i sig, lasergeväret är en fröjd att använda och att se både fiender och möblemang lösas upp till ingenting men inte lika kul när en bepansrad nazist använder det mot en själv.
Perk-systemet från det förra spelet återvänder också, i något förnyad tappning. Det är finurligt på det sättet att du gradvis blir belönad gradvis genom sättet du spelar på. Föredrar du att smyga kommer de färdigheterna växa snabbare och du kommer se förbättringarna snabbt. Det är ett belönande system som fungerar utmärkt och uppmuntrar till att testa olika saker.
Mitt största problem med Wolfenstein II: The New Colossus blir dock den krypande bristen på variation. Ett par timmar in blir det snabbt uppenbart att spelets strider är utformade på ungefär samma sätt. BJ anländer på en plats, det finns två kaptener som behöver plockas ned innan de kan kalla på förstärkning och sedan är det bara smyga vidare eller döda allt som rör sig. Själva bandesignen känns som den är utformad likt arenor i olika storlekar och det känns mer och mer uppenbart ju längre in i spelet jag kommer. Detta är dock ingenting negativt då det finns gott om plats för BJ att orsaka maximal skada mot Tredje rikets mest vildsinta befälhavare (och dess underhuggare). Överlag är Wolfenstein II: The New Colossus väldigt stilfullt och dynamiskt designat, oavsett om di kikar på detaljarbetet eller på hur banorna utformats.
Det finns moment i denna titel som är otroligt spännande, välgjorda och utomordentligt skruvade. Ett möte med en viss diktator fick mig att skratta rakt ut flera gånger och att rida på en flera ton tung robothund som har en eldkastare i munnen är precis lika underhållande som det låter. Det finns gott om rejäla höjdpunkter i Machine Games haussade uppföljare, såklart. De är dock inte fullt lika många (eller lika rejäla) som i den briljanta föregångaren.
Om det är någonting som verkligen imponerar på mig i Wolfenstein II: The New Colossus är det de grafiska. Både design och teknik gifter sig otroligt väl och spelet är rakt igenom strålande snyggt. Jag har spelat på PC i 4K med grafikinställningarna uppkrämade till max och det är ruggigt vackert och flyter som en dröm. Machine Games verkar även ha gjort ett strålande jobb med optimeringen. Ljussättning och partikeleffekter står ut lite extra men även saker som vatten och eld borde få min dator att explodera av välbehag (men det gör den inte, som tur är). Ljudbilden är precis lika underbar som det visuella. Fantastisk musik blandas med knivskarpa ljudeffekter och röstskådespelare som hör till toppskiktet i spel.
Jag känner mig kluven här. När eftertexterna rullar och Wolfenstein II: The New Colossus är slut känner jag ingenting, visst har jag haft fantastiskt kul, njutit av välskrivna karaktärer, underbart skruvad humor och sprängd fler nazister än vad jag kan räkna till (jag kan i och för sig endast räkna till 21). Men det lämnar inga bestående intryck på mig, det är snarare jämförbart med ett bra Call of Duty eller Battlefield-spel, som likt en förhållandevis anonym Michal Bay-rulle glöms lika snabbt som eftertexterna rullat förbi. The New Colossus fungerar för stunden och är ofta brutalt explosivt och vrålsnyggt, men det är inte ett spel jag kommer ägna mer tankeverksamhet åt - helt tvärtemot vad jag kände efter förra spelet.