Shu

Få konsoler passar så utmärkt till mindre spel, framför allt plattformsspel, som Nintendo Switch. Det Rayman-aktiga Shu släpptes redan 2016 till PC, Playstation 4 och Playstation Vita, följt av en DLC vid namnet "Caverns of the Nightjars". Nu är det äntligen Nintendo-spelarnas tur att få uppleva detta vackra äventyr, som hoppar mellan jäktigt och lugnt om vartannat. När du köper spelet på Switch medföljer givetvis också DLC-paketet från början, vilket ger extra speltid till ett annars kort spel.

Du spelar som Shu, en liten fågelfigur med kappa, som måste rädda en by och dess invånare från ett ondskefullt moln. Storyn går inte mycket djupare än så, men invånarna spelar otroligt stor roll under hela spelet gång. Det är nämligen så att för varje bybo som du räddar så får du en ny kraft att utnyttja under banans gång. Några av dessa krafter är: dubbelhopp; styrkan att krossa vissa plattformar och lådor; kunskapen att starta hissar; hoppa upp för blomfyllda väggar; öppna och stänga blommor som kan agera som plattformar.

Du hittar två av dessa i varje område, som följer med dig till sista banan i det området. Man utnyttjar en kraft med knapparna Y och A, en av dem kopplad till en av de två karaktärerna. Shu bidrar även med sin egna specialkraft, som är att glida obegränsade längder i luften med sin kappa genom att trycka på L- och R-knapparna. Vid vindpustar kan du även blåsa med i rätt riktning i en härlig fart. Ibland kan det vara befriande att bara spela som huvudkaraktären. Man behöver då inte tänka på alla andra funktioner, utan endast springa, hoppa och glida.

Grundspelet består av 5 byområden, innehållande totalt 15 banor. Tyvärr tar du dig genom dessa på ett par ynka timmar, vilket gör tillhörande DLC extra värdefullt. Det nya området, Caverns of the Nightjars, ger dig ytterligare 6 banor; som även är spelets bästa, faktiskt. Spelets korta längd har dock viss förklaring. Spelet förlitar sig på att du kommer att spela om alla banor för att hitta alla fjärilar, bebisar och målningar, då dessa är Shus samlingsobjekt. Antalet fjärilar du hittar ger dig brons, silver eller guld, men detta är den enklaste utmaningen i spelet då man nästan alltid lyckas med silver på första försöket; bebisarna och målningarna kan vara klurigare. För varje bana du klarar så låser du upp möjligheten att spela med tidtagarur, för att kunna slå rekord. Blir du tillräckligt skicklig kan du även försöka att klara banorna utan att dö. Samtliga utmaningar är bara för den som vill känna sig duktig.

Shu är inget direkt svårt spel. Du spelar med 5 extraliv totalt, och när dessa tar slut så får du börja om banan. Det är inget som du kommer att stöta på ofta då liven fylls på vid varje checkpoint. Det är inte förrän mot spelets slut som du hamnar i krissituationer och har större risk att få en "game over". Tyvärr är det obegripligt varierande avstånd mellan checkpoints, vilket känns som ett desperat försök att göra de sista banorna svårare. De flesta gånger som du dör under spelets gång så beror det på att du är stressad och missar ett hopp. Detta händer titt som tätt under de banor då du blir jagad av det mörka molnet som hotar byn. Med monstermolnet i hälen får du inte många sekunder på dig att tänka; du kan alltså råka hoppa helt fel. Redan i första genomspelningen så kan det kännas som att spelet förväntar sig att du ska ha bemästrat varje hinder.

En glädje i Shu är hur rakt på sak det är. Du vet att målet alltid finns på den högra sidan av banan. Spelet är linjärt, med ett par utstickare för samlingsobjekt. Varje område och invånare har sina finesser som du behöver lära dig för att bemästra spelet, men allt är ganska enkelt att komma in i. Efter ett par genomspelningar av en bana så flyger du genom den som en speedrunner, och skalar av minuter från ditt rekord.

I spelets sämre stunder dör du av anledningar som inte alltid känns rättvisa. Karaktären kan till exempel fastna i kanter som du inte ser, eller så blandar du ihop Shu med invånarna som du har med dig och missar en plattform. Då spelets bakgrund är tredimensionell så är det inte alltid lätt att tyda exakt vart du står säkert. Stunder som dessa är brister som drar ner ett spel som bygger på att allt ska flyta på. Bli inte förvånad om du känner viss frustration för att du behöver göra om delar på grund av strul i omgivningen. Vid några tillfällen kraschade även spelet, men som tur sparades allt som jag hade gjort. Allt var som vanligt igen efter en omstart.

Trots de jäktiga momenten så är Shu, i grund och botten, ett väldigt fridfullt spel. Den målade tredimensionella världen blandat med de enklare tvådimensionella karaktärerna ger en skön känsla som får dig att vilja stanna och njuta. Områdena som du besöker är typiska för denna typen av spel. Det handlar bland annat om skogar, hamnar, grottor och slott. Stämningen i samtliga går från ljust och glatt i skogen, till hotfull mystik i grottan och slottet. Du stöter inte på några fiender att handskas med, men istället kan olika hinder bestå av taggar eller stup som du inte kan trilla ner i. Musiken är väldigt diskret, men gör sin sak för att dra med dig in i resan genom att den reflekterar perfekt vad som pågår på skärmen. I de olika områdena syns en stark kärlek till spel som Rayman Origins, som är fyllda med samma drömlika fantasi. Det är nästan synd att man tillbringar såpass kort tid i denna värld.

Det tar inte lång tid att komma genom en bana eller två, så du får ut allra mest av Shu om du spelar i handhållet läge på Switch. På så vis kan du lägga några minuter på att hitta samlingsobjekt eller förbättra ett tidsrekord när du har en paus i andra sysslor. Har du en tendens att tycka om plattformare så bör du hålla ett öga på detta. Fast det är ändå tur att priset matchar spelets längd, för om du inte är intresserad av att spela om banorna så klämmer du nog inte ut så mycket speltid ur Shu.