Det är andra halva av 90-talet och fullt krig råder mellan de båda wrestling-förbunden WCW och WWE. På riktigt alltså. De avslöjade varandras resultat för att stoppa folk från att byta kanal, försökte sno åt sig all talang och körde med alla möjliga fula tricks. Bland annat gick självaste Hulk Hogan över till WCW där han och några andra namnkunniga brottare utgav sig för att vara från just WWE och skulle förstöra WCW innifrån. WCW backades även upp av mediamogulen Ted Turner som bokstavligt talat dränkte dem i pengar.
Då spelade det ingen roll att WWE var mer anrikt och betydligt mer känt. Sakta men säkert krympte WWE och var faktiskt nära att gå omkull. Denna absurt hårda situation ledde till att de båda förbunden fick kämpa så hårt det överhuvudtaget gick för att överleva. Något som ledde till kriminellt mycket bra wrestling, hårda storylines som faktiskt hade ett uns av desperation över sig och förbaskat mycket attityd.
Det här kom att bli känt som Attitude-eran i wrestling-världen, en era som ger de största fansen både glansig blick och darrande överläpp bara av att tala om det. Och det är precis det här som THQ tagit fasta på när man skapat WWE 13.
Redan förra året märktes det att man äntligen var på rätt väg med WWE-spelen igen efter att Smackdown vs Raw-serien körts i botten av stel spelkontroll och fokus på helt fel saker. WWE 12 var en nystart för serien som THQ nu alltså byggt vidare på och det råder ingen tvekan om att man är på helt rätt väg.
Där singleplayer-delen tidigare plågats av taskiga manus, fel val av brottare och en överlag trist produktion så kastas man här rakt in i Attitude-eran. Och det kunde omöjligen vara bättre gjort. Vi snackar skitsnygg produktion med ett genomtänkt urval av matcher där det handlar om så mycket mer än att vinna. Trots allt är det här wrestling, och det handlar mer om hur man gör det än det faktiska resultatet. Därför gäller det att se till att man får med alla nyckelelement i form av delmål för att det ska bli så episkt som det en gång var.
Under dessa matcher används ofta originalkommentatorspår som bidrar till precis rätt känsla och hela upplägget ramas sedan in snyggt av arkivfilmer som visar exakt hur episkt det var när allt ursprungligen hände. Jag kommer verkligen inte på något mer jag skulle vilja ha ur singleplayer-delen och kan bara kapitulera för den bäst genomförda delen i ett wrestling-spel någonsin.
Det är rent av så att jag nästan sörjer över det faktum att det ska mycket till innan det blir lika bra igen, om ens någonsin. Nu är ju Attitude avverkat och jag har svårt att se någon annan period som skulle vara lika intressant att få presenterat på det här viset.
En minst lika viktig del av WWE-spelen är dock multiplayer. Trots allt är det ju så att det är här man hittar den verkliga livslängden sedan singleplayer är avklarat. Och här är jag inte riktigt lika lyrisk. Även om spelkontrollen och upplägget fortfarande känns direkt intuitiv och riktigt behaglig hjämfört med Smackdown vs Raw-seriens överkomplicerade variant, så finns det för mycket skönhetsfläckar jag har svårt att bortse ifrån.
Vad THQ strävar efter är att skapa det kompletta paketet för wrestling-fans där man kan göra sina egna ringar, ska arenor, fixa nya bälten och såklart justera rostern som man vill ha den. Och det här gör man med bravur. Men när det kommer till alla nya finesser man velat lägga till matcherna märks problemen. Ju mer man tillför, ju buggigare blir det, och då ska man i ärlighetens namn tillägga att kollisionsprogrammeringen inte är den bästa till att börja med.
Det gör att jag tycker själva versus-biten av WWE 13 trots allt känns likvärdig med fjolårets upplaga, vilket är lite synd. Några höjdpunkter finns dock som jag vill belysa, och det är att man äntligen fixat storleken på kämparna så Rey Mysterio inte längre kan bolla omkring med Big Show som om han vore en säck helium samt något man kallar "OMG moments".
Det är vissa delar på banorna där man kan avgöra matcherna exempelvis genom att kasta dem från toppen av en steel cage eller fånga flygande motståndare för en finisher i luften. Det här hade man gärna fått utveckla mer och jag hoppas det är något man bygger på till framtiden. Trots allt är bra wrestling-matcher så otroligt mycket mer än ringbrottning.
På spelets minuskonto vill jag också sätta grafiken som jag upplever börjar kännas rejält utdaterad. Jag skulle nästan önska att man hade släppt det här som en nystart i nästa generation istället för nu. Att se all briljans i singleplayer fördunklas av den lite stela och blockiga grafiken känns lite som pärlor för svinen. Det börjar också bli hög tid att fixa kommentatorerna som under multiplayer-matcherna är helt horribla. De babblar osammanhängande och ger på intet sätt illusionen av att det är förstklassig wrestling man kikar på.
I slutändan är jag ändå positivt överraskad av WWE 13. THQ är helt klart något stort på spåret och jag hoppas att man på något sätt kan bygga vidare på det här singleplayer-konceptet. Multiplayer skulle man dock behöva fila mer på. Idéerna, viljan och medvetandet om vad wredstling-fansen vill ha finns där, men inte riktigt utförandet.